En epok går i graven

Jag har i flera dagar funderat på vad allt det här betyder och hur jag ska hantera det. Men när meningen ”en epok går i graven” väl fastnade i mitt sinne så kändes det som om det ålades mig att sammanfatta epoken, så att den härmed kan avslutas och läggas till rullorna. Så här är den, lovtalet över denna epok.

Från början fanns bollgolf. Jag duffade och toppade mig igenom livet tills jag var nästan 30 fyllda. Men intresset falnade och jag såg mig om efter nästa fix. En polare bjöd med mig till Rydskogen i Linköping; vi provade discgolf. Snart lade jag en beställning på discsport och iväg bar det. Ganska tidigt skiljdes min väg från mina vänners. De gillade att kasta och ha skoj. Jag med, men jag kan inte halvfastna för något. Så jag tog nästa steg. Och nästa. När seriespelen drog igång 2009 hade jag spelat i några månader och kunde redan ta mig runt på en handfull kast över par. Bäst i klubben var Henrik Wahlman. Det var honom man ville spela med. Dels för att han är trevlig, dels för att han har ett brinnande intresse för frisbeekastning och är villig att dela med sig av sina kunskaper. Mjukis kallade, eller ibland The Architect. Mjukis är en annan historia, men The Architect eftersom Rydskogen i det stora hela är hans baby. Jag generaliserar lite här, men tillåt mig det, ok? Jag minns fortfarande rundan den sommaren när jag bara var ett kast ifrån att slå honom. Han gjorde sin sämsta runda någonsin, men ändå.

Henrik kastar ut på hål 13 i Rydskogen, DNT 2011.

Tiden gick och vi blev vänner, och eftersom livet är en tävling så tävlar man med sina vänner. Vi har många timmar ihop på många olika banor och boenden i Sverige, tid jag inte skulle vilja byta bort mot något annat. Men Mjukis och jag är olika personer också. Han har huvudet lite i det blå, jag kan bli extremt fokuserad. Så givetvis ville jag slå honom på fingrarna på discgolfbanan närhelst jag kunde. Då Henrik dels hade ritat banan och dels var bäst i stan så presenterade sig dessa inte alltför ofta. Han hade redan gjort allt. Birdie på sjuan. Eagle på tvåan, trean och åttan. Men så hände en sak. Jag gjorde en trea på 13. Eagle. Det var något som Henrik faktiskt inte hade lyckats med. Jag visste att några andra också hade gjort det. Så jag kunde inte låta bli. Jag startade facebookgruppen ”Vi som gjort eagle på hål 13 i Rydskogen”. Det hela var en oskyldig liten pik till Henrik, som med säkerhet skulle fixa biffen inom några veckor, tänkte jag. Det här var i april 2013. Det är alltså mer än 6 år sedan. Sex år! Det är låg- och mellanstadiet det, gott folk! Ett halvår efter prinsessan Estelle föddes! Samma år som Paul Walker dog. Det blev inte några veckor...

Blurpan blir medlem. Henrik surar i bakgrunden

Hål 13 i Rydskogen. Par 5, 238 meter enligt vissa mätningar, 208 enligt andra. En lång anhyzer RHBH ger dig ett inspel på 100 meter där det gäller att missa alla träden och. Missar du vinkeln på både drive och inspel är du väldigt stängd tack vare de snillrikt placerade träden längs fairway. Svårt att göra trea, visst. Men inte alls omöjligt. Ett ganska snällt par, i alla fall om du håller dig på banan. Visst pikades det friskt i början. Boppa fick Simon Lizotte på besök, han gjorde 3 på 13 på sitt första försök, 22/5 2013. Han inviterades i gruppen under stora jubilationer. Fler lokala förmågor anslöt sig till skaran. Men ännu lyckades inte Henrik.

2014 arrangerade Linköping en DNT. Det tisslades och snackades lite om gruppen. Vi fick några nya medlemmar iom tävlingen. Mitt minne kan svika mig här, men Christer Christiansson (då Köhler) gjorde en i samma flopp som Henrik. Den som minns bättre kan säkert flika in mer.

23 minuter in i filmen kan vi bevittna två eagles på hål 13.

2015 bettade vi om nya medlemmar iom en Mälartour. Jag bettade en femma på Tomas Rosenqvist och fick rätt. Jonas Hälleblad, eller vad karln nu heter fick med sin eagle på film. Jag och Henrik åkte upp och spelade par-SM i Eskilstuna. Vi var ett ynka kast från att särspela om medaljerna, vilket var skoj men nesligt. Mjukis var inte helt på topp. Kan det berott på att han fick spela tillsammans med tre spelare vars väskor pryddes av 3 på 13-pins? Han var tystlåten om det.

Zach Melton, proud member!

2016. Storbesök från Amerikat. Zach Melton träder in i vår gemenskap. Big Jerm skrattar och säger att ”this is the most hilarious thing ever”! Henrik då? Jag vet att han hade en ganska kort putt för trea. Men precis när han skulle putta ramlade ett barr ner och in i hans öga. Efter flera minuters trilskande och sköljande fick han bort det nesliga barret och puttade sin putt. ”Den var inte ens nära”, beklagade han sig efteråt, med sitt röda öga för allas beskådan.

2017 och 2018. Henrik bor i orienten någonstans och ger sig därmed inte så många chanser till att göra sin eagle.

25/7 2019. ”10 år av förtvivlan, blod, svett och tårar är nu till ända. En epok har gått i graven och äntligen, äntligen besegrade jag demonen som huserat där på fairway nära McDonalds vid Vallarondellen.

Trean på tretton är bärgad!

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!”

Grattis till din eagle Henrik. Ursäkta häcklandet, men det var helt enkelt för roligt för att avstå.

Lucka 24, 2018 års musikkalender

I år blir det faktiskt en regelrätt tio-i-topp-lista. Varför krångla till det? Jag hade nog tänkt topp 7 från början, men så blev det åtta och varför då inte fortsätta hela vägen upp till 10? Nu har jag gått igenom året som jag har lyssnat på det. Säkerligen har jag missat en massa bra, övervärderat en del som jag snabbt kommer att glömma bort och undervärderat en del, som förtjänade bättre. Men jag tror att jag har blivit bättre på det här med åren. Om jag sneglar tillbaka mot förra årets topplista, så känns den helt okej i efterhand. Mastodon skulle hamnat högre upp, Au-dessus och Leprous lite längre ner, men förutom det så står jag fast vid min bedömning.

2018 har varit ett bra musikår. Jag har fått utelämna en hel del skivor jag uppskattar från min kalender. Det jag har saknat är skivor med wow-faktorn. Den känslan återfinns på mina toppskivor, men annars har det varit tunnsått med den i år. Jag hade nog gärna bytt 10-15 bra skivor mot tre stycken ”wow det här är så bra att jag briserar-skivor”. Men några såna har jag ändå fått, så jag ska inte klaga för mycket.

Vi börjar från botten och arbetar oss mot toppen. Men först vill jag avslöja Spotify för den oseriösa servicen 2018 wrapped de erbjuder. Den överensstämmer nämligen inte 100% med min andra, mer seriösa musikservice last.fm. Som är gratis. Spotify betalar jag pengar för. Det är storm i vattenglaset här minsann! Någon kanske tycker att det är oviktigt. Denne någon kanske inte precis har lagt ner åtskilliga timmar på att konstruera en musikkalender och en topplista för tionde året i rad? Nej jag tänkte väl det! Det här är seriöst!

Vi kan direkt konstatera att de fått till min toppartist rätt. Men redan på andraplats ballar det ur. Förresten, när jag för första gången gjorde det här testet i början av December så hade jag precis lika många minuter spelade som när jag gjorde det idag. Så kanske det kan stämma om det är en ögonblicksbild från början av December. Men kalla det inte 2018 wrapped då, era jävla pungråttor!

Ah, korrekt! Jag spoilar inte min årsbästalista med det här, var lugna. Bara för att de är mer lyssnade på betyder det inte att jag gillar dem mer.

Ok, så jag idisslade Slugdge i början av året, det är därför listan ser ut så här. Det är mer så att ni själva ska kunna se att Spotify ljuger för oss. Fake news!

Så, nu tror jag att jag kan ge mig på topplistan. Vi börjar på tionde plats.

Nummer 10

Sist in på listan hamnar Mourning Sign med Contra Mundum. Inledande Dualism är en hit, därefter hålls en riktigt jämn och hög nivå hela vägen. Ljudet är sådär, det är för många solon, sången frestar emellanåt tålamodet. Men låtarna är bra. Riktigt, riktigt bra! En sån här oväntad bonusskiva som jag aldrig trodde skulle se dagens ljus. Med stor säkerhet är det Mourning Signs bästa. Även om den inte riktigt har de där skyhöga topparna som man uppnådde på sina ställen förr, så är lägstanivån bra mycket högre än någonsin.

Nummer 9

In Vain släppte Currents och den nådde inte de höjder jag hade hoppats på. Nu är jag inte så överraskad, för mig var 2013 års Aenigma ett mästerverk, årets bästa skiva och en bragd omöjlig att upprepa. Nu när besvikelsen lagt sig så kan jag låta albumet stå på egna ben, och det räcker för en nionde plats på årsbästalistan.

Nummer 8

Rivers of Nihil överraskade mig med ett välskrivet och varierat album. En riktig snedspark från det de pysslat med innan. De har en bit upp till grannarna i Black Crown Initiates toppar, men å andra sidan är ju BCI det mest intressanta bandet i USA nu.

Nummer 7

Från och med den här skivan kommer vi in på det som verkligen fått mig att stanna upp, googla skiten ur det, lyssna om och om igen och känna mig sådär lyckligt nykär. Skivor som får mig att glömma tid och rum och bara lyssna. Skivor som, trots sina skavanker känns nästan perfekta. Man kan gnälla på den skrikiga sången, den tunna ljudbilden, avsaknaden av bas, de skramliga trummorna och det ibland otighta framförandet på Wiegedoods skiva. Men varför skulle man det? Det är ju svinbra! Det är känsla. Det är ett sorts vansinne som kanaliseras, som snarare förstärks av de sakerna jag nyss nämnde som svagheter.

Nummer 6

Det är svårt att sätta fingret på exakt varför det här är bättre än det The Ocean gjort innan. Formeln är densamma. Men bättre är det.

Nummer 5

Ingen trodde väl att The Crown skulle släppa något som matchade Deathrace king eller Crowned in terror, men här är skivan likväl. Det spelar ingen roll att det här egentligen är lite för grabbig musik för min smak. Lite för mycket fräsiga bilar, flammor, kedjor och hembränt för att sitta bekvämt. Lite för mycket festival och lite för lite sitta själv på kammaren-musik. Men jag kan inte värja mig. Det är bara att slänga upp hornen i luften och åka med i den trimmade raggarbilen som är Cobra speed venom.

Nummer 4

Munkkåpan på, vemodsnivån uppvriden till max. Dags för Färöisk doom. Med en av metalvärldens bästa sångare i förgrunden och ett vältrimmat band bakom så blir det bra. Inga extra krusiduller, bara den bästa doomplattan som sett dagsljus på år och dagar. Tack Hamferd.

Nummer 3

Min osäkraste placering här på listan. Jag är nykär i den här skivan, så det är omöjligt att säga exakt var på listan den ska vara. Men jag tror banne mig att Sulphur aeon har tagit ett steg sedan föregående skiva. Låtarna är bättre. Ljudet är bättre. Wow-känslan är påtaglig. Den här kommer jag att ha mycket glädje av de närmaste månaderna.

Nummer 2

Mina favoritdanskar Vola kniper andraplatsen. Sången kommer bättre till sin rätt här än på debuten. Plattan är klart mer dynamisk. Endast det faktum att den känns lite fattig på riktiga låtar gör att den bara når till andraplatsen.

Nummer 1

Jag ljög. Även om Vola hade klämt in ett par hits till på sin skiva hade de inte ruckat på Slugdge. Jag tror och hoppas på en ljus framtid för de här engelska pojkarna. Det första steget till världsdominans är taget.

Det var det! Som grädde på moset har jag samlat ihop en liten lista på mina bästa låtar 2018. Här återfinns även lite som inte fick plats i kalendern. God jul! Bästa 2018

Lucka 23, 2018 års musikkalender

All hail the mighty Mollusca!

Varje år hittar jag alltid något som får mig på fall. Något jag inte visste fanns. Något som, åtminstone för mig känns nytt men ändå självklart. En typ av musik som är så gjuten att den känns som om den alltid funnits där, även om den är ny. Slugdge kan nog kallas för progressiv melodiös death metal med inslag av såväl sludge, heavy metal och black metal. Här finns ganska mycket av allt, inslaget i ett mycket välljudande paket. Visst hör man spår av Gojira. Mastodon, tidigare Opeth, Devin Townsend och dödsmetallens elit. Här finns spår av mycket, om man börjar nagelfara verket. Men det är eget nog, och rakt igenom hela den välskrivna går ett driv som är omöjligt att värja sig mot. Det var tidigt i år som den här plattan vände uppochner på min värld. Någon gång i Mars dök den upp på Spotify, någon vecka senare i fysiskt format tillsammans med gruppens tidigare fullängdare i en trippelbox. Japp, jag var såld. Medans jag satt i jobbsökartagen rullade Slugdge på. Deras första skiva är helt umbärligt. 2013 års Born of slime lämnar inga bestående intryck alls på mig. På 2014 års Gastronomicon börjar det röra på sig lite, och 2015 års Dim & Slimeridden Kingdoms är en riktigt bra platta. Höjderna på den tangerar standarden på Esoteric Malacology, deras första ”riktiga” platta och årets bästa skiva. För även om det kommit skivor på slutet som nog kan utmana om titeln årets släpp så är det ingen av dem som grabbat tag i mig på samma sätt.

Till skillnad mot deras tidigare alster så finns här ingen dödtid. De åtta låtarna har alla styrkor.

Inledande War squids är så mycket metal att man blir golvad. Ett jävla riffande, trummande och grymtande. Crop Killer hoppar igång med något som Atheist kunde gjort i början på 90-talet, men i uppdaterad form. Här kommer även en annan sida av sångaren fram. När dödsmetallen tar över så finns förutom det redan nämnda drivet så många detaljer att hålla ordning på att man inte riktigt vet vart man ska sätta örat. Jag lyssnar på skivan medan jag skriver här, och inser att jag har svårt att hålla ordning på mig. Den ena passagen kommer efter den andra, något som tar en kovändning på låten och skickar iväg den vinkelrätt mot en annan genre. Vanligtvis har band som inte bestämt sig för vad de vill göra problem med att det spretar så mycket. Man får intrycket av att någon borde sagt åt dom på skarpen att sålla bort det överflödiga och behålla kärnan. Jag får inte det intrycket av Slugdge. Keep it coming! Introt till The spectral burrows är nog hela skivans absoluta höjdpunkt. Gåshuden reser sig. Den lågmält mässande sången borde inte fungera till fräsig metal, men kom igen. Hur kan det göras bättre? Här är låtstrukturen mer konventionell, vilket för omväxlings skull känns som rätt väg att gå. Ja, det är nog den mest lättsmälta låten på skivan. Slave Goo world är, precis som War squids väldigt mycket metal. Hela skivan är väldigt mycket metal.

På samma sätt som tidigare nämnda Deceased så svämmar låtarna över av svinbra riff. Det är så mycket metal att man känner sig som ett litet gossebarn som snubblat in på sin första hårdrocksspelning. Deceased är en instutition, de har låtit på sitt sätt i 25 år. Slugdge är hungrigare och har inte svårt för att utforska ny mark, samtidigt som de är metal så in i helvete. Halvvägs in i Slave goo world uppnås det sorts vansinne som i sällan skådade fall leder till något jäkligt häftigt. Det påminner om början på The dawn of a new age med Satyricon. Refrängen påminner om Anaal Nathrakhs snällare stunder. Men mest är det jävligt mycket metal hela tiden. Transilvanian Fungus. Tillsammans med Slave goo world så utgör den skivans svagaste stund. Här är det en aning anonymt. Hitkänslan är inte riktigt på plats och det blir lite för mycket riff-fest som inte riktigt leder någonstans. Refrängen är dock fantastisk. Breaket är ännu bättre. Halvvägs in omvärderar jag låten till en riktig höjdpunkt, kanske är det bara början på den som inte faller mig i smaken riktigt.

Putrid fairytale var första smakprovet från skivan, och min första kontakt med bandet. Jag kan väl inte säga att det var fall pladask direkt. Men låten var helt klart intressant nog att jag kollade upp skivan när den kom. Så jag lyssnade igenom den. Sen gjorde jag det en gång till. Jag tror att jag lyssnade igenom skivan 5 varv den första dagen. Den andra dagen fortsatte i samma stil. Putrid fairytale har lite av allt och är en av många höjdpunkter på plattan. Avslutningen på låten är en av de största faktiskt.

Salt thrower lugnar ner saker och ting avsevärt. Den segar sig fram över något jag vanligtvis inte uppskattar; nämligen halvkackiga körer. Jag köper det här, eftersom det passar formatet. Det ger känsla. Låten ökar farten med tiden. Den är en av de mest krossande på hela skivan. Kvar har vi bara avslutningen. En given höjdpunkt, och vissa dagar bäst på skivan. Limo vincit omnia, vilket är latin för slime conquers all. Den mest BM-vibbiga låten på skivan. Atmosfären är det som gör det. Herregud vilket totalt äg från början till slut. Hur headbangar man med gåshud? För egen del ser jag gärna mer av detta från Slugdge. Ett större fokus på atmosfär. Djupet i en sån här låt får dussinband som Necrophobic att framstå som fjuniga fritidsgårdsdödsare. Mästarna i genren Sulphur Aeon kommer inte upp till de här höjderna, även om de inte är så långt efter ibland. Nej jag säger då det. Medan skivan rullar mot sitt slut. Den metallskalle som inte har den här skivan högt uppe på sin årsbästalista har inte fattad någonting om... någonting. Stackars sate. Det är såhär det ska låta!

Kvar på min kalender har jag nu bara min tio-i-topp. Den kommer imorgon.

Lucka 21, 2018 års musikkalender

När det kommer till genren black metal så piskar Holländska bandet Wiegedood skiten ur allt annat släppt i år. När jag som vanligt spånade över vilka släpp jag skulle ta upp så var det osedvanligt klent i den här kategorin. Många kommer säkert hylla tyska The Spirit; för mig låter de som ett kompetent men stentrist försök till Dissection. Det finns inte ett riff på skivan som skulle platsa på Storm of the lights bane, så känns det. Så tack, men nej tack. Första låten på Djevels släpp är svinbra, sen svalnar det av avsevärt. The Uglys släpp är välskrivet, kompetent och så streamlineat att det blir astrist. Watain släppte en helt vanlig BM-platta. Här finns inget som fångar mitt intresse. Necrophobic har släppt sin bästa platta på länge – låten Tsar Bomba är faktiskt en hit?!? Bläh, även om den snurrar ibland. Wayfarer borde intressera mig, men låtmaterialet håller inte hela vägen. Samma med Oubliette. Det finns annat jag gett en chans, men ratat ganska omgående. Ghost bath, Marduk, Terrestrial Hospice, Arkuum, Deafheaven, Bosse-de-nage, Iskald, Dragonlord (vilken dynga!) Ge mig nåt fräscht. Voodus? Jag ber att få återkomma här. Men alltså. 

Wiegedood är lite svåra att sätta fingret på. Det finns en del post-bm i musiken. Det är ganska avskalat. Emellanåt släpigt, men för det mesta snålar trummisen inte på slagen. Men kanske framför allt fångar Wiegedood det jag älskar med Black metal. Sammansmältningen av det vackra och det fula. Aggression och sköra melodier. Här finns en del av allt. Man kommer inte långt utan låtar heller förstås. Mitt intresse hålls uppe skivan igenom, genom de vansinnigt fulsnygga olika delarna i låtarna. Kanske kan titelspåret vara i överkant långt och enformigt, men det är i såna fall det enda jag kan anmärka på.

Att Wiegedood delar medlemmar med Oathbreaker är inget som förvånar, när man hör hur bandet låter. Hardcore-influenserna är dock helt borta här. Vad finns annars att säga? Vi kan hålla det kort idag. Det finns inget på den här skivan som inte sparkar röv. Jag lovar!

Lucka 20, 2018 års musikkalender

Den här gången missar jag inte Sulphur Aeons släpp! Det är den sista pusselbiten som ska på plats för att fullborda min kalender för 2018. Lite synd kanske att två plattor som jag visste skulle vara med släpps den 20:e respektive 21:e december. Som om lien av kosmiskt kaos har ställt in sig på jävelskap. The scythe of cosmic chaos. Ja så heter den, och så var det inte mer med det.

Jag har faktiskt läst lite Lovecraft. Han var inte världens bästa författare, direkt. Men idéerna han hade lämnar avtryck, oavsett hur han framställde dem på papper. Jag såg ifatt mig på Avengers igår. Det var Infinity war som fick rulla. I den får de 18 000 serietidningshjältarna, eller hur många de nu är, kosmos att se ut som ett tivoli som någon har hällt rabarberkräm på medan de med sina exakt 12 repliker var försöker vara roliga, få till en arc och samtidigt föra storyn, som den nu är, framåt. Allt visas upp. Inget lämnas åt fantasin. Det är ett sånt effektslöseri och barbari att jag faktiskt inte ens hänger med. Vem är det där? Varför slåss de? Lovecraft visade upp den kosmiska skräcken genom ett nyckelhål eller ett febersvettigt lakan, inte putsblank CGI och erbarmlig dialog mellan det onda och det goda. Om det går att resonera med det onda förminskas ondskan till en annan ståndpunkt/åsikt. Lovecraft gjorde den oförståelig och oresonlig och därmed ännu mer otäck. Poängen? Sulphur Aeon skriver låtar om vad Lovecraft skrev om. De gör det lite mer åt Avengers-hållet än vad jag hade önskat, till exempel tycker jag att körerna stör mig en aning, men de är tamigfan inte Infinity Wars-röriga (jag pekar på er, Between the buried and me).

Jag har inte ens hunnit lyssna igenom hela skivan innan jag skriver det här. Singelspåren har rullat varmt ett tag, så jag vet vad som finns här. Vad vi har här är helt enkelt en av årets bästa death/black-skivor. Lyssna och lär, typ alla andra. Jag har några luckor kvar på kalendern förstås, som inte har något att lära. Men jag ville spara dem till sist. Jag måste sluta nu. Katten överröstar stereon. Hon kräver att få det sista av min nyponsoppa. Sen ska jag till optikern, efter det julhandla. Jag får återkomma till texten senare.

6 timmar senare. Den mesta av den tiden har jag tillbringat i sällskap med The scythe of cosmic chaos. Det är givetvis inte länge nog för att ge en fullgod recension, så jag håller mig till ett första intryck istället. Ljudet har städats till lite, utan att för den delen mista atmosfären helt. Men föregångaren lät som en ondskefull kyrkokonsert, och jag saknar faktiskt den känslan här. Låtarna är nog allmänt lite vassare. Den på förhand största hiten The Oneironaut / Haunting visions within the starlit chambers of Seven gates (btw, Bal-Sagoth undrar om de får royalty för den titeln?) har gott sällskap på skivan. Når den upp till föregångaren? Det återstår att höra. Jag tror att den kan göra det.

Det var mina bonusluckor det. De sista är mer minutiöst förberedda (läs: inte ihoprafsade). Jag har sparat några guldkorn till slutet förstås.

Lucka 19, 2018 års musikkalender

De säger att gammal kärlek aldrig rostar – jag håller med om det. När jag för några år sedan av en händelse sökte efter Mourning sign på nätet såg jag att de hade släppt en låt. Det var överraskande, om något. Bandet existerade mellan 1992 och 1996. På den tiden släppte de en demo, en EP och två fullängdare. Min kärlek började med låten Redeem på EP:n. Jag tror faktiskt att jag måste länka den här, då den finns på tuben. För att vara 1993 så känns den fortfarande blytung, fräsch och äventyrlig. Om någon som läser det här sitter och trycker på ett ex av Alienor så är jag spekulant!

Jag var vid tiden då första fullängdaren kom ut inte i ett grymt bra läge rent ekonomiskt. Jag fulade till mig en kassettkopia på Mourning Sign från 1995 på något sätt. Tape-trading hette det ja, inte fulade. Den här plattan passar mig mindre bra. Jag gillar inte ljudbilden och jag gillar inte inblandningen av hardcore-elementen. Men några av låtarna står sig. Det handlar ju i slutänden om låtarna och inget annat. Är en låt bra nog kan man bortse från ljud, framförande och mycket annat på köpet. Låten En to Pan föll jag pladask för och jag har nog fortfarande inte hämtat mig. Den är helt enkelt riktigt svingrym. Jag kan inte lyssna på den utan att få ett stort leende på läpparna. Bandets trummis utmärker sig också. Jag tycker han är helt grym. Fillet vid 2:39 går ner som en av de bästa stunderna i svensk death metals historia. Låten bör också få en plats där.

Uppföljaren Multiverse finns på Spotify, så den länkar jag inte till. Det här är bandets farväl. Det är spretigt, lekfullt, uppkäftigt och en ”aning” knäppt. Varje låt är unik. Alla är inte bra, men alla har något i sig som gör det värt att lyssna. När de, precis efter att ha lekt Faith no more i Neerg, ger sig i kast med groove metal i avslutningen New life så vet man inte åt vilket håll man ska vända öronen. Men sen kommer vändningen, och... ja jag ska inte spoila något. Det är värt att kolla upp, om man gillar sånt.

Hallstahammars Mourning sign var väl inte kanske en väl förborgad hemlighet eller så, men de rönte inte så stora framgångar. När allt skulle låta som Entombeds senaste så passade de inte in. För egen del så har jag väl aldrig varit förvånad över att jag är den enda i min utökade bekantskapskrets som hyllat bandet. De är så pass aviga att det inte är så konstigt. Jag ställer dem gärna sida vid sida med Edge of Sanity. EoS drog inte iväg lika mycket med sin musik, men tendenserna finns där. 

I morse så studsade jag ur sängen, satte på kaffet och började så att lyssna på uppföljaren jag väntat på i 22 år. Contra Mundum, släppt 20 december 2018. Det är idag, dummy! Som ni förstår av texten ovan så är det svårt att ha några förväntningar på skivan. Vad som helst kan hända, när som helst. Men ser man på, gubbarna har blivit äldre. Låtarna hänger ihop på ett bättre sätt än förr. Det jag reflekterar över vilken jävla bra gitarrist Kari är. Jag saknar Peppes lekfulla trumspel. Låtarna hänger ihop bättre än på Multiverse, utan att för den delen vara förutsägbara eller tråkiga. Vi serveras death metal. Här finns nog mer power metal-influenser än förut, det är nog mest för att melodierna tillåts glänsa emellanåt. Sex av de tio låtarna har jag faktiskt kunnat lyssna på innan idag, så därför känns det här inte som något jag bara stressar över ändå. De har dock bearbetats lite från sina tidigare demoaktiga inspelningar, allt till det bättre. Tyvärr är ljudet en aning murrigt på skivan, men den är ju egenproducerad, så för höga krav kan man inte ha. Nej, vi ska vara jävligt glada att Mourning sign bestämde sig för att släppa ett nytt album. Om jag ska rannsaka mig själv så är det inte helt oumbärligt. Men det är fortfarande kul, spännande och eget.

Jag hoppas att bandet röner lite framgång med Contra mundum. De är verkligen värda det. Mourning sign har väl aldrig varit bandet på allas läppar. De har varit förpassade till glömskan länge nu. De förtjänar uppmärksamhet med det här albumet. De har kastat bort det allra galnaste i sina låtar och koncentrerat sig på att skriva progressiv dödsmetall som slår hårt och smeker ömt med sina melodier. Så lyssna på den! Ge dem din uppmärksamhet och lite beröm. Ge dem ett tillfälle att anordna någon spelning, eller boka in dem på ett spelställe. Jag kommer i alla fall. Jag kan inte garantera utsålt, men jag får väl röja och njuta för fler i såna fall.

Jag har bara lyssnat igenom plattan i sin helhet en gång. Fler blir det. Den håller hela vägen. Är det något som inte passar mig perfekt, så är det väl att det blir en aning för många solon på vägen. Det är en detalj. Annars bjuder varje låt något som tilltalar mig. Den kommer att ligga på min årsbästalista, det är ett som är klart. Vackert jobbat där i Hallstahammar!

Lucka 18, 2018 års musikkalender

Här är den då till slut. Uppföljaren till Mews succéplatta Frengers, släppt 2003. I 15 långa år har vi fått vänta på den. Mest uppenbart är släktskapet på första låten ut, We are thin air. Men inspirationen slår igenom på hela skivan. Medan Frengers är lite mer sockersöt än AOADC så blandar VOLA in mer moll i sina låtar. Annars kunde det faktiskt ha varit samma band. Jag för min del upptäckte VOLA när de agerade förband åt Katatonia för ett par år sen. Jag köpte deras då enda skiva Inmazes som jag håller väldigt högt. Jag stör mig ibland på de lite för högt mixade, chuggande gitarrerna. Men låtarna! Ouch, så bra! Produktionen på AOADC tycker jag passar bandet bättre. Sångarens röst kommer fram bättre här, i all sin härlighet och lyster. Ja, karln kan sjunga. Låtarna då? Ja, A-sidan på plattan är den starkaste A-sidan på någon platta släppt i år. Det är på B-sidan det faller. Inte långt, den är inte på långa vägar dålig, det är bara det att den inte når upp till samma nivå. Alla låtarna på A-sidan har sin egen unika känsla, med Ruby pool som det klart svagaste kortet, och jag gissar att det är därför många recensenter tycker att skivan känns splittrad. Skitsnack, såklart. De är helt på det klara med vad de vill göra. De har ändå hållit på sedan Frengers kom ut. Ingen av låtarna på skivan känns malplacerad. Det är självklart att det är VOLA som spelar här. Det är bara det att allt på A-sidan är så förbannat bra att skivan toppar för tidigt. Det är petigt kanske, men jag tycker man borde sparat på krutet lite. Sparat Alien shivers till slutet av skivan. Satt det lite tandlösa titelspåret eller den aningen anonyma Still på A-sidan, för balans. Förutom Ruby pool, som bara är bra, så är de övriga 4 låtarna på A-sidan totala hitlåtar. We are thin air hade lätt platsat på Frengers, när jag vant mig vid synthslingan på Ghosts så lyser den klart, Smartfriend är svintung, meckig och fantastisk vacker och Alien Shivers är en rak, smäktande tokhit. Sen vänder vi på plattan, och vad hittar vi väl där?

Vertigo är väldigt vacker. Men det är lite ofint att sno filmmusiken från filmen Interstellar, lägga sång på den och kalla den för sin egen. Det tar bort glansen en aning. Still är, som jag tidigare skrev, en bra låt (det finns inga dåliga låtar på den här skivan), men jag saknar det lilla extra som får en låt att växa det sista. Alla elementen är där, men det lyfter aldrig riktigt. Titelspåret följer efter. Kan man kalla en låt för introvert? Jag vet inte. Jag vet att det här är en väldigt bra låt. Men jag vet också att det som ska vara en käftsmäll i låten mer blir som en klapp på kinden. För första gången på skivan ifrågasätter jag här produktionen. Kontrasterna uteblir. Å andra sidan så finns de på låten Smartfriend, så jag måste nog ändra mig till att det inte snyggats till lika effektivt här. Whaler kommer härnäst. Det här är det det tyngsta bandet har gjort. Här hörs snarare släktskapen med metalgenren och band som Katatonia och Opeth. Breaket påminner mig väldigt mycket om Forever and ever med Finspångs stolthet (efter Edge of Sanity) Nightingale. Men att på det här sättet väva samman skör sång med tung dissonant musik är få förunnat. Att det är en av de bästa låtarna på skivan är det inget snack om. Att den borde ha fått avsluta skivan tycker jag också står klart. Green screen mother är en väldigt fin avslutning, inget snack, men den känns lite felplacerad. Jag skulle nog vilja se den på en annan placering. Jag gör så här. Jag skriver ner i vilken ordning låtarna skulle ha kommit, VOLA, ni gör en re-release och jag tar lite royalty. Ok? Då så:

Applause of a distant crowd, re-release:

A1: We are thin air

A2: Ghosts

A3: Applause of a distant crowd

A4: Smartfriend

A5: Vertigo

B1: Alien Shivers

B2: Ruby pool

B3: Still

B4: Green screen mother (fading into)

B5: Whaler (extended outro)

För den lata, varsågod: https://open.spotify.com/user/gs8tot63z3fznw675gix1z3nd/playlist/6W0ctuPIwlycm92ggdOv24?si=YNpdg1R7SaS3dR3nwl8Ntw

Det är inte ofta det händer att jag tycker bättre om en skiva om jag bara får kasta om låtordningen, men för mig så gör det faktiskt en ganska stor skillnad på Applause of a distant crowd. Testa själva och bedöm om jag har rätt eller fel. Jag vet, det här med fading into, extended osv är ju svårt att tänka sig, men för mig så är det givet att det är så det skulle ha gjorts. Så domen: Som skivan är nu, topp 3 2018. I min version, vinnaren.

För den ännu latare, varsågod: