Dags att öppna upp bloggen igen!

Sommaren har varit varm och fylld med jobb, bad och plastkastande. Jag har tex. varit i Falköping och kastat bort mig, efter det åkte jag till Gävle och kastade bort mig... men bara halvvägs! Under andra dagen, när tävlingen redan var förstörd, så vände det helt plötsligt och jag spelade bra. Trenden har sedan dess hållit i sig och jag har gjort två bra tävlingar i rad.

I söndags lekte jag tävlingsledare för Skutberget open, och får jag säga det själv gick det riktigt bra, med tanke på att det var första gången jag gett mig på något dylikt projekt. En del missar blev det, men det mesta flöt på bra. Det egna spelet blev lite lidande tyvärr, men har man så mycket annat i huvudet blir det svårt att koncentrera sig. Det roligaste av allt var dock lördagen, då jag spelade till mig en finalplats i Kolbäck open. Bland bra motstånd och lynniga vindar vågade jag spela mitt ”riktiga” spel och det räckte riktigt långt. Med endast två hål av finalen låg jag på en andra plats. Då tog jag ett riktigt dåligt beslut från utkastet, och det blev till slut ”bara” en fjärdeplats. I efterhand är jag ändå väldigt nöjd.

Jag hade ett mål med spelet i år, att prestera en 1000-ratad runda. Dit har jag inte nått ännu, men det finns chanser kvar, tillexempel i Örebro om en månad ungefär. Att gå till final hade jag inte som ett realistiskt mål, så man kan nog säga att jag överträffat mina mål redan.

Sitter här med en lånad lap-top och skriver, då min egen burk valde att totalkrasha förra veckan. Jag har hopp om att fixa den till slut, men allt som låg på hårddisken är förlorat. Bilder, filmer, texter, arbeten, bankartor till SM osv. Som tur är låg musiken på en extern hårddisk, och med tanke på hur mycket av den som inte går att få tag på nu var det en stor jävla tur.

Regnet öser ner och det känns väldigt höstigt. Som tur är har jag två tegelstenar med Peter F. Hamilton att plöja innan skolan drar igång, så det rör mig inte i ryggen...

Obskyrsportsfunderingar

Studentens ekonomiska situation är för tillfället inte den mest hållbara, men trots det ska jag ge mig ut på road trip till Eskilstuna imorgon. Det är discgolftävling. Senast jag var i Eskilstuna var någon gång under nittiotalets första hälft, då var det golftävling. Den gick inget vidare bra om jag minns rätt, jag hoppas på bättre tur denna gång. Förutsättningarna är de allra bästa, men ändå hopar sig bekymren över min böjda rygg:

Ska jag investera i ett par nya solglasögon? De jag har nu är så repiga att jag knappt ser åt vilket håll jag går åt, än mindre kastar. Min linsanvändning gör mig extra känslig för solens strålar. Ja, ett par nya glajjor får det nog bli.

Bärselen till väskan är trasig. Som tur är har jag med kort varsel lyckats fixa en ersättningssele. Jag funderade ett tag på att försöka med nål och tråd själv, men jag hade nog orsakat både material- och personskador på det sättet. Jag kommer ihåg syslöjden där jag med darrande hand förgäves försökte trä sytråden genom den labyrint som symaskinens konstruktör illvilligt hade konstruerat. När jag efter en timmes slit äntligen hade fått allt på plats brukade jag kunna sy i en handfull sekunder innan undertråden gick av, det blev trassel, eller jag upptäckte att jag sytt på fel ställe eller med fel sorts stygn. Betygstvåan var nog satt med medlidande av min tålmodiga fröken. En mer objektiv lärare hade gett mig en etta.

Vilka discar ska jag packa med mig? Väskan rymmer ca. 16 stycken, beroende på hur många putters jag tar med. Putters tar större plats än drivers, men de är desto viktigare. Ska min Soft Spike med? Den är lika pålitlig i luften som Eddie ”The Eagle” Edwards, men den kan utföra flygningar på ett helt fantastiskt och unikt sätt om jag kastar den rätt. Ska min KC Aviar med? Fantastiskt bra disc, men jag har problem med att kasta den. Den glider ur näven som om den var gjord av pengar. Ska Sidewindern med? Även där löper jag stor risk för totala misärkast, men discen är väldigt användbar och unik. Kanske behövs en rollerdisc? Eftersom jag inte har spelat banan så vet jag inte alls hur jag ska göra. Ska jag våga använda min Pro Katana? Den flyger 10-15 meter längre än alla mina andra discar, men åt vilket håll sticker den? Bekymren är många.

Ska solen skina? Antagligen. Eller med största säkerhet. Min hy och solen har länge varit ovänner. Trots tappra försök från min sida har nederlagen varit många och bittra. Solskyddsfaktor de luxe måste införskaffas. Eller en presenning att svepa in mig i.

Samtidigt med alla dessa bekymmer har jag en hemtenta att formulera och skriva. En vecka till deadline, tjoho!

Holmgång i Boxholm

”Det var köttätandet som fick ner oss från träna en gång så att vi blev tänkande varelser.”
Citerat av Johan Birath, kommunalpolitiker i Boxholms kommun, Östergötland. Kommentaren fälldes i samband med en debatt om besparingar i kommunens skola. En annan kommunpolitiker föreslog att man skulle införa en köttfri dag. Då tände Birath till. Johan är i en del led kontroversiell för sin enligt hans kritikers åsikt allt för förlegade och bakåtsträvande bild av socialdemokrati och samhället i stort. Å andra sidan har han med samma stil gjort sig populär i de breda folklagren i Östergötland, och varit en faktor enligt många bedömare till att socialdemokraterna i Boxholm kunnat gå framåt i ett förlustval på riksnivå, och behålla sin egna majoritet i kommunfullmäktige.

Jag har sett honom i panelen i åsiktsmaskinen Hjärnverket, ett populärt program i östgötsk lokal-tv som startade på TV4 Öst i mitten av 90-talet. Där roade han mig med sin bondska, ”rejäla” stil och sitt oinlindade språk. På den tiden var jag mindre insatt i politik än vad jag är idag, och såg honom mest som en roande kuf. Nu när jag är äldre och har en större benägenhet att bli gubbsur så retar jag mig desto mer på hans huvudlösa agerande.

Boxholm är en liten kommun och som alla små kommuner så står den egna överlevnaden och välfärden i första rummet. Inget fel i det, det är bara naturligt. Jag kan även tänka mig att en personlighet som Birath tillåts att ta stor plats, mest på grund av att det är ganska tomt i leden av politiska eldsjälar i en så liten kommun. Även detta är naturligt. Och jag kan förstå hans tankar när han i nästa mening säger att man istället skall gynna de lokala bönderna genom att köpa kött av dem och servera i skolan.

Det är när man ser det hela i ett vidare perspektiv som saker och ting blir ohållbara. Om alla kommuner tänkte som Birath skulle världen för fan stanna. Det håller nämligen inte att hålla djur och äta kött i längden, det finns oemotsäglig statistik och undersökningar i det ämnet. Den lilla ekonomin är inte gångbar i dagens samhälle. Om Boxholm skulle gräva en vallgrav runt kommungränsen och inte släppa in andra varor kanske det skulle fungera ett tag. Men samhällets ekonomi tillåter det inte. Staten skulle inte fungera.

Frågan är hur Birath kan kalla sig socialdemokrat med dessa värderingar? Om Boxholms kommun hade legat i Skåne skulle man säkert kunna skymta honom i Skånepartiets led. Där har vi ett parti som tagit det här med att avskärma sig från omvärlden på allvar. I min åsikt ohållbart i längden på ekonomiska och ekologiska grunder.

Att leva i misär

Det är med spänd förväntan jag ställer in min pommes i ugnen. Undrar hur dom blir idag? Senast jag gjorde blev hälften kolsvarta och hälften råa. Så är det att leva i misär. Min misär begränsar sig som tur är bara till matlagning. Jag är inget kulinariskt snille även när jag har fullt svängrum i ett fullvuxet kök, men i denna studentetta har min matlagning nått nya, outforskade gränser av uselhet. Vad gör man med två små plattor och en ugn som är mindre än en fryspizza?

Hemligheten med att göra bra pommes är att ugnen håller en jämn temperatur. Det gör inte min ugn. Den är het som helvetet längs väggarna och kall som en vinternatt i mitten. Frågan är om jag ska köra på en lägre temperatur och se om det blir bättre? Kruxet är att det då tar över en timme att göra lite pommes, helt oacceptabelt i mina ögon. Magen kurrar ju!

Efter att maten är klar återstår frågan: Var ska jag äta den? Jag har inget bord. Antingen tar jag tallriken i knät framför TV:n och riskerar både brännskador och fläckar, annars tar jag den på databordet och slabbar ner dataskärm och tangentbord.

Sen ska jag diska efter mig, men det är så tråkigt att jag brukar skita i det. Ni kan ju tänka er hur det ser ut här en vanlig dag.

Egentligen kanske jag skulle ha skrivit nåt om Israels övningar, men jag vill inte peta i det ämnet. Jag har för lite insikt och ett för litet intresse i ämnet. Men att välja en syndabock brukar i regel inte lösa några problem. Med tanke på att området har varit krigsdrabbat i flera tusen år ser inte lilla jag någon lösning på problemet. Tusen spänn på att det fortfarande är krig när jag trillar av pinn. Any takers?

En vecka i livet

Som vanligt så händer det inte överdrivet mycket i mitt liv, men när jag tänker tillbaka på den gångna veckan så har det i alla fall åstadkommits en del.

Vi byggde ett nytt hål på discgolfbanan. Den dagen kom det uppskattningsvis 20 mm regn, så det var en inte helt igenom angenäm upplevelse. Hålet blev riktigt läckert, som det spelas nu kanske lite väl enkelt, men det är inte riktigt klart än.


Jag har köpt på mig kurslitteraturen för nästa läsår. För 1100:-, mindre än halva priset. En bra investering. Synd att såna tillfällen kommer när man egentligen inte alls har råd med dem, men affären kändes för bra för att inte slå till.

Jag spelade Skutbergets discgolfbana på 47 kast, 7 under par. Visserligen från korta utkasten, men -7 är den lägsta score jag gjort på en bana. På sista 9 hålen gjorde jag dessutom 7 birdies, vilket i mina mått mätt är väldigt vasst!

Vi var i Kristinehamn och deltog i deras veckogolf. Jag vann. Min första riktiga seger i sporten. Motståndet var inte överdrivet hårt, men det värsta motståndet är alltid ens eget huvud, så… Seger som seger!

Jag höll ett föredrag på 5 minuter om emotikoner. Där jag chockade publiken med tesen att Abraham Lincolns talskrivare använde sig av sådana. Kursen jag läser nu ökar verkligen mitt självförtroende när det gäller att öppna käften inför folksamlingar. Det är faktiskt djupt tillfredställande och en rejäl knuff för självförtroendet.

Jag håller på att läsa en bok som jag lånade av min kurshandledare. Den heter ”Hur du blir en bra talare” och den är intressant. När jag läser den målas bilder upp i mitt huvud:
”Det är 30-tal och den Amerikanska ekonomin är i botten. Kringresande i en pick-up ropar författaren Dale Carnegie på kvacksalvarmanér ut sin mirakelkur från bilens flak. Så här blir du en bra talare! Att bli en bra talare kommer att i grunden förändra hela ditt liv! Med tvekande ton påstår jag: ”This sounds to good to be true…” varpå Dale svarar att hans bok minsann sålt ”six million copies, son”. Jag tystnar och sänker rodnande blicken.

Jag köpte en ny glödlampa till hallen. Efter två minuters svärande och tankar på diverse "Hur många ______ krävs det för att skruva i en glödlampa?" avbryter jag mina försök och tar en närmare titt på min nya glödlampa. Sockeln är felgjuten och gängpajet i infästningen torde vara ett faktum. Tur att jag sparade kvittot, så jag kan cykla till affären och klaga högljutt!

Ikväll är det fest och imorgon är det Ace-race på skutan. Bakfull eller ej så ska jag göra mitt bästa för att ta hem bio-potten på 5500:-. Pengar jag verkligen behöver!

Ur vägen för fan!!!

Jag har alltid tyckt att det svenskaste som finns är att gnälla på att folk gnäller så förskräckligt. Nu gör jag något mer osvenskt och bara gnäller rakt upp och ner:

Karlstad är en vacker stad. Sommaren har egentligen inte börjat, men ändå är mycket folk i rörelse på gatorna, vid vattnen och i de många grönområden som staden innefattar. Jag hade problem att köra bil i Karlstad när jag flyttade hit, tempot var något mindre hetsigt här och folk tillämpade inte blixtlåsprincipen. Nu när bilen gått sönder har jag inte längre det problemet. Istället har jag blivit cyklist, och i och med det har jag fått ännu större problem i trafiken.

Kanske är mina gamla minnen av att vara cyklist i Östergötland rosenskimrande och av den saliga glömskan förskönade, men Linköpings cykelbanor är rena paradiset mot Karlstads. Här kan en cykeltur liknas vid en bilfärd genom Italien, här måste jag ständigt vara på min vakt och konstant hänga mig på ringklockan för att inte förolyckas direkt. Cyklisterna cyklar i bredd och har inte uppsikt varken framåt eller bakåt, gångare går ofelbart och utan undantag mitt i banorna, båda helt obrydda om den fara de försätter sig själva och andra i.

Cykling i sig är ett rent nöje nu när konditionen börjar hänga med, men efter den kortaste tur här svär jag för mig själv och förbannar folk för att de är så jävla tanklösa. Att inte gå mitt i vägen, att se sig för när man korsar vägen, att inte ta upp hela vägen om man tvunget måste gå i bredd; detta är för mig vanligt trafikvett och inte för mycket att begära av de som vistas i trafiken.

När jag till sommaren temporärt åter skall bosätta mig i Linköping tar jag med mig cykeln ner och passar på att njuta av avkopplande och relativt säkra cykelturer. För här uppe kan man ju för fan inte cykla!

Jag har inte dött...

till skillnad från Ronnie James Dio lever och frodas jag. Ännu en metal-ikon går ur tiden, tragiskt och sorgligt!

Jag har inte haft något vettigt att blogga om, därför har jag hållit käften. Det här med att skriva av sig om vardagen är inte min grej, jag är alldeles för tillknäppt för att ge mig på något sådant.

Idag blir det banarbete på Skutberget, Karlstad. Jag är med i bangruppen i Karlstads Frisbeesportklubb. Det är inte enkom en dans på rosor att vara med i en ideell förening. När jag blev medlem imponerades jag av hur bra den här klubben verkade arbeta, hur många som hjälpte till och hur entusiastiska alla verkade vara. Nyhetens behag antar jag. Jag har nu insett att denna förening är som föreningar i allmänhet är. Trots att vi förenas inom samma sport är vi olika som personer. Vi har olika mål, vi gillar olika saker och alla kan inte älska alla.

Vi ska anordna SM i lagspel och parspel till hösten, och det börjar bli hög tid att göra de banförändringar som centralt har efterfrågats och som behövs för att göra vår bana mer utslagsgivande. Bangruppen har gått omkring på banan och diskuterat hur vi ska göra. Mycket diskuterande har det blivit, något jag tycker är lite jobbigt. Jag är, trots att jag är en jävla slacker, lite av en handlingens man. Hade jag själv fått bestämma hade banan varit ombyggd redan, men man måste försöka se förbi sig själv ibland. Om bangruppen, tre personer, inte kan enas om hur man ska göra på ett visst ställe, ja då kanske inte idéerna är tillräckligt bra? Då kanske man måste tänka om helt och hållet? För när medlemmarna kommer och gnäller kan man ju inte skylla ifrån sig, ”nä, det var hans idé, skäll på honom”. Man måste vara eniga. Om klubbens tre bästa spelare är eniga, hur tungt väger eventuella protester då? Bara att skaka av sig…

Vi har till slut fått klartecken för att bygga de 2 nya hål vi har ritat in på kartan. Jag kan med viss stolthet nämna att de till stor del är mina idéer. Inte var de skulle ligga, men hur de skulle se ut. Jag hoppas, och tror, att de kommer att bli riktigt bra och att de kommer hjälpa till att lyfta banan till en av Sveriges bästa. Visserligen har banan redan fyra av fem stjärnor på ett icke-officiellt rankingsystem, men de stjärnorna talar egentligen bara om att vi har toaletter och papperskorgar, inte att vi har en bra bana. När Sveriges elit kommer hit i september hoppas och tror jag att de ska få spela på en bana som är i det svenska toppskiktet. Det kanske är dags att gå ut i duggregnet och se till att det händer nu…