Lucka åtta

Vissa saker förstår jag att jag är dömd att hajpa själv. Att ens hajpa dom lite försiktigt medför dummihuvet-stämpel. Att, som jag helst vill, gå till Stora torget med ett stort plakat och skrika på folk för att de ska förstå hur bra det är, ja det förstår ni ju själva hur det skulle bli. Kuebiko är en sån skiva, är jag rädd för.

2016 är året jag började köpa skivor igen. Det har inte blivit så många, men för första gången har det bara blivit bra grejer. Gloria Morti upptäckte jag genom discover weekly på Spotify. Här hittar jag ganska mycket intressant, och väldigt mycket mög. Men de flesta veckorna är det nåt intressant att sätta tänderna i. Gloria Morti var mycket riktigt intressant. Vad jag fick höra var andra låten från nya skivan Kuebiko. Först ut är Syntymä (ja de är finnar) och sen kommer The foul stench of vomiting blood. Ja, det luktar inte något vidare. Intressant låt, rivig och inte alls tokig. Jag blev så nyfiken att plattan fick rulla på. Efterföljande Josef Fritzl och Chimeral form är plattans svagaste del. Jag tänkte väl att ok, tål att lyssnas på nån gång ibland. Death by a thousand cuts (Lingchi) höjer min puls en smula igen. Sen sätter det fart.

Case No. 1102162. Ja, inte så att låten är så mycket snabbare, bara att den är bättre. Vet inte om den bara passar min smak bättre eller om den är ett bättre hantverk, men bättre är den. Tillsammans med den avslutande trojkan Gallows built in rows, Executioner och The termination of all bonds så är det den starkaste avslutningen på en death metal-skiva jag hört i år. Jag vet faktiskt inte om jag någonsin har sprungit på fyra så bra låtar i rad på en death metal-platta. Jag kanske har det, men det var i såna fall riktigt länge sen. Det är ett sånt äg att jag blir helt matt. Jag blev tvungen att skicka efter en skiva och en tröja med bums. Jag är inte så mycket till ljudnörd. Men mp3-versionen och Spotify-versionen av Kuebiko låter ganska illa. Burkig. Skivan låter långt bättre. En modern tappning av death metal. Avskalat. Opolerat. Episkt. Till skillnad från Fleshgod Apocalypse så gör de det med små medel. Med känsla. Självförtroendet är det inte heller nåt fel på. När solot i Gallows sätter in så är det en gitarr, trummor och bas som hörs. Ett riktigt Pantera-solo. Effektivt och oväntat. Executioner är den riktiga hiten på plattan. Jag låter den få utmärkelsen årets DM-låt 2016. Hursomhelst så imponeras och förtjuses jag lika mycket av avslutningen på skivan. En tolvminuters death metal-låt borde inte få vara så här krossande samtidigt som den är lättlyssnad. Men här är den, mot alla odds, The termination of all bonds.

Ibland önskar jag att jag bara lite snabbt kunde göra en copy paste på vad jag känner när jag lyssnar på det här. Det hade varit så mycket lättare. Istället kan jag bara å det grövste rekommendera det, om du inte har något emot att bli helt mosad av en melodiös finsk ångvält.

Antagligen står jag själv på torget och tycker att Kuebiko är en av årets plattor. Det är okej med mig.

Lucka sju

Här missas inga tåg i onödan! Tåget jag nu talar om är Funeral doom-tåget. Ett begravningståg som sakta, sakta makar sig framåt. Bara att lunka ikapp. Jag fattade att jag gillade funeral doom när Swallow the sun släppte sitt trippelalbum 2015, och jag fattade tycke för den sista av de tre skivorna. Den innehåller, japp, funeral doom. Bitvis är det så infernaliskt känsloframkallande att det inte går att göra något annat samtidigt. Shape of Despair upptäckte jag tidigt 2016, så trots att skivan då varit ute i nästan ett halvår så räknar jag den till 2016. Fel? Orättvist? Det är min blogg, fuck you! Shape of despair har gjort fina skivor förr, men de har jag knappt hört. Monotony fields är med sin dryga timmes malande extremt mättande. Men oj, det är vackert! Nästan att jag, nu när jag sitter här och ordar om skivan, kommer av mig och istället bara lyssnar. På något sätt får den här skivan mig att sitta och måla upp bilder i huvudet. Hur de ser ut? Tja, ungefär som den exakta antitesen till Michael Bays hjärnblödning Transformers. Det är långsamt, tungt, mörkt. De lugna, nästan skissade melodierna banar sig sakta fram över stäpperna där dimman i små sjok omger de stillastående kärrpölarna. Som kärren utanför Mordor, men utan en massa äckliga hobbitar i bild. Det är väldigt tyst, men om man lyssnar noga kan man i den tunna vinden urskilja tonerna av Monotony fields. Lite så ungefär. De har en tjej som sköter en del av sången också, till bandets stora förtjänst.

Det här är ju typ så långt ifrån gårdagens spektakel Vektor man kan komma, men ändå stå under samma paraply. Det behövs lite lugn och ro ibland, eller hur? Varsågod, jag bjuder på Shape of Despair.

Lucka sex

Jag ville skriva lite om Vektors nya skiva, men kände att det blev för stelt att skriva om Vektors nya skiva. Tänk dig istället, om jag får besvära, in i följande scenario:

Du är sugen på pizza. Ringer din pizzabagare och beställer din standard, en Capricciosa med kebabsås. Ja du har beställt såna du med. Du väntar och väntar. Men det tar tid. Av misstag fick du fatt i Vektor istället för din kvarterspizzeria. Men så småningom sladdar de in framför din port, i en spygrön Pontiac Firebird. Speedade som satan. Ur bilstereon strömmar Rust in Peace med Megadeth. Nån i framsätet har en bergsprängare där Storm of the light's bane med Dissection skränar. Trummisen har en Melt Banana-tröja och ena gitarristen lever ett dubbelliv, där han i hemlighet är filharmoniker. De har svängt ihop en Capricciosa med kebabsås, men på den har vi även en surkålssallad och extra allt med kebabkött och vegetariska vårrullar. Till den har de skickat med ett sexpack pilsner, som plåster på såren. En anrättning som borde få vem som helst att kaskadspy rakt ut.

Men Vektor tränger sig på och låter dig inte komma undan. De första tuggorna smakar väldigt konstigt. Inte som något du ätit förut. Det kanske till och med är gott? Medan du äter pizzan och dricker ölen spelar Vektor upp sin nya platta Terminal Redux. De bryter arm med varandra, dricker pilsner och kör citattävlingar ur Stiftelsen av Isaac Asimov samtidigt som du försynt frågar vad det är de har spelat in för nåt. - Vafan, hör du dåligt eller?!?, fräser sångaren. Så gör de en snabb böghög på dig, medan du funderar på vad du ska svara. Vektor måste snart dra vidare, de har visst en spelning för en studiecirkel med ADHD-personer som bestämt sig för att satsa på rymdskeppsbygge men behöver lite inspiration för att komma igång. Basisten halar fram lite tekniska ritningar på vad som ser ut som en snabb örn korsad med en brinnande lådbil, men finishen och detaljerna är fantastiska och lämnar dig mållös. De snor med sig dina bästa vita sneakers på vägen, men du är liksom... Du står kvar där som ett fån och undrar vad fan som precis hände?

Vektors pizza är inte vilken pizza som helst. Du har ätit massor med pizza genom åren. I år bjöds på en Quattro Stagioni. Ingen hade väl egentligen några förhoppningar om den. Anthrax fjärdedel såg ganska god ut, men en gammal indian hade kryddat sönder den med klensång och allmän stelbenthet. Testaments del förstördes av att gitarristen kryddat med extra dåliga riff och tråkiga strukturer. Megadeths slice var väl den bästa, men den saknade helt eftersmak. Metallicas del smakade fantastiskt de första tuggorna, men snart kom bismaken av gubb och förstörde allt som hade byggts upp. Framåt slutet av slicen smakar det enbart gubb. Tur för dig att Vektor sladdade in med en extra allt special de luxe stjärnstopp.

Lucka fem

Inte ofta. Väldigt sällan. Aldrig hänt. Kommer antagligen aldrig hände igen. Att jag kör en dubbel med dansk musik på min blogg. En oväntad skiva och en helt ny upptäckt.

Vi börjar med den oväntade skivan. The Arcane Order släppte 2008 In the wake of collisions, en skiva där endast den första låten var värd att lyssna på. Resten var tråkig. Så att jag inte brydde mig om dom efter det är inte helt konstigt, och bör nog ursäktas. Av någon anledning så kollade jag ändå så småningom upp 2015 års Cult of none så här i början av 2016, när det råder stiltje för oss som jagar nya släpp. Jag blev emellertid direkt golvad av första låten på skivan, och till skillnad mot föregående släpp så finns här även ytterligare att glädjas åt. Vad är det som vankas då?

TAO är ganska egna. Episk metal, med inslag av death och thrash. Låtarna är i allmänhet lite överarbetade, en aning för långa och lite långtråkiga. Det är bara det att de hittar min nerv titt som tätt. Då är det säg ett The Haunted med en extra dimension adderad. Inledande Reviver är en fantastisk låt, Exo reign håller fanan högt, Ahab är ett gungande litet monster och Void maker innehåller skivans vassaste refräng. Bra jobbat danskjävlar! De avslutande fyra låtarna är mer av samma sort, men ärligt talat så är jag lite mättad och känner mig klar efter halva skivan. Oavsett, ett oväntat starkt släpp från ett band jag hade räknat ut.

Vi går vidare till den nya upptäckten. För länge sen bokade jag biljett för att se Katatonia uppe i Stockholm. Som förband hade de nåt helt vidrigt odugligt band. Förband till förbandet var VOLA. Jag testade nån låt av båda banden innan för att se om man skulle komma sent eller om man missade nåt. VOLA var en chock. Jag kan inte säga att jag direkt gillade dem, men jag tyckte de var intressanta. Hade inte hört nåt sånt här innan. Det går inte att lyssna på mer än några minuter VOLA innan man tänker Mew. Mew, även de danskar, även de unika. Men här finns klara likheter. Ett Mew med bredare mellan fötterna och en jämnare låtskrivare? Ja varför inte. För grejen var att lagom till konserten så var jag lika uppspelt på att se VOLA som jag var att se Katatonia, då bör ni veta att Katatonia är ett av mina favoritband. De besvek inte, varken VOLA eller Katatonia. VOLA såg så sjukt trevliga ut att man bara ville le. De hade kul på scenen, var väldigt tacksamma för bra respons från publiken. Jag drar till med ett felcitat från Emman som var med. ”De är jättegölliga!”. Jag har svårt att sia om framtid och så inom musik, men antagligen och förhoppningsvis går VOLA en ljus sådan till mötes. De är värda det. En så jämnbra skiva som Inmazes får man inte ofta sig till livs, inte en dålig låt så långt ögat når och säkert fem låtar som har hitpotential rent kommersiellt.

Jag skulle avslutningsvis vilja utropa Inmazes med VOLA till en av 2015 års bästa skivor som man inte trodde fanns. Heja Danmark!

Lucka fyra

Total fanboy mot totalt nyupptäckt. Hur ska det här gå? Hur ska det jämföras? Ihsahn har skrivit mycket av min favoritmusik genom åren. Tack för In the nightside eclipse och Anthems to the welkin at dusk! Två orubbliga milstolpar inom BM-scenen, ännu oöverträffade. Tack för resten av Emperors diskografi också, om inte orubblig så ändå bättre än nästan allt annat. Jag ber om ursäkt för att jag inte alls fattade Prometheus när den utkom, Isse! Det tog mig nästan ett decennium. I fatt it now i alla fall. Sen då? Jag väljer att bortse från orelevant skit som Peccatum, istället räknar jag bara in solokarriären. Tack för The Adversary och AngL, de är svinbra! Om jag får behålla 1/3 av låtarna på After och Eremita så kan du behålla de övriga, ok? Och ta med dig Das Seelenbrechen och stoppa upp den nånstans, ok? Iofs så körde du en låt från den live i Gävle, och det var smått fantastiskt. Så den kan jag också ta. Ja alltså, jag är inte ett totalt fanboy av Ihsahn. En hel del av det han har gjort passar mig inte alls. Så var faller då den nya skivan Arktis in? Ingenstans, precis som hela resten av discografin. Av de nio skivor jag omnämnt här ovan låter INGEN likt den andra. Klart att inte allt passar. Det enda som är konstant är att låtskrivaren heter Ihsahn. Men resan från fjunig BM-kid till musiklärare, familjefar och soloartist är lång.

Låtar som öppnande Dissasembled tilltalar mig föga. Ihsahn försöker få till ett sväng som inte passar honom. Om det är en sak som han aldrig varit så är det svängig. Bara för att du är bra på mycket betyder det inte att du kan allt. Refrängen får det att klia i skinnet på mig. Nästa. Det är singeln. Mass Darkness. Här får gitarrerna ta plats igen. Gitarr, det kan han. Och mörk musik. Mass darkness är en bra låt. Drivet finns, nerven som Ihsahn alltid hittar i sina bästa stunder. My heart is of the north är... gubbig? Och efterföljande South winds är nån konstig jävla blip blop. Ja fast den utvecklar sig till en ganska stämningsfull bit. Men är den i min smak? Näää. In the vaults har en titel som bådar gott. Det var bättre förr, det är mitt omdöme hittills. När Ihsahn håller sig till vad han kan. Den här låten kunde ha funnits med på hans solodebut, så jag trivs förstås. Until I too dissolve är en Accept-stöld. Va? När blev det okej att blanda stompig heavy metal med proggig metal? Aldrig är svaret förstås. Som tur är så sjunger Ihsahn strumporna av mig i den här låten, så jag kan vara en smula överseende. Men ändå... Vad fan sysslar du med karljävel? Alltså, gillar jag ens den här skivan? Pressure. Där har vi låten med L. Här faller bitarna på plats. Även om låten från början är en aning avig så anas det vad som komma skall. Vid treminutersstrecket kommer så det som jag har gått och väntat på. Som jag har älskat i tjugo år. Ihsahn är tillbaka till rötterna. Jag njuter av varje sekund. Tack för detta! Efterföljande Frail är ganska vidrig. Men nu är jag så salig att den flyter förbi ganska snabbt. Crooked red line för tankarna till Miami Vice eller nåt sånt. Ääääää. I avslutande Celestial violence blir allt sådär asbra igen, nu inte med BM-flörtar utan i avskalad och känslorna-utanpå-musik. Till sin hjälp har han här sin polare Einar från Leprous, ett band som nog kan tacka Ihsahn för allt någonsin. Låten är atypisk Ihsahn, om det nu finns något som kan kallas det. Men precis så asbra som man bara kan hoppas på. En av årets höjdpunkter.

Det var alltså Arktis med Ihsahn. Och nu The Xun protectorate med Khonsu. Varför två flugor i en smäll? Ihsahn har varit min följeslagare i 20 år, Khonsu lyssnade jag för första gången på 2016-11-19. Båda är typ soloprojekt, norska, progressiva och med rötterna i black metal.scenen. Där kan vi nog sluta dra paralleller dem emellan. Men det finns andra paralleller att dra. Emperor var en del av den framväxande norska black metal-scenen, och därmed pionjärer. De öppnade upp portar för vad som var okej att göra med musiken. Många band kan nog räkna dem som influenser. Eller om det bara var så att inga regler följdes, för att ingen var på det klara med vad man sysslade med? Jag tänker nu på Keep of Kalessin. De släppte 2003 sin mini Reclaim. Till vänster om bandets mittpunkt fanns bandets mittpunkts bror. Han skrev introt till skivan. Likheterna stannar inte där. KoK utvecklades sedermera till att spela BM blandat med power metal. Men i ett parallellt universum så kanske de sneglade mot Fear Factory istället? Eller varför gå över ån efter vatten. Thorns? Om de hade valt den vägen så hade kanske resultatet låtit ganska likt Khonsu. Det hörs att de är bröder. Melodierna och musicerandet har många likheter. Ibland hörs även lite Dimmu Borgir, eller kanske Vesania. Hur som helst är det här en ganska splittrad platta. Den har rullat friskt nu ett tag och jag gillar den riktigt mycket. Bäst är den i ytterlägena, när de antingen köttar på med dödsmos eller lugnar ner det hela. Jag länkar till en mer ”vanlig” låt på skivan, här får ni med lite av allt. Personliga favoriter är i dagsläget Liberator och A dream of earth, jag gissar att det kommer att variera framöver.

Lucka tre

Meshuggah? Nej tack. Vem fan orkar lyssna på sånt? Krallice? Är du galen? Gorguts? Nej snälla, ta inte upp dom. Pleiades dust, Gorguts senaste är antagligen helt briljant. Jag kan inte uppskatta den. Bitvis kan jag det, när de dummar ner det hela, eller snällar till det lite. Då är det asbra. Men när det blir meckigt och disharmoniskt, då tappar de mitt intresse. Jag skulle vilja kunna uppskatta det mer än vad jag gör. Det hade tillfredsställt mitt ego mycket. Total musikermusik. Men icke. Ulcerate? Jag vet att deras nya platta är bra, säkert snudd på ett mästerverk. Jag kan lyssna på flera låtar i rad innan det tar stopp. Ja, är du intresserad av meckighet så har jag här ovan räknat upp ett antal namn som du bör låna ett öra. Förutom Krallice, ingen jävel kan väl gilla dom på riktigt va?

Det finns undantag till allt, det finns alltså tekniska band även jag gillar. Nej, inte Krallice. Första gången jag hörde Black Crown Initiate så sorterade jag in dom under samma kategori som ovanstående akter. Där fick de ligga kvar tills det var dags att börja spåna på vilka band som skulle få äran att figurera i den här kalendern. Jag gav dom ett frest till. Tog deras debut, en EP vid namn Song of the crippled bull. 21 minuter lång, det blir lagom tänkte jag. Som jag kom ihåg det fanns det ändå nåt med BCI som jag gillade, annars hade jag ju helt glömt bort dem. Mycket riktigt är det progressiv death metal som vankas. Vad är skillnaden mot metal core, kanske någon undrar? Kvalitén. Metal core är billig. Man har snott det enklaste från metal och byggt resten på hardcore, en genre som per definition är billig och korkad. Progressive metal är nåt helt annat. Här har man försökt mixa Death med Pink Floyd. Det är varken billigt, korkat eller enkelt. Det kan vara omöjligt att lyssna på resultatet. Men inte i fallet BCI. Deras debut-EP är helt makalös! Det är nog den bäst realiserade... alltså, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här. Den är en lång låt som är uppdelad i fyra delar. Med återkommande musikaliska teman. Om du ska ge den en chans, ge den hela 21 minuterna. Säckihopknytningen mot slutet är magisk. Bitvis är det så jävla stenhårt att det är alldeles för mycket för lilla mig, men mitt uppe i allt märker jag det inte ens. Det är en del i helheten, och helheten har fått en rejäl synergiskjuts i det här fallet. Det är asbra, och det förtjänar att få åtminstone en chans av dig. Här finns lite av allt. Tänk om Between the buried and me hade varit bra? Då hade de låtit så här. Tänk om Opeth fick fnatt, och istället för att spela fjantig skit som de nu gör bara gick all in i studion? Det hade kunnat bli nåt åt det här hållet. Lite så, ungefär kanske fast ändå inte.

Vi har även The wreckage of stars som utkom 2014. Här finns totala höjdpunkter såsom A great mistake och The malignant. Riktiga topplåtar. Albumet är inte riktigt lika hårt som debuten, men fortfarande stenhårt på sina ställen. Har ännu inte hunnit lyssna in mig fullständigt här, men trenden är klar. De mjuknar. Det blir ännu tydligare på årets Selves we cannot forgive, en fullängdare på 51 minuter. Uppdelat på åtta distinkta spår. Varje spår innehåller ungefär lika mycket musik som valfri fullängdare. Det är som kroppkakor. Fett, mäktigt och svårsmält. Ju mer jag lyssnar, desto mer som tilltalar mig hittar jag. En växare, helt enkelt. Vi får se hur långt den växer. Jag har säkert lyssnat tio varv på den nu, och det finns inga svaga låtar. Men de riktiga höjdpunkterna lyser ännu med sin frånvaro. Kanske fattar jag grejen om ytterligare några varv, vilket då syns på min årsbästalista. Kanske tar det längre tid, kanske finns de helt enkelt inte där. Återigen, tiden får utvisa detta.

Det är här jag börjar bli till mig. Jag har ju öppnat upp formatet i år. Det finns spår från nya plattan jag absolut skulle kunna länka till, men varför inte ge er samma chans som jag fick. Så här är alltså Song of the crippled bull i sin helhet. Håll till fucking godo! Skulle det visa sig att detta är alldeles för hårt för din smak så kan det vara läge att ge årets platta en chans. Så kan du sen jobba dig bakåt genom skivorna istället. The matriarch från nya kan då vara en bra start, en helt fantastisk låt!

Lucka två

Unending grey är första låten på plattan, och min första kontakt med Hope Drone. Den är 20 minuter lång. De blandar tyngden och hopplösheten från Ulcerate med vemodet från Cult of Luna till något ofantligt elementalt och krossande. Det är fulsnyggt på ett sätt som framkallar gåshud. Unending Grey maxar ut vid ca 7 minuter, passagen som följer kommer länge vara oöverträffad inom extrem musik för mig.

Från Australiens västkust kommer alltså det andra bandet från kontinenten som är värda att bry sig om, återigen inom extrem musik, så Midnight Oil, AC-DC och Savage garden räknas inte. Savage garden räknas aldrig. De man inte får glömma är The Amenta. Det är möjligt att jag glömt nåt annat också. Grejen är att det har varit tunnsått med bra band från down under. Hope Drone rättar till statistiken en smula. Men det här är inte för de nervklena. Långa, långa låtar. Cloak of Ash är 80 minuter lång, fördelat på 7 låtar. "Att de vågar?", är en tanke som slår mig. På debutplattan. Låta låtarna breda ut sig såhär. Lita på att materialet håller. Trots det massiva ljudangreppet så är Cloak of Ash ganska avskalad. Det finns ju problem med att vara såhär modig också. Resten av skivan bleknar lite mot den magnifika öppningen. Hade den legat sist istället hade undertecknad varit goare att tas med, då hade hela skivan byggt upp till den. Nu kämpar övriga låtar i motvind. Vilket är otacksamt, för de är förbannat bra, även de andra.

Jag tänker mig inte gå igenom skivan låt för låt. Partivis serveras det ren BM, andra gånger gitarrdriven post rock, emellanåt doom. Det är alltid värt lyssnarens uppmärksamhet. Visst finns det band som kan koka ihop en vassare BM-slinga, ta tex senaste med Dark Funeral. Jag blev golvad av första låten på den. Så här bra kan det ju aldrig vara? Nä, den skivan är som en vanlig trisslott. Skrapar man lite på ytan åker man på en nit. Där finns bara tom besvikelse. Skrapa på ytan på Cloak of Ash istället, här blir du belönad. Ok, det finns några låtar på nya Dark funeral som håller måttet. Samma som med Nordjevel. Snygg yta, men det är så tunt under att i alla fall jag inte ids bry mig mer än några genomlyssningar. Det greppar inte tag i mig. Den musikaliska motsvarigheten till en coffee table-bok.

Jag såg att nån skrev att Hope Drone var det mest misantropiska denne hade hört. Nu vet jag inte om den hyperbolen håller, men det är ju inte heller meningen. Jämfört med Dark funeral är det här klart mer svart, det tycker jag. Varför jämför jag ens? Jo, det är det gamla mot det nya. Det formulaiska mot det fria. Den gamla vanliga mot det nya fräscha. Dessutom har jag redan påpekat att detta är min blogg, mina regler. Samma med språket. Formulaisk är visst inget ord, trots att jag envist använder det. Kom igen folket, bättre kan ni. Vi kan inte låta det svenska språket gå i stå och bli alltför formulaiskt, vi måste visa framfötterna så vi inte hamnar på bakfötterna. Likaså med musiken. Vem vill vara den där som bara gillar sånt man gillade när man var ung. När blir det roligt?

Det finns många hinder att ta sig över när det gäller Hope Drone. Namnet kanske? Att första låten är 20 minuter lång? Att de efterföljande tre är över tio minuter långa, var? Att de spelar vanskligt svart och tung musik? Allt dettaär sant. Skit i det. Du lever bara en gång. Ge det en chans. Det var så jag upptäckte dom, bättre vetande till trots.