Nästan framme nu - del 6

Teknikens gudar smilar brett mot mig. Det här var ett kraftfullt och tilltaget inlägg nyss. Nåja. Men så släckte jag ljuset på toaletten, vilket störde ut mitt externa ljudkort, vilket i sig orsakade en blåskärm. Hur det hela egentligen funkar ligger bortom min förmåga att förklara, små osynliga gnomer i luften? Så det här blir ett förkortat inlägg. Till årsbästalistan, plats tre och två!

På tredje plats, en oväntad och glädjande vändning, Steven Wilson med The raven that refused to sing (and other stories). Bandet som gjorde honom känd, Porcupine tree, har lagts på is tills vidare, men jag hoppas på en fortsättning. Mellan 1996 och 2007 släppte de så många bra låtar att jag knappt tror det är sant. En enastående låtskatt för nyproggaren! Med 2009 års The incident tappade de formen, och förutom några undantag är skivan inte alls särskilt bra. Hans samarbete Storm Corrosion med Mikael Åkerfelt från Opeth är vedervärdigt, och hans tidigare soloverk är alldeles för navelskådande för min smak. Men här har han omgett sig med nya samarbetspartners och verkar ha hittat väldigt rätt. Skivan är som ett musikaliskt smörgåsbord, här finns lite av allt. Då den bara är 6 låtar lång, kan varje titel redas ut en aning:

Inledande Luminol är en 12 minuter lång spattig och spretig historia. Här finns för mycket av allt, hela tiden. Det är dock underhållande.

Nästa låt står i stor kontrast till den första. Den är lugn, finstämd och mjuk. Steven Wilson är ärligt talat inte världens bäste sångare, men till den här sortens musik kommer hans röst tillrätta tillfullo! Tillrätta tillfullo alltså. Jag gillar inte att slänga mig med adjektiv som ”magiskt” eller ”fantastiskt” när det kommer till musik, eller egentligen inte alls, men jag har svårt att hitta en bättre passande beskrivning än just ”fantastiskt” när det gäller solot. Strålande räcker liksom inte riktigt till.

The holy drinker är återigen ett väldigt progressivt spår. Avslutningen på låten är inte att leka med, stenhård, svintung och riktigt bra!

The pin drop är väl kanske den svagaste låten på skivan. Bland alla andra urladdningar känns den en smula tam. Med det sagt är det en väldigt bra låt.

The watchmaker är Steven Wilson i hans mest introspektiva form. Låten byter dock skepnad ett par gånger framåt slutet, och blir en väldigt trevlig resa.

Avslutande titelspåret är den mest melankoliska låten på skivan. Det är sprött och vackert och en given höjdpunkt.

Klippet här ovan är trailern till min andra plats på årsbästalistan. Det är underhållning. The Monolith Deathcult har hoppat i galen tunna med sitt jävligt coola album Tetragrammaton. Hela albumet är hopp från galen tunna till galen tunna. Materialet håller inte hela vägen alla gånger, och personligen tycker jag att föregångaren Trivmvirate är starkare, men den här plattan är ändå helt urflippad. Man vet helt enkelt inte vad som ska komma. Som den music lover som man är (!) så är det lätt att förtjusas av det här. Uppfinningsrikedomen, de tvära kasten, den totala oräddhet som verkar råda. Att de verkar vara riktigt sköna snubbar gör det förstås ännu så mycket bättre. Se bara trailern ovan.

God among insects, den första låten, känns som Deus ex machina del två, alltså första låten på förra skivan. Instucket lite här och var är citat från Transformers. De har visst fått tag i killen som gjorde rösten till Optimus Prime att berätta på skivan, han dyker upp lite här och där. Så här är man van att bandet låter, det är fett, bombastiskt, brutalt och operalt (att operalt kanske inte är ett ord skiter jag i. TMDC hade inte brytt sig om sådana detaljer, så varför ska jag göra det när jag hyllar plattan? Jag tror ändå ni fattar vad jag menar med uttrycket operalt).

Andra låten, Human wave attack, är full av arabiska influenser, marscherande trummor och Samuel L. Jackson. Ibland kanske det är mer skruvat och kul än bra, men man har inte tråkigt en sekund till den här skivan.

Drugs, Thugs & Machetes handlar om folkmordet i Rwanda och innehåller bitar av Martin Luther Kings tal ”I have a dream”.

Todesnacht von Stammheim handlar om RAF och självmorden som ägde rum 18 oktober 1977. Likt Kindertodeslied från föregående platta är det en hätsk tysk militärmarsch med en stor skopa Rammstein.

S.A.D.M. Står väl för Supreme Avant garde Death Metal och är väl en sorts programförklaring från bandet. Eller en utmaning. De har utmanat folk att hitta stölder i låten, tydligen har de snott friskt från alla hålla och kanter för att få ihop den. Vilket gör det till en perfekt programförklaring. Vi spelar den häftigaste dödsmetallen, bara för att vi snor av dom bästa och gör roliga grejer emellanåt, ungefär. Jag gillar't!

Qasr Al-Nihaya är namnet på tortyrfängelset som användes under Husseins regim i Irak.

Sista låten låter jag sångaren i bandet orda lite om: ”Aslimu!!! – All slain those who brought down our highly respected symbols to the lower status of the barren earth” is the oldest song on the album. “Aslimu!!! – All slain those who brought down our highly respected symbols to the lower status of the barren earth” is about the Muslim Brotherhood in Egypt and their unsavoury influence on the “spring” in the Arabic world. “Aslimu!” means “Submit!” in Arabic. The song “Aslimu!!! – All slain those who brought down our highly respected symbols to the lower status of the barren earth” was born after we thought “Aslimu!” could use some convoluted sentence you often find in religious texts, so “Aslimu!!! – All slain those who brought down our highly respected symbols to the lower status of the barren earth” was born. That’s the story behind the title of “Aslimu!!! – All slain those who brought down our highly respected symbols to the lower status of the barren earth”.

Det här innebär att det bara finns en skiva kvar att orda om för mig. Ska passa in med att jag har glömt av några släpp också, men jag tänker inte bry mig om den detaljen. Det här blev alltför långrandigt ändå. :)

Som sagt, avslutning följer!

Årsbästa på riktigt - del 5

Nedräkningen börjar. De kommande fem plattorna är min riktiga årsbästalista. På femte plats...

varför inte lite fransk Hardcore? Eller progressiv death metal, det kanske är en mer rättvis benämning. Fast näe, progressivt är det. Men death metal? Progressiv metal, med death-influenser och lite hardcore-influenser. Det får duga som beskrivning. Jag föll pladask när Hacride släppte sitt album Lazarus 2009. Trots att jag bara älskar en låt på den skivan. Ett monster vid namn To walk among them. Först ut på skivan är den, och en hel kvart lång. Vansinnigt att börja en skiva så, med den bästa, längsta låten i karriären. Det gör ju att alla efterföljande låtar känns som besvikelser.

Som ni säkert har luskat ut vid det här laget så gillar jag progressiv musik. Långa, vindlande låtar, inte helt uppenbara strukturer och uppbyggnader osv. Nu när jag funderar på varför det är så, så kom jag fram till det enkla svaret att det alltid har varit så. Jag lyssnade mycket på E.L.O. I min ungdom, eftersom det var ett av farsans favoritband. De gjorde för det mesta ganska raka låtar, men med många olika instrument och stämsång. När jag kom in på metal, så var plattorna ...And justice for all och Rust in peace tidiga favoriter. När jag sedan upptäckte death metal fann jag snabbt nya favoriter i Clandestine, Chaos AD och de tidiga plattorna med At the gates. Alla dessa är ganska progressiva plattor, på ett eller annat sätt. Jag var (och är) en av få som inte tycker att Slaughter of the soul är det bästa At the gates släppt, With fear I kiss the burning darkness passar mig mycket bättre. Så kort sagt kan man säga att jag alltid har gillat progressiv musik, det är bara det att jag inte brytt mig om att kategorisera det på det sättet tidigare.

Introversion är första låten på skivan. Här finns egentligen allt som To walk among them har, men komprimerat. En av de bästa låtarna på skivan.

Strive to ever more är andra låten. Här är det lite avigare och stötigare. I ärlighetens namn så är jag inte särskilt förtjust i versen. Men refrängen är bra. Och övrigt.

Synesthesia är ett instrumentalt spår med doomiga gitarrer. Riktigt fett och tungt.

Overcome är en höjdpunkt. Det låter lite som något Gojira skulle ha kunnat knåpa ihop, i alla fall fram tills dess att refrängen sätter in. Här lämnar man Gojira i bakvattnet direkt. Hacride har ytterliga dimensioner i sin musik, helt enkelt. Det är fett, tight, progressivt men viktigast av allt så är det en jävla känsla i låten.

Edification of the fall är näst på tur. Den bjuder på mer av det goda. Framåt slutet mynnar låten ut i ett parti som påminner en hel del om Opeth. Inte mig emot.

To numb the pain är nästa instrumentala stycke. Mer atmosfäriskt än det förra, och en försmak om i vilken riktning den sista delen av plattan kommer att ta.

Ghosts of the modern world är nämligen stämningsfull, efter det inledande partiet. De sista tre minuterna av låten är en av plattans riktiga höjdpunkter.

Skivan avslutas med den lite mer tillbakalutade Requiem for a lullaby. Så här snälla har jag aldrig hört Hacride förut. Här har musiken fått stå tillbaka lite, och sångaren får chansen att glänsa. Man anar ändå hur svårt de har att hålla sig på mattan, de första minuterna fullkomligt vibrerar med återhållen energi. Men istället för att braka igång på sedvanligt manér så suger de länge, länge på karamellen innan de förlöser låten med ett underbart gitarrsolo framåt 5:40. En av många höjdpunkter på en väldigt bra platta, som sin ringa spellängd till trots innehåller väldigt många godsaker.

På fjärde plats, kommer lite oväntat Queens of the stone age med sitt genombra album ...Like clockwork. Egentligen är inte det här min grej, och jag är väldigt selektiv när det gäller QOTSA, men här har de gjort ett album som jag gillar förbehållslöst. Inte sedan den stora kommersiella framgången Songs for the deaf år 2002 har jag gillat dem så mycket. Jag tänker inte gå igenom den här plattan på samma sätt som jag gjorde med Hacride, av det enkla skälet att alla känner till QOTSA. Det finns inte något för mig att tillägga förutom vilka av låtarna på skivan jag gillar bäst. Och här kommer de.

I sat by the ocean

If I had a tail

My god is the sun

den Bowie-doftande Kalopsia

den dramatiska I appear missing

och det finstämda avslutande titelspåret smäller alla högt i min bok.

Kött & potatis - del 4

Hittills har det varit mer sidospår än årsbästalista, det kanske är dags att börja vända på steken? Innan jag försöker med det så vill jag ändå stöka över lite albumsläpp som precis tagit sig in på årsbästalistan, så jag kan lägga mer kraft på godbitarna som komma skall. De är bra nog att omtalas, men inte bra nog att orera om. Nu går det undan, för nu är det transportsträcka ett litet tag framöver:

Code släppte sent framåt hösten den riktigt vassa Augur nox. Medan plattan flyter ihop för mycket om man lyssnar på den rakt igenom så kan man hoppa till låtar som Garden Chancery, The shrike screw och White triptych och få sitt lystmäte. Klart bäst enligt mig är ändå The Lazarus cord, en av fjolårets bästa låtar. Om du frågar mig. Och det gör du ju.

Göteborgsdödsen får representeras av Dark tranquillity och Darkane. DT har enligt mig inte släppt nåt helgjutet sedan Damage done, men alla plattor sedan dess innehåller i alla fall en del bra låtar. None becoming är den jag gillar mest från nya. Darkane har aldrig riktigt fallit mig på läppen, anledningen att jag gett deras nya platta en ordentlig chans är väl snarast personlig, min brors flickväns bror spelar i bandet. Det är kompetent thrash, det tänder bara inte till riktigt, tycker jag. Men gillar man thrashigare varianter av Göteborgsdöds, då ska man kolla upp Darkane, annars gör man fel.

Soilwork släppte sin dubbelplatta The living infinite. Jag brukar gilla varannan platta med Soilwork, om man bläddrar sig tillbaka i katalogerna så stämmer det skapligt. Egentligen är det bara två plattor jag inte gillar så värst, Sworn to a great divide och Figure number five. De rimmar visst på varandra också. Hoppas nästa platta inte heter Born to be high eller så, då kommer den säkert suga stenhårt. Man kan ta bort alla bra låtar på The living infinite och få kvar en rätt medioker platta, men å andra sidan kan ju göra tvärtom och få en väldigt, väldigt bra platta kvar. Så sammanvägt är det bra nog. Sjukt produktivt också, och helt utan att försöka göra nåt lökigt konceptalbum eller så. Vasst!

Agrypnie, det tyska post black metal-bandet har släppt ett alldeles för långrandigt album. Tack vare låtarna Gnosis och Erwachen kan jag inte kasta ut det från listan ändå. Men så här sövande har de inte varit förut. Alla plattor fram till denna är bättre, och vill man ha fet, gitarrdriven doomig post black metal, och vem vill inte det, så kan man gott lapa i sig hela discografin. Jag varnar dock för huvudvärk efter ett par timmar, det är mastigt! Videon här över är förresten en äldre låt, men inspelad i år.

DevilDriver är ett band som jag egentligen inte borde gilla. Dez Fafara sjöng ju i Coal chamber förut, en av NU-metallens stora skräphögar till band. Kolosser som Korn och Tool räknar jag in här också, kanske är Tool inte NU-metal, men vad gör det, de suger hejdlöst ändå. Emellanåt gör dock DD något bra. The last kind words från 2007 är faktiskt riktigt bra! 2013 års Winter kills är nog deras näst bästa platta efter den. Har man inte högre krav än välgjord, melodiös metal av amerikanskt snitt så funkar den här plattan bra.

Extol har jag aldrig gillat. Här kommer fördomarna in igen. Ett uttalat kristet band är per definition inte bra. Extol har släppt en rad plattor som definitivt inte fallit mig i smaken. Det här är den första som jag verkligen uppskattar. Betrayal, A gift beyond human reach, Faltering moves, Extol och Unveiling the obscure är alla bra låtar. Resten kan jag vara utan. Konstigt nog har Extol gjort sig ett namn ändå, trots att de fram till denna platta bara gjort skräp. Kanske är det för att de ändå varit det bästa kristna metalbandet? Jag tror't.

Fleshgod apocalypse släppte den krossande Labyrinth. Konstigt nog är det den platta jag gillar sämst med dem hittills, trots att alla ingredienserna finns där. Jag zonar ut, allt flyter ihop, den känns seg. Jag vet inte varför. Det är fortfarande bra nog att platsa här, men jag hade väntat mig så mycket mer. Borta är vansinnet från första plattan, det ersattes av fullständig kross på minin Mafia (bandets bästa stund enligt mig), vilket sen blev den mer melodiösa och tunga Agony. Här är det lite av allt, vilket då innebär att det blir mindre fokuserat, och lite mindre av allt. Jag tror det.

Samma med Hate, som släppte sin Solarflesh. Förväntningarna var högt ställda, sedan 2005 har bandet levererat på toppnivå. Förr eller senare kommer det en svacka, jag hoppas att den är kortvarig. Jag tar Hate 2005-2010 över Behemoth från samma period de flesta dagarna i veckan.

Monster Magnet återkom med Last Patrol, en riktigt stark platta. Jag räknade ut bandet år 2000 för första gången, men då kom de tillbaka med den fina Monolithic baby. Jag räknade åter ut dom efter sömnpillret 4-way diablo år 2007, men efter det har de släppt två riktigt bra plattor. Höjdpunkten på den nya nås när stompande End of time går över i den finstämda avslutningen Stay tuned. Bland det bästa bandet har gjort!

Nightfall, grekerna som ingen bryr sig det minsta om, gjorde äntligen en skiva jag kan lyssna på. Konstigt nog, då föregångaren Ali Baba och de 40 rövarna (Astron black and the thirty tyrants) är heeeelt värdelös.

The Amenta släppte Flesh is heir. Nog sagt. Eller kanske inte? Det verkar inte vara många som gett ett öra åt the finest from Oz. The Amenta spelar hård, industriell death metal. Så hård att jag knappast kan uppskatta skivan fullt ut, jag är lite för mjuk nämligen. Kanske lite som med Meshuggah, jag orkar inte med efter ett tag. Det här är inte på långa vägar lika intrikat som Meshuggah, men ljudbilderna påminner lite om varandra. Kanske. Äh vad vet jag.

Thyrfing släppte De ödeslösa. Jag saknar den lille finnen på sång. Tyckte han gjorde det så mycket bättre än norrlänningen. Tyckte också att norrlänningens gamla band blev mycket bättre sen han slutade där. Det kan ju vara tillfälligheter, men jag tror inte det faktiskt. Med Thyrfing är det så att jag uppskattar Vansinnesvisor, Farsotstider och De ödeslösa. Resten är inte för mig. Jag tycker att Kamp på nya plattan är ganska värdelös. Titelspåret är överlägset bäst. De andra låtarna är mellan bra till riktigt bra. Så tycker jag.

Tribulation från Arvika gjorde en kovändning med sitt andra album. Det som var gammeldöds på första är här progressiv post black metal, på ett ungefär. Till en början är plattan väldigt bra, men den är för långdragen och mot slutet orkar jag inte längre, när låtarna närmar sig 10-minutersstrecken och inget händer. Det blir för mycket, till slut. Den lilla instrumentala låten i början av skivan är alldeles bedårande, faktiskt. Mer sånt!

Watain har alltid gjort en musik som är så snäll och gullig att jag inte får ihop det med attityden. Nya plattan inget undantag. Det är för det mesta hård heavy metal med skriksång. På sina ställen är det tillochmed rensång, vilket är intressant och inte så illa. Jag tror bara det finns en tre, fyra stycken låtar på hela skivan som verkligen låter black metal. Och det behöver ju inte vara nåt dåligt.

Witherscape är Dan Swanös efterlängtade återkomst till hård musik. Det är snyggt, kompetent, bra men det lämnar mig ändå lite kall. Han försöker låta för tuff när han ska till att skönsjunga, vilket passar ganska illa. Dödssången är fortfarande en av Sveriges vassaste. Musiken låter väl en del som Moontower, uppdaterat med några stänk Nightingale. Andra spåret, Astrid Falls, är den bästa dödsballaden på länge. Dead for a day är till stora delar Nightingale, med en rejäl metal-refräng. Ganska mysigt och lite hittigt. Jag hade nog bara helt enkelt hoppats på mer. En proggig skiva, för det är det ändå, på strax över 40 minuter känns fattigt. Jag gläder mig ändå åt den här skivan och hoppas på mer från samma håll.

Vreid gör bra norsk hårdrock med vässång. Bra så.

Det börjar närma sig slutet. Jag lovar att det inte finns mer än en handfull skivor att gå igenom kvar. Sen slipper ni mig för ett bra tag framöver. Gokväll!

Dead ends - Den musikaliska resan del 3

Det här med årsbästalistor alltså... jag har inte ens kommit till guldkornen ännu, och här är tredje inlägget. Inte heller här hittar ni några guldkorn. Det kommer så småningom, jag lovar. Men jag har lovat vitt och brett att det här ska bli den mest ambitiösa årsbästalistan hittills, och jag ska göra allt som står i min makt för att infria det löftet!

Det är skönt att skriva om musik. Här finns inga rätt och fel, bara tycke och smak. Här är det förvisso lika lätt att trampa folk på tårna som när det gäller allt annat; livsåskådning, politik osv. Men jag tror, och hoppas, att det är mer lättsamt. Man ser inte FB-bekanta säga upp vänskapen över att de inte kommer överens om vilken musik som är bäst. Det gör man nuförtiden när de retar upp sig på varandras politiska åsikter. När blev det kutym? Jag anser att vänner har man trots allt, inte på grund av. Riktiga vänner alltså. Man är beredd att förstå och förlåta, för det är det vänner gör. Om man bara vill omge sig med ja-sägare så står det förstås var och en fritt att göra det. Men jag tycker det är synd. Jag tror att vi blir fattigare människor av det. Om man bara går på åsiktsmässig autopilot hela tiden och aldrig bryr sig om att tänka sig in i andras åsikter och ståndpunkter, då skulle jag vilja påstå att det rent av är fördummande.

Så jag kommer ut med det nu. Jag är musikrasist! Jag har väldigt svårt att tåla vissa genrer och grepp utan att tänka vidare på det, utan att ens försöka sätta mig in i vilka kvaliteter de ändå kan tänkas ha. Jag anser vissa genrer vara helt förkastliga. Precis tvärtemot mitt övriga liv alltså. Där tycker jag inte man ska tillåta sig att sjunka så lågt. Men i musikens värld kan man komma undan med de grövsta fördomarna utan problem. Det är inte dumt det!

Så när jag skriver den här listan, ha det ovanstående i åtanke. Kanske är min sämsta-lista din bästa-lista? Fine, det kan lika väl vara du som har rätt och jag som har fel. Jag är som vanligt subjektiv i mina bedömningar. Jag må tycka att din musiksmak suger, men vi kan väl vara vänner trots det? Eller? Säg till innan du unfriendar mig på Facebook, ok? Jag kan ju faktiskt ändra mig om nån av de här plattorna, konstigare saker har hänt.


Amon amarth – Deciever of the gods

Amon Amarth ja. Nu måste jag tillstå att jag diggar ett par av deras låtar genom karriären. Det är fläskigt och de lyckas ibland få till riktigt vassa gitarrmelodier. Men oftast gör de inte det. Då blir det så här obotligt urtrist och lökigt att man blir själatrött. Ja, vi har hört det 100 gånger förut. Nej, det är inte längre charmigt, som Motörhead eller AC/DC, det är bara tröttsamt. Dags att ge upp, eller sparka sångaren, ta in en rensjungande snubbe och börja konkurrera med Sabaton på allvar?

Blackfield – IV

Den här skivan är lika talanglös som titeln kan skvallra om. Ok, Danzig kom undan med att döpa en platta till IV, likaså Led Zeppelin. Black Sabbath? Kanske, inte lyssnat på den så noga. Jag tror att jag hellre lyssnar på IV med Beyoncé än IV med Blackfield. Jag är inte överdrivet förtjust i Beyoncé, för övrigt. Blackfields första och andra platta duger gott. Där var nämligen Steven Wilson involverad, och det är svårt att dölja hans talanger som artist och låtskrivare (även om det lyckades väl på fjolårets magplask Storm Corrosion). Nu är han ute ur leken och det som är kvar är inte värt ett ruttet lingon.

Hypocrisy - End of disclosure

När släppte egentligen Hypocrisy senast något som var värt att lyfta på ögonbrynet för? 2002, säger jag. Catch 22 kändes fräsch och uppkäftig. Faktiskt så var 2005 års Virus fylld med rätt bra låtar, vi säger 2005 istället då. Sedan dess är det lite som Amon Amarth, upprepning på upprepning. Jag kommer på mig själv med att dra på End of disclosure och tycka att, ”ja men det här är väl inte så pjåkigt” för att ett par minuter senare känna mig helt nollställd. Nej, det här går inte för sig längre. Det är svårt att dissa ett gammalt hjälteband, men här får jag känslan att vråla som matadoren i Tjuren Ferdinand.

- Stånga mig!

- Hoppa på mig!

- MEN GÖR NÅNTING DÅ!

Ihsahn - Das seelenbrechen

På tal om att dissa gamla hjältar. Jag har tillbringat många timmar med att lyssna på Ihsahns musik genom åren. Först och främst så är Emperors discografi tämligen fläckfri, men även hans första tre solosläpp duger väldigt länge. Könstigt skit som Peccatum låtsas vi inte om. Nu har det tyvärr verkligen gått överstyr med solokarriären, och jag sörjer, sörjer och sörjer. En liknelse? Ok. Tänk att du har hittat en guldklimp. Och en till. Och en till. På samma ställe. Givetvis gräver du vidare på det stället, frenetiskt och kraftfullt. Tyvärr finns inget guld kvar, under ytan däremot flyter en flod av bajs fram. Och den ramlar du i. Sådär.

Katatonia - Dethroned and uncrowned

Det här är väl bara en ogenomtänkt engångsföreteelse va? Bra. Puh! Då kan jag andas ut igen. Tänk er Phil Collins gamla brottarhit In the air tonight framförd på enbart en akustisk gitarr. Bra? Möjligen, låten i sig är ju bra. Men jämfört med den, ok, ganska överproducerade originalversionen? Oerhört platt och trist. Så kan den här skivan sammanfattas, tycker jag. Man lyfter inte fram några kvaliteter som inte hördes i originalversionerna, man tar bara bort all kraft som Katatonia besitter.

Megadeth - Super collider

Retirement is now mandatory. You should have quit long ago, Mr. Mustard stain. Now piss off!

Mercenary - Through our darkest days

Nån som kommer ihåg Pains video till Just hate me? Där har vi ett gäng robotar som spelar, istället för människor. Det är så den här skivan känns. Tekniskt oklanderligt. Trevliga melodier, lite som ett elektrifierat svensktoppen. Noll känsla. Noll själ. Så sent som på 2008 års släpp kunde man i alla fall ana att de försökte övertyga mig som lyssnare att de brydde sig om musiken. Det lät lite ansträngt här och var. Här finns inget sånt kvar. Bara en blankpolerad yta. Som ett nytorkat bord på McDonalds.

Satyricon – Satyricon

Jag gillade Satyricon förr. Första plattan har inte låtarna, men atmosfären. Om jag sluter ögonen till den kan jag absolut föreställa mig stående i nån sorts läderväst i en medeltida skog, väntande på ett villebråd med nån sorts jävla pilbåge i händerna. Andra plattan, där snackar vi! Här finns både atmosfären och låtarna! En klassiker. Tredje plattan är totalt respektlös. 

-This is armageddon! = gåshud fortfarande. 

Forhekset = riktigt bra. 

Mother North = ord överflödiga. 

Slå ihjel hans ynklige lamm... Med KLUBBE!

Och titelspåret = klockrent rens! Bästa plattan med bandet enligt mig. 

Allt fram till och med Volcano har stora kvaliteter, men här börjar träigheten anas. Efterföljande plattor känns alltmer opersonliga och stela. Minimalistisk black 'n roll? Vem fick för sig att det var en bra idé? Nya plattan saknar allt jag en gång älskade med Satyricon. Här finns ingen själ, ingen glöd, inget driv. Kvar finns ett dovt och jämntjockt småhärsket mullrande, lika intressant som en grå tapet. Man kan inte tro att det är samma band som både kunde trollbinda och köra över förr i tiden.

The resistance – Scars

En helt poänglös platta. Jag smådiggar avslutningen i sista låten. Allt annat tycker jag inte om alls. Kanske beror det på att The Haunted gjorde det här bättre för 10 år sedan, och att det knappt ens då var särskilt spännande.

Sakta rullar vi vidare, del två i den musikaliska resan

Jag fick reda på att farfar gick bort i morse. Det jag ville mest ville göra, efter att gråta, var att fortsätta skriva. Alla reagerar vi på döden på olika sätt. Jag vill nog hålla hjärnan sysselsatt så länge som möjligt medan det sakta sjunker in. Så låt tangenterna glöda, låt orden flöda och hoppa med på vagnen där vi tar den musikaliska resan genom året som gick, 2013. Jag tänker inte redigera det här, medvetandeströmmen får styra var vi hamnar.

Alice in chains släppte den ganska ofräscha The devil put dinosaurs here. Här har tiden verkligen stått stilla de senaste 20 åren. Men då många av låtarna är riktigt trevliga förtjänar den ändå lite uppmärksamhet. Amorphis släppte Circle, och det är det bästa släppet de gjort sedan 2007 års Silent waters. Skivorna emellan har varit så hjärndött tråkiga att jag har gått av på mitten halvvägs in. Nu är det roligare och piggare igen. Ash and Coal släppte sin EP Agnostica. Ljudbilden är fantastisk, det som är oroväckande är att jag gillar de återanvända låtarna bäst. Kom igen Klint, bättre kan du! Blood red throne släppte ett självbetitlat album. Jag vet inte varför, men när jag kollar av last.fm så verkar det som om BRT är ett av mina absoluta favoritband. BRT uttalas förresten som en sterotyp öst-asiat hade försökt beställa en BLT på Subway, i mitt huvud. Sedan jag började med last.fm för 8 år sedan är det bara Porcupine tree som rullat mer här på datorn tydligen. Hade man kunnat scrobbla musik från telefonen hade listan nog sett lite annorlunda ut, men ändå? Skumt. Det här känns som en typisk mellanplatta, och förutom några rökare i början och videospåret är det ganska slätstruket. BRT besitter dock någon sorts inneboende kvalité som gör att jag återkommer igen och igen. För er kära läsare som använder last.fm, mitt användarnamn är Rars. Var inte blyga!

Carcass är tillbaka! Här hoppar vi på nostalgivagnen så det står härliga till. Så fort jag tänker på bandnamnet kommer jag ihåg svettiga timmar i lilla, varma och svindyra Sound Delight som låg vid trädgårdstorget i Linköping. Här fick familjen släppa av mig när vi åkte in till stan på helgerna, här spenderade jag timtal med att väga för- och nackdelar för ett eventuellt inköp varje gång studiemedlet hade kommit in på kontot och jag kände mig en aning mindre fattig. Nu kanske någon börjar klia sig i huvudet och undrar vad fan det här har med årsbästalistan 2013 att göra? Enkelt. Musik är inte bara här och nu. Det är då, det är ett bagage man bär med sig, det är en känsla som inrymmer mycket mer än vad ljudet från en mp3-fil kan inrymma. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi påstå att jag skulle klara av att rent professionellt och objektivt säga vad jag tycker om en platta, den som frågar mig efter det får se en stammande fåne laddad med enbart floskler och plattityder. Musik är en del av mig, en stor del, och därför blir också jag en del av musiken. Jag hade antagligen struntat i om Carcass hade släppt nytt, om det inte var för att jag redan har laddat ordet Carcass med så mycket ur mitt liv.

Där stod jag alltså, bläddrande i cd-hyllorna efter något att spendera en femtedel av min månatliga inkomst på. Det valet var viktigt. Provlyssna kunde man inte heller göra, bara på Get back på Platensgatan fick man göra det. Där köpte jag The red in the sky is ours på vinyl, efter att ha hört halva första låten. Satan vad nervös jag var när jag skulle lägga den på stereon så småningom. I alla fall hittade jag Reek of putrefaction med Carcass. Jag hade hört Corporeal jigsore quandry på Headbangers Ball, alltså trodde jag att jag visste vad jag hade att vänta. Att skivan innehöll 22 låtar var väl bara en bonus? Jag var inte så förtjust i matematik, annars hade jag nog på rak arm kunnat räkna ut att det vart nåt lur't med skivan. En CD rymmer ca 70 minuter musik. 70 delat på 22 är ungefär lika med 3. Corporeal jigsore quandry är nästan sex minuter lång. När det senare visade sig att skivan klockade in under 40 minuter så hopade sig orosmolnen. Det är under två minuter i snitt per låt. Min första skiva med Carcass var inte en helt angenäm bekantskap, det måste jag erkänna. Det lät rent ut sagt bedrövligt. På den tiden gav man ändå skivorna en ordentlig chans innan man gjorde sig av med dem, inte som idag alltså. Jag vet att jag tillochmed spelade av de ”bästa” låtarna på en kassett innan jag sålde tillbaka den till Sound Delight. Ja, på den tiden kunde man göra så. Jag fick nog säkert 40:- för den. En omöjlighet idag. Har inte lyssnat på den kassetten nån gång, innan den slängdes när jag flyttade från Linköping.

Surgical steel är alltså det första släppet med Carcass sedan 1995 års Swansongs. Mäktigt. Jag gick bara förbi deras spelning på Metaltown, men tyckte att jag inte kände igen låten som spelades. Hade ingen aning om att de skulle släppa nytt. Plattan är riktigt bra, bäst gillar jag utstickaren Mount of execution framåt slutet. Jag hakar alltid upp mig på det pretentiösa, kan det vara en kvarleva att mina första kontakter med hård musik var Iron Maiden och Metallica? Eller att jag som ung matades med E.L.O.? Jag klagar inte. Jag gillar pretentiös musik. Ni får inse att jag aldrig kommer att uppskatta list-musik, schlager, pop och enkel rock lika mycket, oavsett hur bra det än kan vara. Ge mig en 8-minutare med ett ordentligt stick och det är högst troligt att jag gillar den låten bättre. Fast kanske i smyg, det är nästan lite pinsamt att erkänna ibland. Att man kan gilla komplicerad musik för att man är enkelspårig och tycker som man är van att tycka, alltså. Där får ni också förklaringen till att jag länkar till den mest atypiska Carcass-låten som står att finna på plattan.

Det kommer fler delar. Men nu måste jag ut och röra mig en sväng. Jag tror inte på gud och har aldrig gjort. Därför tror jag inte heller på ett liv efter döden. Tiden vi har här är tiden vi har att röra oss med. Ibland, väldigt sällan, men ibland hoppas jag att jag har fel. Idag är en sådan dag. Jag önskar att farfar skulle få återförenas med sin så högt älskade fru igen. Jag saknar dig och kommer alltid att så göra. Vila i frid, farfar!

Den musikaliska resan

Utanför Gamlestaden händer det att nostalgin slår till. Dunkandet mot skarvarna i rälsen kastar mig tillbaka till dieseltåget mellan Åtvidaberg och Linköping. Året är 1996. Raksträckan vid Mormorsgruvan, svängen vid Bjärka Säby och solen som rosa stiger upp över Stångån innan Sturefors. Dåliga batterier i freestylen och Bathory i lurarna. Pennan redo för att spola fram eller tillbaka, om jag missar något. Bron vid Slattefors, där man kunde hoppa i vattnet på sommaren innan de spärrade av, och Odens ride over nordland gnäggar igång. Kanske hinner jag höra den och den efterföljande A fine day to die innan tåget stannar. Det beror på om vi blir stående utanför Tannefors Center för att vänta in Norrköpingspendeln eller inte. Det kanske blir en bra dag. Den musikaliska resan.

På den tiden var det ekonomin som satte gränserna för hur mycket musik man kunde ta in. Inte förrän jag var hemma hos David på Duvkullen, och vi laddade ner Satyricons pinfärska Volcano (2002) på en minut, har jag kunnat lyssna lika mycket som jag vill. Men sedan dess, under 12 år, har musiken genomsyrat allt jag har tagit mig för.

2013 var inte ett särskilt bra år. Likaså 2012. Jag måste vrida tillbaka till 2011 för att hitta ett år då jag hade fullt sjå att hinna med att spisa alla fina releaser. Frågan är om det är mig det är fel på? Börjar jag bli gammal och blasé kanske? Öronen och hjärnan hjärnan trubbas av, saker låter inte lika fräscht och bra som de gjorde en gång i tiden. Eller har jag tröttnat på musik? Nej, det tror jag inte. Kanske har jag tröttnat på min musiksmak? Eller har det bara varit ett magert år? För när man väl hittar de där pärlorna, då låter det lika bra som det någonsin har gjort. Är besväret värt mödan? Jag vet inte riktigt. Det verkar som om det är resan i sig som har blivit målet. Det eviga letandet efter nåt värt att fästa öronen vid i några veckor, eller till och med några månader som bäst. Ibland, men väldigt sällan, hittar man något som håller längre än så.

Det är svårt att förklara för folk varför man framhärdar. De flesta är inte på samma våglängd. Man kanske kan kalla mitt musikletande en sorts galenskap. Det känns fullt naturligt för mig, men när man är så pass ensam om det som jag verkar vara måste det ändå kunna kallas för galenskap, eller hur? Är det inte höjden av självbefläckelse; att dagligen gå igenom vilka skivor som läckt ut, ladda hem eller youtuba det som möjligen kan vara intressant, slänga det mesta direkt men spara en del för vidare lyssning, lägga in det på mobilen för att lyssna igenom det grundligt, slänga nåt mer, lyssna igenom det som finns kvar, slänga ytterligare något för att till slut finna att man har kvar en platta eller två som kanske håller måttet? För det mesta är resan målet, men ibland hittar man något som vänder det hela på ända. Då målet blir målet och belöningen lika mycket värd som en lottovinst. Så känns det när jag hittar något som verkligen tilltalar mig. Jag kan gå runt och vara lycklig i en hel vecka när det väl händer. Rysa av välbehag när jag hör det där partiet. Väldigt få saker påverkar min sinnesstämning mig så mycket som musik. Riktigt god mat kanske, men den känslan är så kortvarig. Den perfekta driven, antingen det gäller golf eller discgolf. Även det är flyktiga toppar. Så därför gräver jag vidare i min ensamhet, ständigt inställd på att finna den där skivan som kanske bara jag gillar. För när det kommer till musik skiter jag blankt i vad andra tycker och tänker. Den är ändå bara min, jag behöver inte dela den med någon. Jag kan gå runt för mig själv och veta att kanske bara jag i hela världen lyssnar på den här låten just nu, och det gör mig alltid på bra humör. Självbefläckelse, absolut. Men här delar jag ändå med mig.

Den musikaliska resan ja. Kanske passar det att likna den vid spårvagnsnätet här i Göteborg. Jag kan inte hjälpa att jag har blivit en smula fascinerad av spårvagnarna sen jag flyttade hit, de är ändå nervcentret i stan på något vis. Och att leta ny musik kan faktiskt liknas vid att försöka ta sig fram med spårvagn, om ni ursäktar fjantiga liknelser. Om inte, hoppa ner ett stycke. Man är van att åka en viss sträcka. Den är förutsägbar och oftast anländer man dit man vill, relativt nöjd. Men man tröttnar till slut på varenda litet välkänt gupp. Ni vet, när man kan sträckan så väl att man kan sluta ögonen och ändå veta exakt var man befinner sig, bara genom att lyssna och känna. Då kan det vara dags att hoppa på ett sidospår och se vart det tar en. Det var så jag upptäckte progressiv musik i många av dess former. Sen dess kan man väl säga att progressiv musik är min stamlinje. Många nya linjer öppnas och stängs, gamla putsas av och återinvigs. Jag försöker utforska dem så gott det går. Doom-linjen öppnade åter för en handfull år sedan, men vagnarna bara stod stilla på stället och slirade, så den hoppade jag av tämligen omedelbart. Nostalgi-linjen, med passagerare som Graveyard, Ghost och Witchcraft är väl småmysig och lite puttrig sådär, men kanske inget för mig. Det var bättre förr på den linjen, när den var ny och fräsch. Stoner-tåget får man inte gå på om man inte lämnar hela hjärnan i dörren. Döds-vagnen och black-vagnen är populära linjer för mig, men för mycket resande med dem är uttröttande. Roligast är vagnen som tar lite kringelikrokar på resvägen, upp och ner för backar, ibland i en hisnande fart och ibland lugnt tuffande. Omväxling förnöjer, helt klart.

Nu börjar ett nytt stycke. Det handlar om världens bästa skivor. Eller i alla fall världens bästa skivor släppt 2013 då. Återsläpp räknas inte in, nytt och fräscht ska det vara. Annars hade definitivt Katatonia och Lamb of god hade varit med och krigat om topplaceringarna. Bara det faktumet understryker hur dåligt musikåret har varit.

Jag sade att Ghost inte var nåt för mig tidigare, men till viss del vill jag revidera min ståndpunkt. Jag såg dom live på Trädgårn tidigare i vintras, och live är det en riktigt angenäm upplevelse. Här finns lite för alla och envar att fröjdas över. Feta gitarrer, cool scenshow, poppiga partier och så vidare. Jag hade kul. Mycket sällan tycker jag bättre om livemusik än inspelad musik. Jag vill höra detaljer. Jag vill gräva ner mig. Med Ghost är det precis tvärtom. På skiva hör jag klart och tydligt många saker jag ogillar. Tam produktion, små stölder från andra band, ett ABBA-minnande parti, klen sång, lökighet osv. Dessa detaljer suddas ut live. Plattan Infestissumam som kom i år är deras andra och jag tycker den är sämre än den första. Den passar åtminstone min smak sämre. Låtar som Ghuleh Zombie Queen och Body and blood skulle jag inte sörja för om jag aldrig mer får höra. Den uppenbara hitten Year Zero är dock klockren, och det finns andra spår jag uppskattar, som Monstrance clock och Secular Haze. Jag nämner plattan mest för Year Zero, det är på nåder att den får vara med på min årsbästalista. Det här är murrigt, mysigt, bombastiskt, roligt och samtidigt coolt. Dessutom svänger det, katten!

Musikåret 2012

2012 börjar lida mot sitt slut. Detta faktum kräver i vanlig ordning en ordentlig sammanfattning av årets musikaliska begivenheter. 2012 har varit ett svagt år, det svagaste på länge. 2011 bjöd på grymma givar av Fleshgod apocalypse, Decapitated, Machine head, Septic flesh, Torchbearer och Aenaon. 2012 har snarare känts som året då band jag räknat ut sedan länge har tagit sig i kragen och släppt något riktigt bra. Samtidigt som band jag förväntade mig stordåd av har fallit kort om de förväntningarna.

Vi börjar med grymmaste plattan 2012: 

Miseration - Tragedy has spoken
Ett i raden av Christian Älvestams band. Miserations två tidigare plattor är högst kompetenta, men ganska anonyma death metal-givar. Här på den tredje plattan blandas det friskt mellan stilar, influenser och ingivelser, precis som jag vill ha det. Man kan sammanfatta plattan som 35 minuters melodiöst ångvältande, innan den avslutas med den mer tillbakalutade Waylayer. Med låtar som Stepping stone agenda, Ghost barrier, Ciniphines, Hill of the poison tree, On wings of brimstone, Tomb of Tephra och tidigare nämnda Waylayer har jag väldigt svårt att värja mig mot den här attacken. Älvestam själv hyser en stor fäbless för 80-talspop, vilket även jag gör, och visst lyser det igenom ibland. Inte minst på hans nya sologiv, som jag säkert kommer att lyssna ner mig på när inspirationen infinner sig. Här är ett smakprov därifrån: http://www.youtube.com/watch?v=OzwYo6gKR2k

Ok, det var grymmaste plattan 2012. Vad härnäst? Jag kör på nya upptäckter. Varje år hittar man alltid något nytt band att grotta ner sig i, i år inget undantag:

Daylight Dies - Frail Becoming
I en bemärkelse är jag traditionalist när det gäller musiklyssning; jag laddar ner ett album i MP3-format och lyssnar på det. Jag skyr Spotify och andra tjänster pga flera anledningar. För det första, reklamen. För det andra, mycket av det jag gillar finns inte på Spotify. Nu i dagarna såg jag att Metallica numera finns på Spotify. Det var väl bra, men om man som jag gillar hårdrock, och ett av genrens största band inte funnits att lyssna på förrän nu, så är min bojkott inte särskilt kontroversiell, eller hur? För det tredje, ljudkvalitén. För det fjärde, man slipper avbrott när man åker genom en tunnel eller skogarna utanför Degerfors. Alltså laddar jag ner ett album, lägger upp det i Winamp och lyssnar. Oftast medan jag gör något annat. Jag lyssnade in mig på Daylight dies när jag stod vid sågen i somras. När man står och sågar har man händerna upptagna, tur är väl det, annars hade jag bytt skiva innan låt tre satte igång. De två första låtarna på skivan är nämligen inte mycket att yvas över. Först på den tredje bränner det till lite. Från låt tre och framåt håller albumet riktigt hög klass, i sina bästa stunder påminner det ganska mycket om Ghost Brigade, vilket är ett gott betyg. http://www.youtube.com/watch?v=r3QVPEUJYRg

Tyvärr är Daylight dies den enda nya upptäckten för mig i år. Jag får istället gå vidare. Eller förresten, precis nu lyssnar jag för första gången på debutplattan med bandet God Seed. Jag hade verkligen inte några förhoppningar om att jag skulle gilla detta, men ta mig tusan om det inte låter rätt trevligt! För de oinvigda är God Seed alltså en sorts fortsättning på Gorgoroth. Ett högst överskattat band enligt mig, som inte har släppt nåt intressant över huvud taget. Sångaren Gaahl har dock varit en intressant person, han har farit ut och in i fängelser, han har varit med och lanserat en klädkollektion för kvinnor, han är öppet gay sedan en handfull år tillbaka. God Seed är i grunden black metal, men borde snarast falla in under paraply-genren post-black metal. Här finns passager som påminner om Dödheimsgard, annat som känns som ren 70-talsprogg, samt en hel del symfoniska inslag. Intressant, dock kan jag inte avgöra om jag tycker det är bra eller inte än på några genomlyssningar. Precis som sig bör. Och nu tre genomlyssningar senare så kan jag med glädje konstatera att God Seed är en klart positiv överraskning som kommer att spisas vidare!


Oväntade återkomster får bli nästa punkt. Det här är nog årets roligaste punkt för min del, då den är både omfattande och... oväntad. :)

Värda att nämnas är Fear Factory. Jag gillade Demanufacture på den gamla goda tiden. Sedan kom ett gäng plattor jag inte gillade. 2004 års Archetype var dock riktigt vass, varför jag såg fram emot nästa giv. 2005 års Transgression var dock helt oduglig, och när det sedan tog 5 år innan nästa platta kom, som inte heller den var någon höjdare. Så jag hade återigen räknat ut Fear Factory. Men The Industrialist är ett stort steg i rätt riktning, och klart över förväntan. En riktig överraskning!

Golden Dawn kommer härnäst. Golden Dawn släppte ett grymt album 1996. Svinbra! Jag missade uppföljaren men jag laddade glad i hågen ner Masquerade som kom ut 2003. Asdålig! Sedan dess vet jag inte vad de ha gjort, men nu i år kom alltså ett nytt album som min musiktjänst last.fm tipsade mig om. Det är inte lika bra som The art of Dreaming från 1996, men det är ändå överraskande bra. Kul! Då The art of dreaming är ett ganska okänt album, så finns inte så mycket att hitta på nätet. Jag hittade dock en fan-video: http://www.youtube.com/watch?v=IDbwsFrptYs

Marduk var bland det första black metal-bandet jag lyssnade på. En polare köpte debuten Dark endless på någon marknad i Åtvidaberg, det bör ha varit runt 92-93? Jag var väl kanske inte överdrivet imponerad, och förutom ett par låtar tycker jag fortfarande inte att den plattan är någon höjdare. Efterföljande Those of the unlight och Opus Nocturne är dock genombra enligt mig, har lyssnat dem sönder och samman under de 17-18 år jag har ägt dem. De håller fortfarande. 18 år? Jag börjar bli gammal. Här är också det roliga med det hela, på 18 år har bandet inte släppt en platta som är värd att lyssna på, förrän i år. Enligt mig. Jag vet att många gillar andra plattor de släppt, men jag gör det fan inte. Årets Serpent sermon är i alla fall riktigt bra. 

Sist ut under rubriken oväntade återkomster blir Vintersorg. Vintersorg släppte ett par tre kanonplattor under åren 99-02, de rullar fortfarande nån gång ibland när andan faller på. Med 2004 års The focusing blur gick det dock käpprätt åt helvete, och släppen efter den plattan är faktiskt ännu sämre. Solens rötter från 2007 är faktiskt pinsamt dålig, och jag lyssnar inte på den ens med hot om stryk. Med 2011 års Jordpuls anade jag dock en skärpning, och årets Orkan är den skärpningen. Bra jobbat pojkar, det verkar som om ni är på banan igen? Stanna kvar där den här gången tack!


Nästa punkt får bli artister och band som släppt ur sig nåt som varken var överraskande bra eller dåligt. Bra nog för att vara värda att nämnas är de ändå:

Abigail Williams – Becoming
Ett intressantare släpp än deras förra. Men inte bättre för den delen. Mer missar än hits faktiskt. Ascension sickness är i alla fall en grym låt. Och trots att avslutande Beyond the veil är 17:31 lång så åker den på ibland också.

Alcest - Les voyages de l'âme
Inte lika bra som den lysande föregångaren, men väl värd att låna ett öra till. Autre temps och Faiseurs de mondes är fantastiska låtar att luta sig tillbaka åt. http://www.youtube.com/watch?v=85c-P9hbmBg

Anaal Nathrakh – Vanitas
Jämn och hög kvalité, men fortfarande ingen fullträff. Ett par kanonlåtar finns här, som vanligt. To spite the face och Of fire, and fucking pigs till exempel.

Anathema - Weather systems
Inledande Untouchable, samt The beginning of the end är lysande. Däremellan är det bara bra. http://www.youtube.com/watch?v=8Ey8MLqh2Es

Asphyx – Deathhammer
Det är helt omöjligt att värja sig för titelspåret. Även inledande Into the timewaste är briljant. Synd att den kvalitén inte hålls genom hela släppet. Jag delar ut pluspoäng till genrebeskrivningen i början av klippet, och är inte Van Drunen lite lik Captain Deathbeard? Pluspoäng där med, hur som haver. http://www.youtube.com/watch?v=IXhyzGc7_pc

Candlemass - Psalms for the dead
Bra är det, men inte exceptionellt bra.

Dawnbringer - Into the lair of the sun god
Inte lika vass som föregångaren.
 
Devilish impressions – Simulacra
Jag hade hoppats på, och förväntat mig stordåd på den här plattan. Den lever inte upp till de förväntningarna.

Enslaved – RIITIIR
Om alla låtarna hade varit lika bra som Roots of the mountain hade detta varit årets platta.

Gazpacho - March of ghosts
Kanske håller det här bandet en för hög produktionstakt? Albumet är tyvärr inte i närheten av mästerverket Tick tock eller den genomstarka Missa Atropos.

Gojira - L'enfant sauvage
Även här kommer bandet inte upp i samma klass som föregångsalbumet. I detta fall The way of all flesh.

Helltrain - Death is coming
Svängigt och gött! Jämn och hög kvalitét, bara inte helt och hållet min kopp sprit.

In mourning - The weight of oceans
Synd att de blir långtråkiga och långrandiga emellanåt, topparna är nämligen skyhöga! http://www.youtube.com/watch?v=9EXD-uWAoN0

Katatonia - Dead end kings
Ett väldigt jämnt album, men utan riktiga toppar. Inget sticker ut riktigt.

Moonspell - Alpha noir - Omega white
Efter deras hittills bästa album, Night eternal, så återkommer de med ett dubbelalbum. Om de hade spolat hälften av låtarna och bara tagit med de starkaste hade detta blivit ett av årets bästa släpp, givet!

Muse - The 2nd law
Muse är inte lika bra som de var för 10 år sedan, det är väl bara för mig att inse det. http://www.youtube.com/watch?v=Ek0SgwWmF9w

Naglfar – Teras
Öppningen är årets käftsmäll, vad gäller Black metal. Sen håller bandet hög och jämn kvalitét, men det bränner aldrig till riktigt, tyvärr.

Paradise lost - Tragic idol
Faktiskt svagare än vad jag hade hoppats på. Ju hårdare de blir, desto sämre låtar verkar de tyvärr skriva. Det var bättre på In requiem, Symbol of life och allt de släppte 92-97.

Shining - Redefining darkness Undrar om de medvetet har snott riff till den här skivan? Öppningsriffet på första låten är ett av huvudmotiven till filmen ”Inception”, och öppningsriffet på andra låten är huvudmotivet till ”28 dagar senare”. Nån som vet och kan förklara?

Sylosis – Monolith
Ett klart starkare album än sömnpillret de släppte 2011. Bra jobbat! http://www.youtube.com/watch?v=tocEwt4HHOg

The pineapple thief - All the wars
Inte alls illa pinkat här. De riktiga hitsen saknas dock. http://www.youtube.com/watch?v=Nu-usPV1rlI

The wretched end – Inroads
Bra. Inroads är ett steg i rätt riktning, eftersom det låter mer som Zyklons debutalbum än vad deras första album gjorde. Om de nu kan komma ännu närmare till nästa släpp är jag ett fan på riktigt!
 
Tiamat - The scarred people
Tiamat har aldrig släppt ett dåligt album. Jag tycker att det här är lite bättre än det förra, och då var det förra riktigt bra.

Witchcraft – Legend
En ny upptäckt för mig. Anledningen till att det hamnar här är att det inte är bra nog att hamna under kategorin nya upptäckter. Det är bra nog att lyssna på dock.


Sista rubriken får bli årets besvikelser. Förutom året självt, som var en musikalisk besvikelse, så tar jag upp artister och band som har släppt svaga plattor under året. Givetvis finns det sämre plattor att hitta, men det här är sånt som jag hyste vissa förhoppningar om.

Ihsahn – Eremita
Jag inleder med ett album som jag trots allt diggar en hel del. Departure är en låt som jag håller som en av årets bästa. The eagle and the snake är riktigt cool även den. Så även Arrival. Allt Ihsahn har släppt ifrån sig är skitbra egentligen. Förutom allt han gjorde med bandet Peccatum, det är skitdåligt. Det vore väldigt synd om det blir ett nytt Peccatum av Ihsahn, men det verkar faktiskt barka iväg åt det hållet...

Swallow the sun – Emerald forest and the blackbird
Ett riktigt mediokert släpp, särskilt om man jämför det med deras två föregående skivor. Nu finns det ändå ljuspunkter, bland andra är singelspåret Cathedral walls en kanonlåt. Men jösses så sega en del av de andra låtarna är. Labyrinth of London är med sina 8:29 ett av årets största sömnpiller.

Soen – Cognitive
Nu när Opeth har spårat ur och blivit dåliga så kanske avhoppade medlemmars nya band kan hålla flaggan högt? Nehej du. Soen låter som Tool, på ett dåligt sätt. Fifan!

Between the buried and me – The parallax II: Future sequence
Nu när Opeth har spårat ur kanske arvtagare kan stiga fram ur skuggorna och ta över? Inte BTBAM i alla fall. Man blir nipprig av den här skiten. Jag tror de skulle behöva en pop-producent som klippte bort hälften av allt knäppt de pysslar med och lyfte fram guldkornen som de då och då vaskar fram istället.

Testament – Dark roots of the earth
Gubb-thrash. Tyvärr. Alltså, The gathering är en av de bästa thrash-plattorna som någonsin släppts. Tur att Testament inte gått och spårat ur lika illa som Metallica gjorde. Eller? Det vetefan förresten, balladen Cold embrace är faktiskt riktigt pinsam! http://www.youtube.com/watch?v=7RHDP2FW_vk

Accept – Stalingrad
Vilken styggelse! Var de tvungna att ta in en sångare som försöker låta som den Udo Dirkschneider? Det går inte att låta som honom. Hade de tagit in en sångare som gjort sin egen grej hade jag varit med på tåget, men det här går inte. Skäms! Jag hade inte brytt mig så mycket om inte Accept varit en av mina gamla ungdomsfavoriter, bara så ni vet.

Storm Corrosion – ST
Två av samtidens mest begåvade och inflytelserika artister, inom progressiv metal/rock i alla fall, gör en skiva ihop. Förväntningarna? Ganska höga. Resultatet? Lägg av nu för fan! Wilson och Åkerfelt har på var sitt håll skrivit Deadwing och Fear of a blank planet med Porcupine tree, samt Ghost reveries och Blackwater park med Opeth. De fyra albumen ligger på topp 10 genom tiderna för mig, alla kategorier. Jag blir så less när jag hör det planlösa plinkandet som är Storm Corrosion, att det nästan gör ont!