Jag är precis hemkommen från Elins och min semestertripp i Åland. Jag har velat besöka Åland sedan deras stora discgolfsatsning. 17 banor installerades 2022. Tror det var 17. Någonstans däromkring. Discgolfpark i Finland skötte designen, så jag var nyfiken på Pasi Koivus design. Jag har spelat en runda med honom, runda 3 på TLA 2016 tror jag. Han var lite typiskt finsk. Trevlig men fåordig. Fruktansvärt linjesäker. Duktig. Seriös. Intressant att se om det på något sätt visade sig i designen? Jag har ju spelat ganska många banor av Lasse och Tommy här i Sverige. Några som Camilla ritat. Jag skulle nog kunna släppas på en bana som Lasse ritat, utan att veta om det, och gissa det inom några hål. Camilla och Tommy är svårare. Kan bero på att jag samarbetat mycket med Lasse, och jag tror mig känna igen hur han tänker design. Camilla och Tommy verkar mer ombytliga i sin design. De varvar ofta lite mer högt och lågt. Och jag får nog placera in Pasi i samma fack. Vissa grejer är utsökta. Andra mer tveksamma. En sak jag definitivt inte gillar med Pasis design är antalet blinda kast. Det är något jag själv försöker undvika så långt det går. Både av säkerhetsskäl, och för att det är roligare att spela mot ett synligt mål. Det är klart mer tillfredställande att sätta kastet mot ett synligt mål.
Discgolf på Åland motsvarade inte alls mina förväntningar. Jag har blivit bortskämd här i Sverige. Skicket på våra banor är i allmänhet väldigt bra, tänker jag. Banorna som beskrevs vara i bra skick av de jag spelade på Åland var allt från i hyggligt skick till väldigt vildvuxna. Jag letade disc på nästan alla banor. Kom hem med alla i behåll, så det är jag glad för. Ska man spela här, så bör man ta med discar man inte är väldigt rädd om, eller vara några stycken och köra spotters nästan överallt. På en del hål kastade jag inte rätt disc, jag kastade en disc jag kan stå ut med att förlora. Om man är medveten om det, och packar väskan med reservdiscar, så får man nog en bättre upplevelse. Jag funkar inte så. Play with confidence, enligt Legacy discs slogan. Jag håller med. Och för att spela med självförtroende behöver jag kasta discar jag litar på. Jag behöver spela in dem och bli bekväm med dem. Det gör dem oumbärliga.
Jag hann med 7 banor på Åland. Ingen av dem var i det skick jag hade förväntat mig. Jag började på Kastelholms 9-hålare. Gräset var klippt skapligt, men det var mycket sly över banan, en del som växte in i spellinjerna. Ändå tycker jag att den här är den som var i bäst skick, mot mina förväntningar. En kul liten niohålare utan dåliga hål. Värd att besöka. Gå ner till gästhamnen efter rundan och ät deras bakade potatis. Dyrt men gott!
Runda 2 blev på Soltuna. En bana som inte behöver någon skötsel, då den går över stenhällar. Men. På flera ställen hade jag inte alls koll på åt vilket håll jag skulle kasta. Med enkla medel, en målad sten eller nåt mitt på fairway skulle man lätt kunna ordna detta. Lite farligt på sina ställen, då många andra människor rör sig i området. Dock. En fantastisk upplevelse. Spela den. Njut av utsikten. Spela den igen.
Runda 3 blev på Svinö. Jag läste på innan att den inte var i bästa skick, men här blev det nästan ospelbart. En mycket märklig skapelse. En 9-hålare bör inte vara så här svår. Väldigt konstig dragning på några ställen. Känslan är att det här är en halv mästerskapsbana under förfall, men vissa hål håller inte alls det måttet. Så jag vet inte. Endast på två av nio hål stod jag på tee och förstod hålet, trots kartor. På en camping mitt ute i ingenstans. Jag fattar inget.
Runda 4 gick på Västerkalmare. Jag spelade röd slinga, vilket inte är mästerskapsslingan, utan den under. Den var lite för lätt faktiskt. -7 på första försöket, förvisso med riktigt bra kastning. Bogeyfritt. Alla gräsytor var i gott skick, alla ytor som inte var det var inte i gott skick. En del riktigt bra hål blandas med bra till mediokra hål, men inte något dåligt direkt. Jo kanske att de på skrå kan räknas som dåliga. Kasta bra, men kicka OB med lite oflyt? Hände mig i alla fall. Men jösses så tungspelad den är, backe upp och backe ner. Tror det blev 6 km för att gå en runda, och då inte ens på längsta slingan. Här finns att göra, om man faktiskt vill ha en bana i mästerskapsklass. Det finns många, många banor i Sverige som slår den här på fingrarna.
Runda 5 blev korthålsbanan i anslutning. För att vara 6 hål på en åker så var den lite skoj. Man hade väl önskat att gräset var klippt kanske...
Runda 6 blev Hammarlands Discgolfbana. Den här är inte ritad av Pasi, utan tillkom senare. Byggd 2024. Hålen är utlagda längs med avverkningsstigar inne i skogen. Fairways är alltså oftast typ 5 meter breda. På sina ställen är det tjock ruff direkt utanför. Banan var nyklippt, vilket innebär att man kört en traktor med slaghack över fairway ett varv. På några ställen var det lite bredare klippt. Ett paradis för discletning. Men jag måste säga att med en bättre skötsel och en omdragning av några hål så skulle det här vara en favorit.
Sista rundan var på Skag discgolfpark, och här erkänner jag att jag stressade runt för att vi skulle hinna med färjan. I efterhand känns det som om hälften av hål var en par 3 på 70-90 meter med en liten högerböj på slutet. Det fanns annat här också, men designen kändes inte särskilt inspirerad och jämfört med Soltuna, som går i en liknande miljö, så kändes den här väldigt platt. Och hålen med växtlighet på var väldigt oskötta. Samt återigen, alldeles för många blinda kast.
Danluckor och att bygga rätt
Ibland blir ett kast blint, och det behöver inte vara dåligt. Utkastet på hål 10 på Häfla är ett bra exempel. Här ser man det mesta man behöver se, man vet ungefär var discen ligger efter det man ser i flykten och med sin kännedom om sina discar. Men blinda par 3-hål har jag inte spelat något jag gillar. Som designer så vill man gärna komma och titta ut en siktlinje på ett blint par 3. Eller på ren svenska, en Dan-lucka. Hål 16 i Rydskogen har en Dan-lucka. Hål 11 på Ale vit, finns video på när Ezra Robinson kastar den. Och hål 18 på Uspastorp, vilket gav mig ett stort leende. Dels ser man om det är fritt fram att kasta, dels ser man resultatet av ett väl utfört kast. På många av Pasis blinda hål skulle man kunna göra en Dan-lucka, men det har inte gjorts. På Soltuna skulle man kunna markera ut lite fairways med en målad sten eller en pinne. Enkla saker, som en klubb säkert hade tänkt på. Men så funkar det inte på Åland. Det är campingen bredvid som ska sköta banan. Den tanken köper jag om banan är en 9-hålare med bara par 3-hål på. Men inte som den i Svinö. Inte Soltuna eller Skag med sina par 4 i dogleg osv. Det räcker inte att ställa ut ett utkast och en korg, man måste ge spelaren en chans att förstå hur hålet ska kunna spelas. Som på Soltuna. Ett nåbart par 4 på 200 meter. Nerför givetvis. Tee är riktad så ett rakt kast hamnar typ 50 meter till vänster om korgen. Riktmärken saknas helt. Jag kollade på Udisc om det fanns fler korgar ungefär där den enda jag skymtade stod. Det verkade inte så, så jag chansade mot den. Tur att det var rätt. Sånt hade en klubb styrt upp. Men inte en camping.
När Ålänningarna sen vill bygga sin egen bana några år efteråt upprepas dessa synder, eftersom det är det normala. På Hammarland Discgolfbana finns fina hål, men de flesta är så jävla smala att man inte vågar kasta dom som man egentligen vill pga risk för lost disc. Det kryllar av blinda kast med minimala landningsytor, det finns även här ett par blinda anhyzerhål, vilket nästan känns som Pasis signaturhål, om man ska vara lite taskig. Om man tar banan som den ser ut i dagsläget, men tänker sig den färdigröjd, så är den topp 3 på Åland, av de jag spelade. Här finns både fina par 3 och 4. Det märks ändå att det inte är proffsritat, då svårighetsgraden och hindren haltar betänkligt mellan hålen. Här finns supersvåra hål, 5, 8, 12 och 15 är alla par 3-hål som proffsen skulle gilla. Par 4-hålen är i allmänhet för korta för att vara gjorda för proffs, och en del av hålen är inte bra annat än för motionärer. Så det finns att jobba på även här.
Så även att jag applåderar satsningen Åland gjorde så tycker jag inte att det funkar så bra. En del av banorna sköts inte alls, de andra lämnar mycket att önska i skötseln och mycket känns lämnat innan det blev riktigt färdigt. Nu spånar jag bara, men jag tror att det hade varit kanon att ta dit DGP-gänget i två veckor för att gå igenom och rätta till saker och ting. De som sköter banorna behöver antagligen bättre koll på hur man gör det bra, vad man ska prioritera och vad som inte är så viktigt. En del hål behöver ändras pga säkerhet, en bana som Svinö behöver designas om till något roligare och mer lättjobbat, och många Danluckor behöver jobbas fram. Känslan var att alla banor stod i mer eller mindre förfall, bortsett från Hammarland som inte känns klar och Västerkalmare som det faktiskt jobbades på. Men på Västerkalmare tror jag de behöver hjälp av en professionell designer. De nyare hålen går över terräng som inte går att köra maskiner på, och att klippa dem med trimmer är ett hästjobb utan dess like. Ett bra exempel är väl hål 15, ett par 3 på nästan 200 meter på proslingan. Jag kastade förbi röda korgen, som står på 137 meter, så det är rejält utför. Hur bred behöver man göra den fairwayen för att slippa lost disc, tror ni? Jag vill säga 50 meter. I en sluttning. Att klippa det med en trimmer är absurt. En bra designer hade gjort något helt annat här. För discgolddesign handlar inte bara om hur coolt ett hål är att se proffs kasta på. Det måste vara spelbart för en vanlig discgolfare också, även om det är på en kortare korg, ett kortare utkast, ett högre par eller vad det nu må vara. Det har man frångått på Västerkalmare, och jag vill sticka ut hakan och säga att med den som måttstock så blir de andra banorna på Åland också lidande.
Till slut
Vi lever i missförståndens tid, så för att avsluta kanske jag ska klargöra syftet med den här tiraden. Det är inte att såga discgolfen på Åland, det är en lägesbeskrivning och ett par förslag för att rätta till vad jag anser vara de stora problemen med discgolf på Åland. För här finns förutsättningar. Och utvecklar man och förfinar vad man redan har, så kommer många turister efter mig lämna öarna med en underbar discgolfupplevelse bakom sig. Och kanske återkommer de nästa säsong med sina vänner? Det vore väl önskvärt?
Jag hävdade förut att jag kände igen Lasses design. Testa dig själv om du också gör det! Åk till Lundsbrunn (en av mina favoritbanor!) och lista ut vilket hål på banan han inte har ritat. Eller åk till Ekensberg och lista ut vilka av de hålen han har ritat. Lycka till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar