Discgolf på Åland

Jag är precis hemkommen från Elins och min semestertripp i Åland. Jag har velat besöka Åland sedan deras stora discgolfsatsning. 17 banor installerades 2022. Tror det var 17. Någonstans däromkring. Discgolfpark i Finland skötte designen, så jag var nyfiken på Pasi Koivus design. Jag har spelat en runda med honom, runda 3 på TLA 2016 tror jag. Han var lite typiskt finsk. Trevlig men fåordig. Fruktansvärt linjesäker. Duktig. Seriös. Intressant att se om det på något sätt visade sig i designen? Jag har ju spelat ganska många banor av Lasse och Tommy här i Sverige. Några som Camilla ritat. Jag skulle nog kunna släppas på en bana som Lasse ritat, utan att veta om det, och gissa det inom några hål. Camilla och Tommy är svårare. Kan bero på att jag samarbetat mycket med Lasse, och jag tror mig känna igen hur han tänker design. Camilla och Tommy verkar mer ombytliga i sin design. De varvar ofta lite mer högt och lågt. Och jag får nog placera in Pasi i samma fack. Vissa grejer är utsökta. Andra mer tveksamma. En sak jag definitivt inte gillar med Pasis design är antalet blinda kast. Det är något jag själv försöker undvika så långt det går. Både av säkerhetsskäl, och för att det är roligare att spela mot ett synligt mål. Det är klart mer tillfredställande att sätta kastet mot ett synligt mål.

Discgolf på Åland motsvarade inte alls mina förväntningar. Jag har blivit bortskämd här i Sverige. Skicket på våra banor är i allmänhet väldigt bra, tänker jag. Banorna som beskrevs vara i bra skick av de jag spelade på Åland var allt från i hyggligt skick till väldigt vildvuxna. Jag letade disc på nästan alla banor. Kom hem med alla i behåll, så det är jag glad för. Ska man spela här, så bör man ta med discar man inte är väldigt rädd om, eller vara några stycken och köra spotters nästan överallt. På en del hål kastade jag inte rätt disc, jag kastade en disc jag kan stå ut med att förlora. Om man är medveten om det, och packar väskan med reservdiscar, så får man nog en bättre upplevelse. Jag funkar inte så. Play with confidence, enligt Legacy discs slogan. Jag håller med. Och för att spela med självförtroende behöver jag kasta discar jag litar på. Jag behöver spela in dem och bli bekväm med dem. Det gör dem oumbärliga.

Kastelholm, korg 2.

Jag hann med 7 banor på Åland. Ingen av dem var i det skick jag hade förväntat mig. Jag började på Kastelholms 9-hålare. Gräset var klippt skapligt, men det var mycket sly över banan, en del som växte in i spellinjerna. Ändå tycker jag att den här är den som var i bäst skick, mot mina förväntningar. En kul liten niohålare utan dåliga hål. Värd att besöka. Gå ner till gästhamnen efter rundan och ät deras bakade potatis. Dyrt men gott!

Egentligen var allt gott på Åland, men denna stack ändå ut lite!

Runda 2 blev på Soltuna. En bana som inte behöver någon skötsel, då den går över stenhällar. Men. På flera ställen hade jag inte alls koll på åt vilket håll jag skulle kasta. Med enkla medel, en målad sten eller nåt mitt på fairway skulle man lätt kunna ordna detta. Lite farligt på sina ställen, då många andra människor rör sig i området. Dock. En fantastisk upplevelse. Spela den. Njut av utsikten. Spela den igen.

Soltuna. Utsikten på sista nio är fantastisk!

Runda 3 blev på Svinö. Jag läste på innan att den inte var i bästa skick, men här blev det nästan ospelbart. En mycket märklig skapelse. En 9-hålare bör inte vara så här svår. Väldigt konstig dragning på några ställen. Känslan är att det här är en halv mästerskapsbana under förfall, men vissa hål håller inte alls det måttet. Så jag vet inte. Endast på två av nio hål stod jag på tee och förstod hålet, trots kartor. På en camping mitt ute i ingenstans. Jag fattar inget.

Västerkalmare. Det är häftigt att kasta härifrån, men kastet är inte särskilt roligt. Hyzerbomb med något överstabilt.

Runda 4 gick på Västerkalmare. Jag spelade röd slinga, vilket inte är mästerskapsslingan, utan den under. Den var lite för lätt faktiskt. -7 på första försöket, förvisso med riktigt bra kastning. Bogeyfritt. Alla gräsytor var i gott skick, alla ytor som inte var det var inte i gott skick. En del riktigt bra hål blandas med bra till mediokra hål, men inte något dåligt direkt. Jo kanske att de på skrå kan räknas som dåliga. Kasta bra, men kicka OB med lite oflyt? Hände mig i alla fall. Men jösses så tungspelad den är, backe upp och backe ner. Tror det blev 6 km för att gå en runda, och då inte ens på längsta slingan. Här finns att göra, om man faktiskt vill ha en bana i mästerskapsklass. Det finns många, många banor i Sverige som slår den här på fingrarna.

Runda 5 blev korthålsbanan i anslutning. För att vara 6 hål på en åker så var den lite skoj. Man hade väl önskat att gräset var klippt kanske...

Runda 6 blev Hammarlands Discgolfbana. Den här är inte ritad av Pasi, utan tillkom senare. Byggd 2024. Hålen är utlagda längs med avverkningsstigar inne i skogen. Fairways är alltså oftast typ 5 meter breda. På sina ställen är det tjock ruff direkt utanför. Banan var nyklippt, vilket innebär att man kört en traktor med slaghack över fairway ett varv. På några ställen var det lite bredare klippt. Ett paradis för discletning. Men jag måste säga att med en bättre skötsel och en omdragning av några hål så skulle det här vara en favorit.

Sista rundan var på Skag discgolfpark, och här erkänner jag att jag stressade runt för att vi skulle hinna med färjan. I efterhand känns det som om hälften av hål var en par 3 på 70-90 meter med en liten högerböj på slutet. Det fanns annat här också, men designen kändes inte särskilt inspirerad och jämfört med Soltuna, som går i en liknande miljö, så kändes den här väldigt platt. Och hålen med växtlighet på var väldigt oskötta. Samt återigen, alldeles för många blinda kast. 

Danluckor och att bygga rätt

Ibland blir ett kast blint, och det behöver inte vara dåligt. Utkastet på hål 10 på Häfla är ett bra exempel. Här ser man det mesta man behöver se, man vet ungefär var discen ligger efter det man ser i flykten och med sin kännedom om sina discar. Men blinda par 3-hål har jag inte spelat något jag gillar. Som designer så vill man gärna komma och titta ut en siktlinje på ett blint par 3. Eller på ren svenska, en Dan-lucka. Hål 16 i Rydskogen har en Dan-lucka. Hål 11 på Ale vit, finns video på när Ezra Robinson kastar den. Och hål 18 på Uspastorp, vilket gav mig ett stort leende. Dels ser man om det är fritt fram att kasta, dels ser man resultatet av ett väl utfört kast. På många av Pasis blinda hål skulle man kunna göra en Dan-lucka, men det har inte gjorts. På Soltuna skulle man kunna markera ut lite fairways med en målad sten eller en pinne. Enkla saker, som en klubb säkert hade tänkt på. Men så funkar det inte på Åland. Det är campingen bredvid som ska sköta banan. Den tanken köper jag om banan är en 9-hålare med bara par 3-hål på. Men inte som den i Svinö. Inte Soltuna eller Skag med sina par 4 i dogleg osv. Det räcker inte att ställa ut ett utkast och en korg, man måste ge spelaren en chans att förstå hur hålet ska kunna spelas. Som på Soltuna. Ett nåbart par 4 på 200 meter. Nerför givetvis. Tee är riktad så ett rakt kast hamnar typ 50 meter till vänster om korgen. Riktmärken saknas helt. Jag kollade på Udisc om det fanns fler korgar ungefär där den enda jag skymtade stod. Det verkade inte så, så jag chansade mot den. Tur att det var rätt. Sånt hade en klubb styrt upp. Men inte en camping.

När Ålänningarna sen vill bygga sin egen bana några år efteråt upprepas dessa synder, eftersom det är det normala. På Hammarland Discgolfbana finns fina hål, men de flesta är så jävla smala att man inte vågar kasta dom som man egentligen vill pga risk för lost disc. Det kryllar av blinda kast med minimala landningsytor, det finns även här ett par blinda anhyzerhål, vilket nästan känns som Pasis signaturhål, om man ska vara lite taskig. Om man tar banan som den ser ut i dagsläget, men tänker sig den färdigröjd, så är den topp 3 på Åland, av de jag spelade. Här finns både fina par 3 och 4. Det märks ändå att det inte är proffsritat, då svårighetsgraden och hindren haltar betänkligt mellan hålen. Här finns supersvåra hål, 5, 8, 12 och 15 är alla par 3-hål som proffsen skulle gilla. Par 4-hålen är i allmänhet för korta för att vara gjorda för proffs, och en del av hålen är inte bra annat än för motionärer. Så det finns att jobba på även här.

Så även att jag applåderar satsningen Åland gjorde så tycker jag inte att det funkar så bra. En del av banorna sköts inte alls, de andra lämnar mycket att önska i skötseln och mycket känns lämnat innan det blev riktigt färdigt. Nu spånar jag bara, men jag tror att det hade varit kanon att ta dit DGP-gänget i två veckor för att gå igenom och rätta till saker och ting. De som sköter banorna behöver antagligen bättre koll på hur man gör det bra, vad man ska prioritera och vad som inte är så viktigt. En del hål behöver ändras pga säkerhet, en bana som Svinö behöver designas om till något roligare och mer lättjobbat, och många Danluckor behöver jobbas fram. Känslan var att alla banor stod i mer eller mindre förfall, bortsett från Hammarland som inte känns klar och Västerkalmare som det faktiskt jobbades på. Men på Västerkalmare tror jag de behöver hjälp av en professionell designer. De nyare hålen går över terräng som inte går att köra maskiner på, och att klippa dem med trimmer är ett hästjobb utan dess like. Ett bra exempel är väl hål 15, ett par 3 på nästan 200 meter på proslingan. Jag kastade förbi röda korgen, som står på 137 meter, så det är rejält utför. Hur bred behöver man göra den fairwayen för att slippa lost disc, tror ni? Jag vill säga 50 meter. I en sluttning. Att klippa det med en trimmer är absurt. En bra designer hade gjort något helt annat här. För discgolddesign handlar inte bara om hur coolt ett hål är att se proffs kasta på. Det måste vara spelbart för en vanlig discgolfare också, även om det är på en kortare korg, ett kortare utkast, ett högre par eller vad det nu må vara. Det har man frångått på Västerkalmare, och jag vill sticka ut hakan och säga att med den som måttstock så blir de andra banorna på Åland också lidande.

Till slut

Vi lever i missförståndens tid, så för att avsluta kanske jag ska klargöra syftet med den här tiraden. Det är inte att såga discgolfen på Åland, det är en lägesbeskrivning och ett par förslag för att rätta till vad jag anser vara de stora problemen med discgolf på Åland. För här finns förutsättningar. Och utvecklar man och förfinar vad man redan har, så kommer många turister efter mig lämna öarna med en underbar discgolfupplevelse bakom sig. Och kanske återkommer de nästa säsong med sina vänner? Det vore väl önskvärt?

Jag hävdade förut att jag kände igen Lasses design. Testa dig själv om du också gör det! Åk till Lundsbrunn (en av mina favoritbanor!) och lista ut vilket hål på banan han inte har ritat. Eller åk till Ekensberg och lista ut vilka av de hålen han har ritat. Lycka till!

Bokslut - Humpa Discgolfpark

Hål 8. Nu och då.

Bulten frågade vilket mitt favorithål var. Svårt att säga, jag drog till med 8 och vit 14. Men jag kunde dragit till med något helt annat. Jag gillar allt. Vi talar om Humpa Discgolfpark i Åtvidaberg. Det är dags för ett slags bokslut.

Först en kort återblick. Jag, Åtvidabergare i grunden, uppvuxen på Åtvidabergs Golfklubb. Intresserad av bandesign sedan tidiga tonåren. Hittade discgolfen 2009. Flyttat runt och spelat ganska många banor genom åren. Ett finger med i spelet på många områden inom discgolfen under åren. På senare år sköter jag ÖVERTID på vintern och tävlar lite regionalt på sommaren. Och har goda kontakter med Lasse Jansson och Tommy Bessner, ett par av Sveriges mesta och bästa bandesigners. Erfarna grabbar. Och så har jag designat banor själv och tillsammans med föreningar.

Jag är tillbaka i Östergötland sedan 10 år, och 2021 hörde TPG av sig om idén att bygga en bana i Åtvidaberg. Hans syrra jobbar på kommunen, så det var vår väg in. Vi var inne på kontoret och presenterade oss och idén, och det lät lite småintressant. Väl där kollade vi tomter i kommunen, och min blick föll på Humpa-området. Hur ser planerna ut där? Friluftsområde, inga exploateringsplaner. Toppen! Nästan omgående skrotades granskogsområdet Hallaholm, som var ursprungsplanen, till förmån för Humpa.

Hål 17 från vita teen. Jag föredrar den här miljön över granskog alla dagar i veckan.

Uppdraget var en 9 håls discgolfpark för att väcka intresset. Några gamla bekanta och vänner på orten gillade idén och startade en klubb. Området var så fantastiskt att jag började drömma om en 18 håls tävlingsbana, med separata slingor, bra nog att ta emot en NT. Värt att förklara ett par saker här. Jag jobbar inte gratis åt andra. Om du är bra på en sak, ta betalt för det. Humpa är ett stort undantag. Jag har hela tiden känt att det är ett område där det går att göra en av Sveriges bästa banor, vilket är något jag hela tiden har jobbat för. Helt utan kostnad. Kalla det egoistiskt, jag vill ha mitt namn förknippat med en av Sveriges bästa banor. Med en brasklapp för skötsel, faciliteter, läge osv. Åtvidaberg kan aldrig få samma status som Järva, Ale, Discgolfterminalen osv, pga läget och ortens litenhet. En skötsel som A6, Ymer mfl är nog också svår att uppnå, kanske i framtiden? Jag pratar bara området med naturvärden och banan i sig. Det här är ett projekt jag varit involverad i sedan 2021. Förra helgen testspelade vi den färdiga banan. Det är bara lite skyltar kvar för att det ska vara helt färdigt, lite sly och ruff på något ställe. Så det är dags för ett sorts bokslut, något jag kanske förvarnade om i höstas när jag gjorde min artikelserie om 18-hålsbanorna i Östergötland.

Hål 2. Första vita teen som tillkom på Humpa.

I min artikelserie, finns att läsa här på bloggen, satte jag Humpa på tredje plats i länet. Överst satte jag Häfla Discgolfpark, precis bakom Eastern Meadows (Östra Ryd). Östra Ryd är kanske en bättre tävlingsbana för rena proffs. 2435 meter, par 62 på Goldslingan. Blåser det här (vilket det nästan alltid gör) kan du ta hit världens bästa och de skulle få en bra utmaning. Här krävs, enligt mig 130 meter golfdistans för att ledigt kunna skjuta lågt. Det är 10-15 mer än vad jag har, så jag har det tufft här. Här finns inte så många riktigt tighta luckor att träffa, men eftersom jag måste kasta så j-la hårt hela tiden blir de ganska små. Häfla har en mysfaktor man inte kan skoja bort, och en lite högre fun factor även på röda slingan. 2300 meter, par 60. Jag får leka med vinklar och olika stabiliteter från tee som på nästan ingen annan bana. Här räcker 120 meter golfdistans bra. Häfla har varit en stor inspiration för min design i Humpa. Humpa är nu en skitbra tävlingsbana från vit, 2110 meter par 60, och en riktigt rolig och snabb upplevelse från gul. Skulle man jämföra den med andra kända banor runt om i Sverige så kan Falköping ligga nära till hands. Parkkänslan inne i skogen är det jag syftar på i första hand. Humpa är fortfarande lite oborstad på sina ställen, så vi får se vad det blir av i framtiden. Separationen av slingorna blev mer omfattande än min ursprungliga plan, bara fem av hålen spelas lika på de båda. Gul är ganska kort, för egen del blir det mycket midrange och putters från tee, endast ett par distansdrivers och några fairwaydrivers. Den vita är en helt annan sak. Svårighetsgrad typ röda slingan på Häfla, eller kanske Bockarp? Lättare än Östra Ryd Gold. Svårare än Fålehagen och Rydskogen. För att ta några exempel i närområdet. Jag har lagt på några meter längd i kasten i år, så så här är min fördelning från Vit, förutsatt att jag går för birdies. 6 distansdrivers, 7 fairwaydrivers, 2 midranges, 3 putters. Så för att vara en till största delen skogsbana så krävs en del längd.

Hål 3, då och nu. Här får man mosa på rätt bra med en fairwaydriver, om man inte har en grym forehandfex.

Men här premieras precision före längd. Du ska träffa luckor och du ska även kunna få en disc att hålla en linje över längre distanser. På många ställen behöver du träffa höjd, fart och vinkel med rätt disc för att lyckas med en birdie. Här finns 6 par fyra och 12 par 3, par 60. För att skjuta riktigt lågt krävs inte mer än typ 110-120 meter från tee, men med riktigt god precision. På några ställen har du fördel av att kasta riktigt långt, men mest för att du då kan disca ner. Annars är det tungan rätt i mun som gäller. Här finns hyzers, anhyzers, raka, låga och höga kast att göra. Det mesta. Skulle man efterlysa något så är det enligt mig några ställen där det krävs två riktigt långa kast för att nå korgen, och kanske en längre ren anhyzer från tee. Men annars prickas det mesta in.

16 då och nu. Vågar du maxa en drive i högra luckan har du inte långt kvar. Det är dock ganska riskabelt.

Blev det som jag tänkt mig? Nästan. Hål 1-4 blev det. 5 blev ett annat hål än jag tänkt mig på vita slingan, och till det bättre. Jag sörjer fortfarande min plan på hål 6 och 7, de gjordes inte som jag tänkt mig och jag tror att min plan var bättre. 8-10 blev det. 11 blev bättre på vita slingan då jag inte hade tänkt på ett utkast så högt upp. 12 blev lite bättre än jag tänkt mig, och lite rakare. 13 var tänkt som ett par 4, men markförhållanden satte stopp för det. 14 blev bättre än min tanke, framför allt från vit. 15 blev som tänkt. 16 hade ursprungligen inte ett korridorval, jag tror det blev bättre som det är. 17 kan jag inte ta åt mig någon credd för, det blev väldigt bra. Och 18 kan jag bara ta åt mig credd för fairway. Bakre tee och inspelet mot korgen blev riktigt bra tycker jag.

Hål 13. Då-bilden är till höger om tee på tänkt fairway, då detta var tänkt som fairway på ett par 4.

Det finns några saker som särskiljer banan, tycker jag. På många hål är takhöjden begränsad. Det är lite ovanligt för en skogs/parkbana. På nästan alla andra banor jag spelat är den långa layouten den mest naturliga att spela, inte så i Humpa. Den korta är den mest naturliga att spela och man får gå lite extra för att spela den vita. Sist men inte minst: området banan ligger i! Gammal kultiverad mark. Jag har aldrig spelat en bana med mer varierad natur. Ängsmark. Tallskog. Granskog. Solitära väldigt stora träd av många olika arter. Björkskog. Aspdungar. Hasselbuskar. Fruktträd. Albestånd vid krondiket. Och ekar förstås! Här finns faktiskt allt! Varje hål har sin egen karaktär och det är en fantastisk naturupplevelse för den som uppskattar sådant.

Hål 12, vackert beläget i en ekbacke. Lågt i tak, högt golv.

Vita slingan är numera ganska tuff. Invigningen spelades som pargolf, best shot. Vi var för dåliga från tee, så det blev alldeles för få birdies. Bästa paren gick -13 och -12, sen var det ett rejält hopp till tredje bästa på -7. Det skvallrar om att det krävs bra kastning för att gå lågt. Första 9 är lite kortare och enklare än sista 9, men inte lätta ändå. Jag räknar in 2 birdies på första 9, inte för att jag alltid tar dom, men för att jag borde. På sista 9 räknar jag inte in någon, vilket gör det tufft. Det finns ett par hål där jag räknar birdie som en riktig bonus, men inget jag känner att jag måste spela för par. Så summa summarum: Kan du kasta 120 meter långt så räcker det för att göra birdies överallt. Jag skulle tro att paret kan hamna på ca 950-960, beroende på startfält och väder.

Hål 9 från vit. Ett mycket svårare kast än från gul. Och med ett vägval att göra.

Gula slingan är mycket snällare, kanske att den tom. är för snäll på vissa ställen? Här gick bästa paret på -15, men många andra var hack i häl. I MA4 syns skillnaden mest, bästa scoren på vita slingan var -2, bästa på gula -9 och sämsta -4. Så det är en stor skillnad. Längden är inte längre något som krävs på de flesta hålen, det är mer precision som krävs för att gå lågt. Jag är lika nyfiken här, om man lyckas få hit en större tävling, vad klasserna tycker om gula slingan. För egen del är det rolig discgolf. Det är bra discgolf. Det är kul för nyare spelare att ta sig runt här.

Jag gick in på Udisc häromdagen och kollade om någon hade skrivit något. Och se! Jag klistrar in texten som Filip Eriksson lade upp:

”Wow! På några månader har hästjobb lagts på banan. Förändringarna är fortsatt bra! Korta slingan var redan innan väldigt trevlig och rolig men där har det slipats lite och är nu mer städad och genomtänkt. Stora förändringen är ju dock långa slingan, superfina genomtänkta bakre teeshar tillkommit på flertalet håloch nu sitter vi på i mitt tycke Östergötlands bästa tävlingsbana, kanske dessutom Sveriges mest underskattade bana i helhet. Återigen grymt jobbat ni som är ansvariga!

Om man ska säga något negativt så känns det som att man kan titta lite extra på hål 16 och 18 och kolla om man kan mixtra lite för att få en tydligare spelidé hela vägen genom hålen men jag gissar att ni redan tänkt på detta och att små ändringar är på gång.”

Hål 10, då och nu. En ny gul tee har placerats 20 meter framför denna och till vänster, så att även spelare som kastar kortare har en rimlig chans på birdien.

Jag blir varm i hjärtat och lite modigare av att läsa den recensionen. För när det kommer till att lämna en recension så blir det lätt korthugget, kantigt och subjektivt. Inte så här. Jag kan svara så här angående 16 och 18. De är Houck-hål. Dvs, här finns val att göra, både från tee och vid inspel. Det är lite ovanligt i Sverige. Det är hål man behöver spela ett gäng gånger för att få kläm på. 16 tycker jag behöver göras tydligare från tee. Här bör man kunna se att vänster eller höger gäller, inte rakt fram. Låta några buskar växa upp där kanske? På 18 behöver de två korridorerna bli tydligare definierade. Stenläggning, med en hög mellan korridorerna? Jag vet att Bulten mfl nästan dagligen jobbar på banan för att göra det så bra det bara kan bli.

Hur bra är Humpa då? Som jag skrev inledningsvis är Östra Ryd en bättre tävlingsbana för riktigt duktiga spelare. Häfla Röd är aningen mer varierad från tee, vilket kanske gör den något vassare. Men för mig är Humpa hack i häl här! Tiden får utvisa. Nästa steg är ju att få dit en större tävling med lite bra spelare. De duktiga jag har talat med hittills tycker det är bra, men de känner jag så de vill nog inte ge för mycket kritik. Sen har banan nu blivit en samskapelse mellan mig och klubben, så jag vill inte ta för mycket credd. Men jag vill pusha för den. Åk hit och testa. Oavsett om du gillar banan eller inte så är det en fantastisk naturupplevelse att kasta plast här.

Vit tee på hål 11. Inte min idé, men jösses så bra det blev!

Slutligen. Min placering på listan över länets bästa banor. 1. Men jag vill samtidigt fega ur lite här. Kan jag sätta en delad etta? Ja det är ju min lista. Humpa är nu delad etta med Eastern Meadows och Häfla bruk. Så. I ett fantastiskt discgolflän är det de tre som sticker ut lite extra. Fålehagen, Bockarp och Rydskogen hamnar i skuggan bakom, trots sina förtjänster. I skrivande stund planeras även för en ny 18-hålsbana i Svärtinge utanför Norrköping, och jag håller tummarna för ännu en toppbana i länet. Så här sitter jag, i uterummet en onsdagsmorgon på första veckan av min semester, och förundras över hur långt discgolfen i Östergötland har kommit på så kort tid. När jag började 2009 fanns två 18-hålare i länet. Nu har jag sex 18-hålare inom en halvtimme hemifrån, samt ett gäng mindre banor. Det är en bra tid att vara discgolfare!