Bokslut

Bokslut görs av företag, inte privatpersoner. Dessutom görs de under vissa bestämda perioder under året. Ändå känns titeln rimlig att använda här. Se texten som en form av bokslut. För när man har nått ett mål, så bör man summera och sätta upp nya. Inte sant? Jag nådde ett mål i helgen som gick. Därmed är det dags för ett bokslut.

26 april 2009, foto David Andersson

Jag började kasta plast under senvintern 2009. Det var en barvinter med mycket sol och tidig vår, så förutsättningarna var strålande. Jag var sjukskriven och uppsagd, och hade ingen aning om vad jag skulle göra. Alls. Därför kastade jag plast. Nästan varje dag. Jag har alltid spelat golf, egentligen så länge jag kan minnas. När jag av flera anledningar ledsnade på golfen uppstod ett tomrum. Då golf var en stor del av mitt liv så länge så var rastlösheten stor. Discgolfen fyllde snabbt ut det bestämda tomrummet. Och tog ganska snart upp ännu mera plats än vad golfen hade gjort; i discgolfen skaffade jag mig ideella uppdrag och tränade och tävlade mycket. Så mycket att studierna blev lidande. Men så har jag alltid fungerat. Nöje före nytta. Om man aldrig har haft en jobbkarriär som mål så faller det sig ganska naturligt.

Något konkret mål med mitt spelande har jag aldrig haft. Jag har alltid hållit det abstrakt och flytande. Senast i våras skrev jag målet i stil med att spela den ”perfekta” rundan. Det kan låta konkret, men är egentligen inte det. Så länge man inte går en bana på 18 kast finns alltid rum för förbättring. Så egentligen är det inte alls ett mål, snarare en vision. Nu efter helgen så känns det som om jag ändå nådde mitt mål, även fast jag inte hade formulerat det i ord innan.


Min första tävling var en Mälartourtävling. Första gången jag spelade Mälartouravslutningen på Järva tyckte jag att det var fantastiskt häftigt. En av världens bästa banor med ett stort och starkt startfält. Det här var 2010 och jag fick spela första rundan med Johannes Högberg, som sedermera vann tävlingen. Han spelade den bästa discgolfen jag hade sett tills dags dato, och jag var mäkta imponerad. Jag gick 11 kast sämre, vilket är väldigt mycket på en runda discgolf. Snabbspola fram till Järva Open i fjol. Jag spelade drömgolf under ¾ av tävlingen, då jag lite opassligt kom på mig själv med att vara i ledning med endast 9 hål kvar att spela. Det gick som det gick. Slutade 4, vilket är en bra placering ändå.

Inför andra rundan. Foto: Mats Löf

I år var förutsättningarna annorlunda. Jag spelade bra nog att ta mig till ledargrupp, vilket jag gjort på 4/5 Mälartourtävlingar under året. Där brukar sagan vara all. Huvudet kommer i vägen och jag spelar under min standard. Så även detta år, trodde jag efter 8 hål. Jag och Wille, som ledde efter första rundan och som också spelade dåligt nu pratade lite efter hål 8. Vi kom överens om att det var dags att skärpa till spelet. Där nånstans kom vändningen. För när jag på nionde utkastet ställde jag mig frågan ”ska jag verkligen pissa iväg allt som vanligt?” så blev svaret jag gav mig själv, lite överraskande, ett rungande ”NEJ!”. Jag började äta ikapp de andra, och när jag satte putten på sista hålet så var det för att göra den femte birdien i rad, och den åttonde på de sista 10 hålen. Jag hade gått in i zonen och stannade där tills sista putten satt. Gruppen gratulerade mig till segern, jag svarade väl lite tveksamt ”på riktigt? Tack...” och trodde väl inte heller på det.

Ledargruppen: William Gummesson, jag, Tomas Rosenqvist,

Lasse Jansson, Emil Håkansson. Foto: Tim Öberg

Mycket riktigt så var det inte klart ännu. Efter en nervös väntan blev det särspel mot Fredrik Lindberg. Vi gick upp mot första utkastet, och en liten kille vid namn Elliot frågade om han fick bära väskan åt mig. Jag log väl mitt fånigaste leende och tackade ja. Wille knackade mig på axeln och sade att det är så här det är att vara idol. Jag log väl mitt fånigaste leende igen, tror jag. Det är Elliot som står där med min väska på ryggen i förgrunden av videon. På väskan kan man även skymta min ”3 på 13”-pin, den är en annan historia. Fredrik fick börja, vilket oftast är en fördel. Men jag var fylld av självförtroende, och när hans utkast tog i en gren så tog jag chansen och parkerade hålet. Putten satt mitt i och segern var ett faktum.

Video: Magnus McDunder

Så var det med det. Ett stort mål, i alla fall så här i efterhand, uppfyllt! Så vad nu? Det är nu det blir svårt. Jag vet hur mycket tid och energi jag måste lägga för att nå nästa mål, nämligen en SM-medalj. Och jag ställer mig frågan om det är värt det? Det finns inga garantier för att lyckas. Jag är snart 36 år gammal och visst känner jag av en tävlingsdag i kroppen. Om det har varit slitigt på jobbet är det inte alltid jag orkar träna efter det heller. Det fyller på underifrån med juniorer och yngre spelare som kan och vill lägga ner mer tid och energi än jag. Och på senaste tiden har en annan sak börjat göra sig påmind igen, efter en tids frånvaro. Livet, tror jag det kallas. Med några tävlingar kvar på årets säsong så får jag ta mig en funderare på vad jag ska göra.

Visst är det konstigt? Jag har varken haft tid eller lust att träna i år. Jag tror att jag gjorde mitt senaste rejäla träningspass i juni nån gång. Ändå har spelet varit bättre än någonsin, först en vinst på Rudan i Haninge, sedan var jag (skulle jag vilja påstå i alla fall) bäst på banan under de sista två rundorna under Par-SM i Eskilstuna. Och nu mitt livs största discgolfseger. Det är ju nästan att man får be om ursäkt till alla hårt tränande. Jag har kastat ganska regelbundet och spelat seriespelet här i Linköping, men inte mer än så. Min övertygelse är att resultaten har kommit av flera andra skäl. Dels känns discgolfen inte lika viktig nu. Dels har jag haft underbart resesällskap på tävlingarna. Jag är mer harmonisk på banan och kan ta en bogey bättre än förut. Det är bara discgolf, liksom. Men det här håller ju inte i längden, det vet jag. Om jag vill känna den underbara känslan som infann sig precis vid videons slut här ovan, så är det uppoffringar och träning som gäller. Eller annars kör jag på som tidigare och ser vad som händer.

Livet, vi får se. Det kan bli så att jag väljer discgolf framför dig ännu en gång. Sporten har nämligen givit mig fantastiskt mycket. En glädje som du, livet, fram tills nu ännu inte givit med dig av. Så skärpning på den fronten livet. Jag skulle gärna se att nästa bokslut handlar om dig, och inte discgolf. Det får framtiden utvisa. Tills vidare, ha det fantastiskt! Fantastiskt tänker jag försöka ha det. Så det så!

Är det här discgolfens framtid?

I söndags eftermiddag kom jag hem ifrån SM i discgolf. Jag hade gärna stannat för upplösningen och prisutdelningen, men omständigheterna tillät inte det. För mig var det ett bra SM. Hade en tung andra dag som spolierade mina chanser till en riktigt fin placering, men jag är nöjd med mitt spel på Järva. De svåra korgplaceringarna och de svåra slingorna är en tuff utmaning för mig. Mitt långa spel är inte riktigt bra nog att göra birdies på den layouten av banan. Men jag höll mig på banan för det mesta och tog mina chanser på de kortare hålen. Precis enligt planen. De jag spelade med gjorde i allmänhet fler birdies, men också några fler bogeys. Så resultatmässigt spelade vi ganska lika. Risk and reward, eller safe och par.

Hemma i soffan alltså, efter en lång och rolig men jobbig tävling. Utpumpad! Märker att det är streaming på webben. Ledgestone från USA. Största prispotten i discgolfens historia. McBeth, Lizotte, McCray och Leiviska i ledargrupp. AWESOME!!!

När jag får igång sändningen står de på en bro och puttar från utkastet. Alla utom McCray. Han går för korgen och går OB. Lizotte frågar innan sitt kast om det är Stroke and Distance på det här hålet. Sen tar världsmästaren i längd fram en putter och chippar fram sig. På ett ganska kort par 3-hål. McCray går för det och får stryk, typ en tia i protokollet. Kommentatorn är inte riktigt säker, även jag har tappat räkningen. Det är discgolfens motsvarighet till en bilkrasch. Tin Cup, har ni sett den? Där gör Kevin Costner världens bästa tolva på avslutande hålet. I Hollywood kan det funka. McCray såg inte lika nöjd ut som Costner. Sportsman som han är så tuggar han ändå på och deppar inte ihop. Men man anar hur han känner sig inombords. En av världens bästa discgolfare har just kastat bort sina segerchanser på mindre än en minut.

Jag undrar i mitt sömndruckna sinne vad som pågår, men hålet efter verkar vara ett ganska vanligt hål, så det kanske bara var en engångsföreteelse? Det visar sig inte vara så. Innan rundan är slut får jag se spelarna kasta runt ett vattentorn, ner på en beachvolleyplan, försöka träffa en OB-ö genom en trång passage. Med mera. Och är det roligt att se? Nej.

Tillbaka till Järva. Vi spelade de svåra slingorna, hål 10-18 var inte med. Men jag passade på att spela dem på inspelsvarvet, bara för att, liksom. Häftigast är ju 14, utan konkurrens. Hålet har blivit bättre sen OB-linjen flyttades. Förut, om man ville spela safe, kunde man med lite otur få en rull som stannade OB. Nu är den risken borta, vilket gör hålet bättre avvägt mellan risk och reward. Hål 21 däremot, OB-ön, är jag mer kluven till. Eftersom man inte från tee kan avgöra hur det blåser så är varje utkast lite av en chansning. Nu har jag en riktig tegelsten i väskan, och det hjälper ju avsevärt.

På Ledgestone verkar man inte ha brytt sig om risk and reward. Korgar så nära OB att risken är för stor. OB-linjer så tighta att världens bästa spelare gör tvåsiffriga scorer på hålen. En bit in i sändningen pratar kommentatorn lite med TD för tävlingen. Han säger att han älskar utmaningarna som de tighta linjerna och Stroke and Distance innebär. Jag undrar hur stor del av spelarfältet som håller med?

På sociala medier har man sett ett och annat efter tävlingen. En del historier har flimrat förbi i surrret. Jag har inte sett några positiva kommentarer. Ingen av spelarna verkar trivas med det. Kanske att publiken gillade det? Jag vet inte... Det som fick mig att fastna för discgolf var att se discen flyga. Långt. Att rädda sig ur knepiga lägen med en snygg roller. Att stänka i putten från 14 meter för birdien. Om jag hade gillat bangolf hade jag säkert tyckt att Ledgestone vore fantastisk, men som discgolfare gör jag det definitivt inte.

De här reglerna kommer från USDGC. En tävling som avgörs på en bana där fairways är ganska generösa. På en hel del av hålen kan du kasta hur snett som helst utan att hamna ute i skiten. Om inte repen fanns där och begränsade spelvägarna. Och det kan jag väl kanske köpa. Det jag inte kan köpa är alla dessa specialregler som hittas på från år till år. Hittills har de mig veterligen stannat på Winthrop Gold, fram tills nu alltså. Och det är klart att andra sneglar på världens mest prestigefyllda tävling när de ska göra sitt eget event. Så vad göra?

Regler är regler, tycker jag. Vi kan ändra våra regler genom att påverka PDGA. Vi kan enligt reglerna för närvarande använda lokala regler på våra banor och tävlingar. Det är genom den ”snällheten” som sånt här kan uppstå.

Vi vill växa som sport, eller hur? Att andra ska förstå att vi utövar en seriös sport. Ett steg på vägen dit är att ta bort lokala regler och specialregler för OB så att vi spelar enligt samma regler oavsett vilken bana och vilken tävling vi spelar. Då vet spelare, kommentatorer och kanske viktigast av allt, publiken, vad som gäller.

En kommentar på Facebook var väldigt talande. Fritt ur minnet och översatt från engelska.

- Jag streamade discgolfen när en av mina farbröder kom förbi och undrade vad jag tittade på. Jag förklarade att det var en stor tävling i discgolf och att man följde några av världens bästa spelare. Han kollade ett litet tag, skrattade till och sa: Om de är bäst i världen, varför kastar de OB hela tiden? Sen skakade han på huvudet och gick.

Discgolfåret i år!

Det är inspirerande att läsa om Henkes och Emils reseplaner. Jag såg på Facebook att det skapats sidor för DNT-tävlingarna i år. De stora tävlingarna har spikats. Självklart gjorde det att mitt eget huvud satte igång med tankarna inför säsongen. Kanske inte på ett helt självklart och rakt sätt, men så är jag en aning obstinat och tjurskallig också. Först skrev jag en text om säsongen som gick, för att komma i stämning. Den kommer aldrig någon att få läsa. Min bekant, eller fan, jag drar till med vän, Matte Nilsson skrev ett alldeles utmärkt inlägg om vad som inspirerar honom att göra de här träningspassen som behövs för att ge sig själv chansen att prestera på tävlingar. Det fick mig att fundera på vad som inspirerar mig.

Om jag ska vara brutalt ärlig mot mig själv så kommer jag aldrig att bli nån stjärna på discgolf. Jag började kasta när jag var 29 år gammal. Jag saknar vinnarskalle, det har jag fått åtskilliga bekräftelser på under min långa och inte överdrivet illustra golfkarriär. Jag spelade golf mellan 1990 och 2007 och vann ett gäng klubbtävlingar, massor med brons och nåt silver i KM, satte banrekord en enda gång och misslyckades alltid så fort det var tävling på bortaplan. Det finns med i bakhuvudet även i discgolfen. Jag vet att jag aldrig kommer att bli bäst. Så vad motiverar mig? Varför lägger jag så mycket tid på discgolfen? Det är såna tankar som är ganska vaga, tills man börjar försöka sätta dem på pränt. Då blir det självrannsakan och tandagnisslan. Men visst kan det vara värt att göra det ibland? Om du har klart för dig vad ditt mål är så kan det vara lättare att motivera sig till de här tunga passen som ska genomföras i den iskalla vårblåsten med skymningen hängande över horisonten. När fingrarna har tappat känseln och man känner sig kall ändå in i benmärgen. Då är det bra att ha ett mål.

Mitt mål är att spela en perfekt runda. Det innebär -18 på 18 hål. Och då menar jag inte på Kärra Discgolfpark direkt, utan på en fullvuxen, riktig bana. Jag har gjort halva perfekta rundor, -9 på 9 hål. Så jag vet att jag har det i mig. Arton birdies i rad, hur svårt ska det va? Sen finns det givetvis i bakhuvudet att jag ska slå Wille i en final. Senast på Järva ledde jag i alla fall halvvägs. Första gången, tror jag det var i alla fall, jag spelade en final med honom så åkte jag på så mycket däng att jorden sprängdes. Men nu senast var det inte så långt borta. Slå Kristian Bengtsson i en singel-match vore heller inte fel. Att möta Jeppe och pressa honom rejält. Det finns faktiskt många i detta avlånga land som jag gärna skulle slå en vacker dag, givetvis är även det en motivation. Men först och främst, sökandet efter perfektion.

Så hur når man dit då? Kanske fråga Paul McBeth, han var ju snubblande nära på Memorial? Som jag ser det så är det inte hans teknik som är bättre när han är i McBeast mode, det sitter i huvudet. Självförtroende är en nyckel. Det är faktiskt en så stor nyckel att jag bestämt mig för att gå min egen väg i år. Vad betyder då det? Låt mig på ett ordbajsande sätt förklara det. Jag började spela i Rydskogen. En av de första duktiga spelarna jag träffade var Henrik Wahlman. Den killen tänker teknik. Jag kan lova att han har tänkt mer teknik än du som läser det här. Man färgas ju förstås av sånt, och även jag har tänkt teknik under åren. Men mer och mer har jag insett att just det inte är min thingy. Senaste uppenbarelsen fick jag när vi diskuterade träningen till i sommar. Jag och Henrik, med hjälp av Jonas Hangvar och Johan Salomonsson ska dra igång regelbundna discgolfträningar i Rydskogen. Så då ska vi dela upp olika pass. Fem var mellan mig och Henrik till en början. Hans har rubriker som Backhand drive 1, Forehand, Backhand drive 2. Och så vidare. Högst tekniskt. Och helt rätt person att ta hand om det. När folk ber mig kolla vad jag ser för fel i deras teknik så kan jag ofta hitta fel, men inte så ofta ”rätt” fel. Trots att jag gått instruktörsutbildningen så är det nog bara att inse att det inte är mitt gebit. Jag märker det också när jag själv tränar, det är inte tekniska detaljer jag justerar utan hur saker och ting känns. Timing, farten i ansatsen, hur kroppen känns i releasen osv. Mina träningstillfällen kommer nog vara mer filosofiska av naturen. Gå ut i skogen, hitta det värsta skitläget och hitta på nåt därifrån. Putta. Spelstrategi. Såna saker. Tekniken får jag lämna åt någon annan.

Därför tackade jag nej när Henrik och Jonas undrade om jag skulle med ner till Chrille och analysera kastteknik. Jag kör mitt race i år. Hitta känslan och strunta i tekniken. Det finns nackdelar med det här, det vet jag. Som våren 2014 i Falköping, när känslan försvann tvärt. Om man är en teknikspelare så kan man ofta ändra en detalj eller två och ta sig i mål hyggligt, om man är en som spelar på känslan så låter det sig inte göras. Det finns ingenstans att gömma sig, du är själv mot banan och du ligger illa till! Förhoppningsvis kan du hitta tillbaka lite under lunchen, men det är sällan sånt sker. Det finns också fördelar. En teknikspelare kan aldrig bli lika het som en känslospelare. När känslan väl sitter där till 100% så finns det inget annat än birdie, det spelar ingen roll om hålet är svårast i världen. Kan man få den känslan i ett helt varv, den här ”zonen” jag varit inne på förut, där har man 18 birdies i protokollet. Därför tror jag att jag ska bygga på känslan istället för att snöa in mig på tekniska detaljer som jag ändå inte reder ut.

Det innebär inte färre träningspass, tvärtom faktiskt. Känsla är mer en färskvara än teknik. Men passen bör läggas upp annorlunda. Det blir en utmaning att hitta rätt väg där. En bra start, som jag ser det, är att ta med sin tävlingsuppsättning discar till övningsfältet. Inte fler. Varje kast ska vara unikt. Målet måste vara att endast ett perfekt kast duger, inte bara ett hyggligt. Det finns mycket att tänka över. Kanske slutar det i att man, som så många gånger före, lite slappt tömmer väskan några gånger och sen traskar hem. Utan någon som helst aning om hur man egentligen har kastat, vad man har tränat på och om det gett något resultat.

Det blir också en utmaning att hitta en lagom träningsmängd. Tidigare säsonger har jag ofta haft perioder då jag har varit mätt på discgolf. Då är det omöjligt att prestera för mig, hjärtat är inte med riktigt. Och jag vill inte åka till tävling och känna mig oförberedd. Det är inte värt pengarna. Mycket att tänka på blir det. Precis som jag vill ha det.

Syns på banorna alla plastare!

Musikåret 2014, del fyra av fyra

Då är det dags att sätta punkt för musikåret. Det har varit fantastiskt bra, inte sedan 2005 har jag hittat så mycket bra musik att lyssna på! Jag hade lite svårt att göra en topp 10-lista, så det blev topp 12 istället. Hoppas att du, käre läsare, inte blir vansinnig bara för det.

12: Anaal Nathrakh – Desideratum

Pionjärerna inom grindcoreblackmetal är tillbaka med sitt bästa album hittills. Konceptet har strömlinjeformats och vansinnet tyglats till en förvånansvärt lättsmält platta. Egentligen intet nytt under solen, plattan innehåller lite mer pop-refränger och blip blop än vanligt, men låtarna håller måttet. Bäst är nog denna:

11: Nightingale – Retribution

När jag var som mest nerknarkad på Edge of Sanity, gissningsvis 1995, plockade jag på mig Nightingales två första skivor på Skänninge marken. Då var det mer goth än den småmysiga progressiva rocken de nu framför. Jag var inte helt uppspelt vid första genomlyssningen. Men i och med att man åldras och utvecklas så ser jag numera mycket fram emot allt Nightingale släpper. Den här skivan är nog den jämnaste bandet släppt hittills, och jag gillar varje minut av den. Dans texter har alltid varit barnsliga och ofta långt över pekoral-gränsen, ta bara låten Lucifer's lament. Jösses! :) Jag gillar den ändå, den är charmig. Campy, som engelskspråkiga brukar benämna sånt. Eller vad tycker du?

10: Machine Head - Bloodstone & Diamonds

Jämnt, verkar vara årets ledord. Inget man kan beskylla Machine head för att ha varit genom åren. Bortsett från den svinbra debuten har det hackats rejält. The burning red och Supercharger tar jag mig inte ens igenom, och då klarar jag mycket innan jag trycker på stopp. The Blackening var dock storslagen och banne mig om inte nya plattan ligger på ungefär samma nivå! Starkt jobbat gubbar, jag bugar och bockar. Och dunkar té med huvet när det kommer i refrängen änna!

9: Aenaon – Extance

Se första delen av inläggsserien.

8: Decapitated - Blood mantra

Se andra delen av inläggsserien.

7: Devin Townsend – Sky blue

Se tredje delen av inläggsserien.

6: Bloodbath - Grand Morbid Funeral

Superdödsgruppen är tillbaka med klara hänvisningar om vart skåpet skall placeras. Nick Holmes vid micken reste mitt ögonbryn, men han levererar med besked. Att han är 43 år gammal och mig veterligen inte growlat på 20 år märks inte. Det är full kareta rätt in i dödstarmen med besked.

5: Opeth - Pale communion

Egentligen var det väntat att Opeth skulle resa sig igen efter den menlösa Heritage. Tyckte förresten någon att den var något att ha, över huvud taget? Jag är egentligen förvånad att jag gillar den nya skivan så mycket som jag gör, då den inte innehåller mycket av det som jag avgudat hos Opeth. Men så är jag inte särskilt nostalgiskt lagd heller. En perfekt anti-party-platta, precis som jag vill ha det. Den intrikata öppningen är ett givet IS på Steven Wilson, sen kommer den orientaliskt studsiga Cusp of eternity, efter det den krånglande mastodonten Moon above, Sun below. Den finstämda Elysian Woes övergår i proggiga Goblin. Efterföljande River är nog hämtad från nån bortglömd 70-talsplatta. Voice of treason har även den ett orientaliskt anslag. Plattan avslutas med den här. Årets bästa ballad (och party-dödare):

4: Dark fortress - Venereal dawn

Se andra delen av inläggsserien.

3: Behemoth – The satanist

Se första delen av inläggsserien.

2: Ghost Brigade - IV - One With The Storm

Den här skivan är nästan lika bra som 2009 års Isolation songs, och den plattan är topp 10 genom all tid för mig. Det är snudd på att den tar förstaplatsen i år, men andra plats på ett så fantastiskt bra skivår är inte att skämmas för. Finland är det enda landet som fixar sån här musik, det enda undantaget jag på rak arm kan räkna upp är Daylight Dies från USA. Det finns många finska band som varit där och nosat. Sentenced var alltid lite för skitnödiga för mig. Charon hade det på The dying daylights men tappade det omedelbart. Insomnium kanske, om de vågade släppa loss lite. Ghost Brigade har det. De har melodierna, utan att bli långtråkiga. De kan sväva iväg utan att tappa koncepten. De vågar blanda mellan growl och skönsång, och har en sångare som låter bra i båda fallen. Det finns några låtar som jag måste nämna. Alla! Inledande Wretched blues är en programförklaring. Det här är Ghost Brigade i ett nötskal. Departures är urstark. Likaså Aurora. Disembodied voices är riktigt vacker. Electra Complex är lite ofokuserad i all sin längd, men den är uppbyggd av så många små goda saker att den ändå håller hela vägen. Stones and pillars är ett svagt kort, men inte dålig. Anchored är återigen starkare, men den bleknar vid efterföljande The Knife. Satan vilken bra låt! Long way to the graves är egentligen den perfekta avslutaren på den här plattan, trots det charmas jag av Elama On Tulta som är väldigt atypisk. Cool i all sin enkelhet.

1: At the gates – At war with reality

Band som återkommer efter lång dvala brukar i regel inte leva upp till de högt ställda förväntningarna. Jag är övertygad om att många blev besviken på den här plattan. Om man tycker att SOTS är en av de bästa metal-plattorna någonsin så kan jag förstå det. Udda fågel som jag är, eller pretto, kalla det vad du vill, så håller jag inte SOTS så högt. Låtarna är för simpla, särskilt om man jämför med tidigare verk. Ok, låtarna är ganska simpla på Gardens of grief, men det beror mer på inkompetens. De är allt annat än simpla (och ibland ganska kackiga) på TRITSIO och de är i stort sett perfekta på WFIKTBD. Den plattan med en argare producent och ett vettigt ljud, vojne vojne... TSD då? De första fyra låtarna kunde varit inledningen på At the gates bästa platta, men sen tar det slut. De kunde även ha varit med på AWWR. Om man går tillbaka i discografin så finner jag dessa två plattor mest lika varandra. Energin och melodierna, inte bara energin som på SOTS, där melodierna tappades bort. Arrangemangen fick stå tillbaka för full fart rakt in i betongväggen PANG!

Att välja ut något känns döfött. Nästan. För mig som köpte min första ATG-platta vid den ringa åldern 14 år, så sätter många av partierna i låtarna igång såna associationskedjor att jag blir helt vimmelkantig. Plattan kanske inte ens är bra, det är bara att min hjärna inte fattar det? Men nej, det här är fan bra!

Inledningen är så typisk At the gates. Och fram till tvåminutersstrecket smådiggar jag, men här får låten hela min uppmärksamhet. Vid tre minuter åker näven upp i luften och stannar där resten av låten. Det är så här jag vill ha min At the gates, tack!

Hoppas att ni hade ett lika bra musikår som jag. Jag betvivlar det starkt. Jag kommer antagligen att få vänta länge tills nåt liknande sker igen. Och nu har jag ännu en platta att kolla upp, Demians släppte precis nytt. Jösses!

(Musik)året 2014, del tre av fyra

Dags att fortsätta denna nedräkning, eller vad man ska kalla den. Funderade på att helt skita i det, men så var jag inne på bloggen och såg att inläggen faktiskt lockar till läsning. Kanske kan det vara skönt med nåt helt opolitiskt som avbrott?

Jag slarvade igång listan, och har efterhand insett att jag missat releaser från första halvan av året. Devin Townsend släppte Casualties of cool någon gång på försommaren. Och i höstas kom dubbelalbumet Z2. Tre skivor på ett år alltså. Det är förvånansvärt att karln håller någon kvalitét över huvud taget. Han måste bo i studion när han inte turnerar? Så, Casualties of cool är nån sorts spejsig bluegrass eller vad man kan kalla det. Plattan är på tok för lång för att sträcklyssnas på. Men den är bra! Här är ett smakprov: 

Z2 är på ena halvan dett konceptalbum om Ziltoid the Omnicient, nån sorts ödlevarelse som vill erövra jorden och gillar kaffe. Det var roligare första gången runt. Det blir även roligare om man vänder sida. Där hittar man Devin på hans melodistarkaste och poppigaste humör, men som vanligt vinglande nära vansinnets gränsmarker. Att Devin är en erkänd producent förvånar inte, hans sångarrangemang är ibland häpnadsväckande! Om ni orkar, ta ett lyss på denna. All musik är borttagen, kvar finns bara sång:

Devin gillar att bjuda på sig själv. Jag gillar att bjuda på honom. Trots överproduktiviteten finns alltid guldkorn att hitta på hans släpp. Här lägger han sång på låten Fallout:

Låter ganska förfärligt emellanåt, eller hur? Men just sången på den färdiga versionen är en av årets absoluta höjdpunkter för mitt vidkommande. Ståpäls, jag har dig!

Så, det var årets Devin-dos. Puh! Nu är väl bara de mest hårdhudade och uttråkade kvar va? Well...

Jag passar på att göra några korta omnämnanden efter den där videobombningen. Länkar inte alls, men i och med att jag nämner dem så är de givetvis väl värda att kolla upp. :)

1349 släppte Massive Cauldron of Chaos, och det är till dags dato deras bästa platta. Låtar som Mengele's och Postmortem är snäll Black Metal på ett väldigt bra sätt. Tyvärr låter trummorna skit, men det får man väl försöka bortse från. Agalloch – The serpent and the sphere är ett album med riktigt höga toppar och tyvärr långa transportsträckor emellanåt. Endast för tålmodigt folk. Jag har inte lyssnat alls lika mycket på Anathemas skiva Distant satellites som på deras föregående skiva. Vilket antagligen kommer att ändras på. En mycket jämn skiva, jämfört med förra, men de uppenbara hitsen saknas. En skiva som jag har lyssnat mycket på, och som har växt en smula, är Once more 'round the sun med Mastodon. De kommer antagligen aldrig att göra ett lika bra album som 2009 års Crack the skye, men nya skivan är ändå riktigt vass! Pain of Salvation, som jag alltid har avskytt, smög in med en platta jag verkligen uppskattar. Antagligen kommer den att växa lite till. Undvik jazz-covern på Holy Diver bara, om du inte vill höra något helt anskrämligt. Låten Mrs. Modern Mother Mary är faktiskt en av väldigt få rap-låtar jag kan uppskatta. I alla fall litegrann. Men bäst är de när de håller sig på mattan (pun intended), med låtar som Linoleum, 1979 och Flame to the moth.

Andra skivor man bör kolla upp är: The Pineapple Thief – Magnolia, The Haunted – Exit Wounds, Sólstafir – Ótta, Slipknot - .5 The Gray Chapter, Septicflesh – Titan, Raunchy – Vices.Virtues.Visions., Insomnium - Shadows of the dying sun, Exodus - Blood in, blood out, Belphegor - Conjuring the dead, Ancient ascendant - Echoes and cinder, Primordial - Where Greater Men Have Fallen, Anaal Nathrakh – Desideratum, Machine Head - Bloodstone & Diamonds, Dawnbringer – Night of the hammer.

Det var näst sista delen. På sista presenterar jag min topp-10 och lägger ut texten lite mer om ännu onämnda skivor. Det här blev lite rumphugget, jag vet, men jag är lite trött.  

(Musik)året 2014, del 2 av, tja, kanske fyra typ?

I april bar det iväg till Linköping igen. Jag lämnade stan 2009 för studier i Karlstad, och för att jag behövde ruska om lite i tillvaron. Helt ärligt så hade jag inte saknat stan särskilt mycket. Vänner förstås. Discgolfbanan i Rydskogen (minus allt arbete på den då). Men stan? Nej. Linköping är inte nån höjdare. Det beror väl kanske på vad man gör den till? Fast nej. Det är ett rätt trist ställe.

Nu flyttade jag inte in i Linköping direkt, utan var inneboende hos mamma och hennes make ute i sommarstugan i Östra Harg. Kontrasten mellan Bergsjön och Östra Harg är stor, minst sagt. Det tråkiga med att bo på landet är att det är så förbannat krångligt att ta en öl på stan. Inga bussar, taxi kör inte ut. Cykla då, men det är en mil enkel resa. Krångel, knappt värt besväret. Så då blir man lite instängd. Musikmässigt hände det inte ett smack! Det gör det svårare att skriva det här inlägget. De enda skivorna som jag tycker kan ens nämnas från april fram till juli är Vaders nya, som jag hade missat och upptäckte häromdagen. Den lät trevlig så här vid första lyssningen, men samtidigt hör man att tiden har sprungit ifatt Vader. De är med råge passerade av sina yngre landsmän. Ett par låtar bör dock duga gott till en best of-samling. Kent släppte Tigerdrottningen och Novembers Doom släppte Bled White. Jag lade inte någon tid på någon av dem. Det var fullt upp med arbete. Både avlönat och ideellt. På senare tid har jag lyssnat mer på Tigerdrottningen, och funnit den ganska njutbar. En av de bästa låtarna är Mirage. Enligt mig en ganska intressant text och en ödmjuk samhällskommentar. Kents texter är oftast öppna för tolkningar. Jag gillar det. Det är de texterna som berör mig, klart mer än stängda texter. När man själv blir lite involverad. Precis det sättet försökte jag anamma när jag författade texter. Det är länge sen nu. Om jag tittar igenom en gammal egen text så betyder den sällan samma sak nu som den gjorde när jag författade den. Bob Dylan är en av världens bästa textförfattare, där hittar man nya betydelser vid i stort sett varje genomlyssning. Musiken får ett långt liv med en öppen text. Ännu ett skäl att ogilla listmusik. Inte för att jag behöver det... :)

Så sommaren handlade om plastkastning. En bit in på hösten såg året hopplöst ut, musikmässigt alltså. Men så började det hända saker. Ett par tidiga favoriter blev Decapitated och Dark Fortress. Decapitated är ett av de yngre banden som har sprungit om Vader. Jag uppskattade förra plattan, Carnival is Forever, riktigt mycket. Nya skivan är mer av samma sak, och ännu ett snäpp bättre. Decapitated var förut ett rent Death Metal, men den stämpeln känns inte särskilt aktuell längre. Det finns element av Thrash och Hardcore och det är jäkligt tekniskt. Visst påminns man en aning om Meshuggah också? Det jag gillar med Decapitated är energin de ger mig. Mitt bland all den tekniska finessen och hårdheten finns ett sväng och en kaotisk, pulserande energi.

Dark Fortress är numera Tysklands stoltheter. De har under de senaste tio åren öppnat många nya musikaliska dörrar och höjt sig mer än vad jag trodde var möjligt. Jag upptäckte dem i och med 2008 års Eidolon. Trion Eidolon, 2010 års Ylem och årets Venereal Dawn innehåller all Tysk Black Metal man kan behöva. Allt annat är överflödigt, så även bandets tidigare diskografi. Eller Black Metal förresten, det känns inte riktigt rätt. Mörk metall kanske, så målar man inte in sig i ett hörn. Det finns så mycket på de senare skivorna som inte passar in i genren Black Metal, så det är att göra bandet en otjänst att bara slappt skriva Black Metal. Det är svårt att ge er en typisk låt från skivan, då den är väldigt varierad. Om du tror att det kan vara något för dig, ge då hela Venereal Dawn en chans. Den är helt klart värd det. En av de bästa skivorna inom sin genre någonsin!

Jag tror att Tom G Warrior har ett finger med i spelet, vad gäller Dark Fortress utveckling. Gitarristen i Dark Fortress spelar i Toms grupp Triptykon. Man hör på gitarrljudet att en viss korsbefruktning har skett. Jag höll på att glömma Triptykon, de var tidigt ute med ett förvånansvärt starkt album. Det är inte i min stil, men många av låtarna är så pass starka att skivan ändå kräver att lyssnas på.

Nån gång i framtiden får jag ta och ge mig in i Celtic Frosts katalog. De har den här skevheten i musiken som jag uppskattar. Lite godis får man ju spara på, till ålderns höst. :)

Jag har ju redan antytt ett par gånger, att hösten var helt fantastisk. Det finns givetvis även besvikelser. In Flames, ett band som länge låg mig varmt om hjärtat, släppte sitt sämsta album någonsin. Ibland är det rent patetiskt dåligt. Inte heller ett band som Vesania, som jag hoppades mycket på, lyckades leverera. Då var det bättre ställt med The Pineapple Thief. Progressiv rock med känsla och starka låtar. Jag tror att jag låter dem avsluta det här spretiga inlägget, det börjar bli dags att dra sig ut till morsan och klia katter samt äta gott. God fortsatt söndag, om ni har en god söndag. Om inte, så har ni min sympati.

(Musik)året 2014, del 1 av 4.

Kommer ni ihåg hur det var för ett år sedan? Jag gör det. Jag for mellan Bergsjön och Slottsskogen, medan jag lyssnade på musik och slipade på den mest pretentiösa årsbästalistan någonsin. Jag sökte jobb, letade billiga matvaror. Förkovrade mig i politik. Tränade mycket discgolf. Jag skrev mycket text, mycket mer än nu. Jag märker det, fingrarna segar sig fram över tangenterna snarare än rycker och flyger. Hela den idiotlånga årsbästalistan finns kvar här på bloggen, gå in under Januari 2013 och bläddra bland inläggen. I år är förutsättningarna helt annorlunda. Jag har inte tid att fixa en idiotlång årsbästalista. Inte nån särskild lust heller. Jag är inte ens säker på att jag kommer att ro något alls i land. Är hemma från jobbet idag, åkte hem igår runt lunch och har inte rört mig många meter sen dess. Sitter och huttrar lite under filten med en kopp kaffe. Sen får jag nog ta tid från julklappsbestyren och julpyntningen. Inte mig emot. Det är tur att 2013 var ett dåligt musikår. Hade det varit ett lika bra år som 2014 så hade jag suttit med fjolårets lista fortfarande. Hösten har inte varit sig lik... den har överträffat alla förväntningar! Men nu springer jag i förväg.

Jag hade inte skrivit klart min förra lista när ett av årets bästa album dök upp och krävde min absoluta uppmärksamhet. Behemoth slog igenom internationellt nån gång runt 2004. Ingen som har sett dem live blev förvånad över det. Behemoth live är mer än flygshow än en spelning. Imponerande, mycket imponerande! Sångaren och låtskrivaren Nergal fick diagnosen leukemi 2010. För att göra en kort historia ännu kortare så är han frisk nu, har precis släppt bandets bästa album och mår antagligen ganska bra allmänt. Heja! Jag har uppskattat bandet sen Demigod kom ut 2004, men inte dyrkat dom direkt. Det har varit mer ”kolla vad duktiga vi är” än bra musik. Behemoth är fortfarande duktiga musiker, den stora skillnaden är att de har tagit ett rejält steg som låtskrivare. Långt in på året var The Satanist årets platta. Den är fortfarande topp 5. Inte allra bäst kanske, men inte långt ifrån.

Jag tillbringade årets första månader i Västtrafiks obarmhärtiga... barm, med Behemoth och Gazpacho i spellistan. Black metal i all ära, men inte ständigt, tack. Gazpacho är ett band jag inte benar ut. De blandar friskt. Från genialitet till mediokert går fort. Tick Tock från 2009 är genial, March of Ghosts från 2012 är medioker. Demon som kom i år blandar friskt. Jag kan inte bestämma mig om en del av låtarna är banala eller inspirerat avskalade. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om plattan, så här nästan ett år efter att den dök upp. Medioker? Svinbra? Man kanske kan göra det enkelt för sig och säga ja. Både och. Allt samtidigt. Tack o bock.

Ni förstår vid det här laget att årets årsbästalista kommer att bli klart mindre ambitiös än fjolårets. Klart mindre nostalgisk också. Men jag kan ju inte bara skriva om musik. Musik är en stor del av mitt liv, men det finns annat också. I början av 2014 bodde jag, som tidigare antytts, i Bergsjön i utkanterna av Göteborg. Jag var inneboende hos en stor jävla idiot, jag gick på socialbidrag ett par månader och dagarna var en lång räcka av söka jobb fram till lunch och sedan få resten av dagen att gå. Jag utforskade Bergsjön och Göteborg så gott jag förmådde med min begränsade ekonomi. Grått, kallt och jävligt. Inte den bästa perioden i mitt liv. Det erkänner jag absolut. Alcest släppte en ny skiva, besvikelsen var stor. Jag hade den i spellistan när jag släpade runt min försoffade kropp på de mest skonsamma löpturerna jag kunde luska fram i Bergsjön. Bergsjön är ett berg med en sjö uppe på toppen, så det är inte lätt. Shelter med Alcest ökade inte direkt energinivån. Den avslutande låten är enda skälet att den ens duger att omnämnas. Delivrance är en av årets bästa låtar. Meditativ och emellanåt väldigt vacker! Den inger mig en känsla varje gång jag lyssnar på den, eller kanske mer en sinnesstämning än en känsla. Svårgreppbart. Jag blir påverkad av musik jag gillar, men sällan så påverkad att omvärlden för en kort stund bara bleknar bort och försvinner ner i det undermedvetna. Det händer när jag lyssnar på Delivrance. Och det får mig självklart att undra hur det kommer sig att resten av plattan är så intetsägande.

Som jag avslutade förra årets lista:

"One year from now, will I be strong?
Will I stand up for what I've become?
Everything I have, I will give you
And everything I own, I owe you"

Om du återkommer hit, så kanske jag kan svara på de frågorna. Jag kan inte ge dig allt jag äger. Men du får en del av min tid och mina tankar. Alltid något, eller va? Pretto; AWAY!

Egentligen återstår bara en skiva innan det stora uppbrottet sker. Den tidiga vårens andra koloss. Den bleknade en aning jämfört med The Satanist, men har under året hunnit växa till sig en del. Då året länge såg ut att bli katastrofalt tunt så låg den länge på andraplats på årsbästalistan. Nu klarar den med nöd och näppe sig kvar på topp 10-listan. Extance med Aenaon. Från Grekland. Jag hyllade deras senaste platta som kom ut 2011 på mina listor. Det verkar som om jag körde kronologiskt även då faktiskt! Hurra för upprepningar! Tiden har gått och Aenaon har stuckit ner sina fingrar i många olika kakburkar och snott saker sen dess. Spretigt! Dock ganska förtjusande. Mångkulturell black metal? Kanske. Här tappade jag tråden och surfade runt en timme istället. Slösurfandet gjorde att jag upptäckte att jag missat en platta som antagligen får en plats på nästa inlägg. Men det går ju inte. Hinner ju inte lyssna in mig tills publicering. Den får komma sist, om den platsar. Inte mycket mer att tillägga faktiskt. Nånstans här blev det uppbrott från Göteborg. Situationen var ohållbar. En lärande upplevelse var det, att turista i samhällets och det sociala skyddsnätets underkant. Göteborg återvänder jag gärna till, men då ska det vara till ett garanterat arbete. Nästa inlägg handlar om musiken och tiden fram till sommaren någon gång. Hej så länge.

Och ja just det, om du som jag är lite lat, eller inte orkar/hinner lägga tid på att läsa igenom sånt här ordentligt, skippa de andra låtarna och ge Delivrance en chans. Bara den. Tips från nörden.