Årsbästalistan 2015, del 1

Hej bröder och systrar. Året lider mot sitt slut och det är dags att sammanställa det. Musikmässigt. Som vanligt. Jag har faktiskt hållit på med det här ända sedan 2008, så visst vore det synd att bryta den sviten? Jag har redan nu bestämt mig för att det inte kommer att bli gigantiska inlägg det här året, utan lite mer kort och koncist.

2015 kretsar kring ett fåtal länder. Polen, som vanligt. Finland. Sverige. Norge. Mer än vanligt har det kretsat kring dessa basländer, mer än på länge. Trots det har det ändå dykt upp guldkorn från några andra hörn i världen.

Årsbästalistan 2015

Jag tänkte faktiskt dra igång direkt. Här är alltså mina topp 5 plattor i år. Topp fem? Nänänä. Topp 25 menar jag. Varför begränsa sig. Ja, 25 är också en gräns, utanför den gränsen finns plattor med bra låtar på, men inget som rullar regelbundet. Har även en nyhet med i år. 2015 på Spotify. Här samlar jag även upp de bra låtarna från plattorna som inte klarade av att hamna på listan. Håll till godo!

På plats 25 hittar vi Galar med albumet De gjenlevende. Varför? Jo, jag ville säkra lite. Har faktiskt bara lyssnat på plattan några gånger, men jag vet att den är bra nog att hamna på listan. Jag är ganska säker på att placeringen är ett par pinnhål för blygsam, men det är alldeles för tidigt för att avgöras. Vad bjudes då? Jo, melodisk Black metal från Norge. Inget man inte har hört förut. Men de gör bra melodier, riktigt bra till och med. Jag lade med det utmärkta titelspåret på listan. Vidare in i skivan envisas de med det vi metalskallar lite föraktfullt benämner som skönsång. Den faller ganska platt, vilket givetvis drar ner helhetsintrycket på skivan. Om du gillar titelspåret kan du själv gräva vidare, inget annat spår sticker dock ut lika mycket enligt mig.

På plats 24 petar jag in The Crown med skivan Death is not dead. Hela tre låtar från den letade sig in på min lista. I de stunderna låter de precis som jag vill ha mitt The Crown. Hårt och svängigt. I övrigt är skivan lite för segdragen och gubbig. Det var bättre förr. Plattor som Crowned in terror och Deathrace king är, om inte milstolpar, så åtminstone ganska oumbärliga om man gillar thrashig Göteborgsdöds. Jag såg The crown live för första gången förra helgen i Norrköping. En riktigt bra spelning. Två av låtarna på listan avverkades där, till både min och övriga publikens tjusning. Att de sedan fyllde på med gammalt material var smart gjort av dom!

På plats 23 blir det Barshasketh (Baskerhatt) med skivan Ophidian Henosis. Nån läsare kanske tycker att det är en ganska svag placering, och jag kanske kan hålla med. Jag gillar skivan. Men efter ett par låtar så tappar jag intresset. Det vankas melodiös Black metal av inte yppersta toppklass, det kan man ganska snabbt höra på instrumenthanteringen. Men det är melodierna och låtarna jag räknar främst, inte hantverket. Ibland i alla fall. Jag har petat in en låt här, enligt mig den bästa på skivan, men i ärlighetens namn så är de ganska jämna rakt igenom. Vilket luktar kvalité, men inte direkt spänning. Om melodiös Black Metal är din grej, kolla in plattan. Kanske passar den dig bättre än mig?

På plats 22 så kommer en skräll. Inte att de tog sig in på listan, utan att de hamnade så långt ner. Så håll i er. Tribulation med The children of the night. Nu tog jag med två låtar från den skivan. Strange gateways beckon är en kanonlåt, och den andra är en publikfavorit från plattan, så det hade känts skumt att utelämna den. Men annars? Ganska jämntjockt och relativt trist faktiskt. Jag gillar förra plattan klart bättre. Kanske för att den var mer äventyrlig. Den här är ganska slätstruken. Och efter att ha sett dem live förra helgen så tror jag mig ha en aning om vart det hela barkar iväg. Nästa platta förutser jag bli ren och skär Graveyard-rock. Och det är definitivt inte i min smak. Tack vare en av gitarristerna gick jag efter tre låtar. Tack vare uttråkning hamnar Tribulation på plats 22.

På plats 21 är det slagsmål. Förlorande ur striden går Ages med skivan The malefic miasma. Kanske tog jag ut nederlaget i förhand, då jag bara gett den här skivan två snurr. Det låter bra! Melodisk black metal. Lite folkvibbar på sina ställen, särskilt där nyckelharpan dyker upp. Ganska snällt överlag. Det jag saknar för att hylla det på riktigt är de vassa kanterna. Det är helt enkelt för följsamt. Och nyckelharpa är automatiska minuspoäng, så är det bara. Jag lägger till två låtar från skivan. Spawn of the tyrants för att den faktiskt har lite stake i sig. Och Mountains ablaze, för att den innehåller några bedårande melodier.

Vad är det här, frågar ni er? Kan han inte ta med bra skivor, istället för såna han bara gnäller på? Då känner ni inte mig. Jag må gnälla, men jag gillar dom bra nog för att de ska få plats på min årsbästalista. Många skivor hamnade utanför här, trots att jag gillar dom. Arcturus, Faith no more, Fear factory, Graveworm, Iron maiden, Keep of Kalessin, Malevolent creation, Marilyn Manson, Melechesh, Leprous, Morgoth, Muse, Paradise lost, Vreid. Det är några av de band som släppt skivor som jag uppskattar, men som inte hamnar på topp 25. Så klaga inte! Jag spelar nog upp mig desto mer, ju längre den här texten blir.

På plats 20 blir det mer black metal, denna gång från USA. Abigail Williams lade till mitt stora förtret ner efter att ha släppt en kalasskiva och en ganska bra uppföljare. Sen återuppstod dom lite snabbt och spelade in The accuser. Som jag ännu inte har rett ut. Förrförra plattan var typ Dimmu Borgir, den efter var mer post black metal, säg Dark fortress. Det här är black på riktigt igen, nästan kaosblack. Ibland. Ibland är det typ skitig rock. Jag fattar inget emellanåt. Kan tro att det här kommer att smyga sig på mig. Just nu vet jag inte, som sagt. Låten jag lade till är bra. Den förstår jag i alla fall till fullo. En märklig skiva. Är den värd ett varv? Nej, det tycker jag inte. Ska man lyssna, bör man åtminstone ge den fem snurr, annars blåser den förbi rakt över huvet barre.

Plats 19 ockuperas av Lamb of God med den rakt igenom starka Sturm und Drang. En så här jämnbra skiva har de inte släppt förut. Svängigt och lagom hårt. Så varför inte högre på listan? Jag har hört det här förut. Det som en gång drog mig till Lamb of God var det uppfinningsrika och snygga gitarrspelet. Nu sysslar de mer med att skriva följsamma och raka metallåtar. Vissa jublar över utvecklingen, andra inte. Ni kan ju gissa på vilket sida av staketet jag befinner mig. Nå, en del av låtarna är så pass bra att de skjuter upp skivan en bit upp på årsbästalistan. 512 är en av mina favoritlåtar med bandet över huvud taget. Så det så!

Lokalt på plats 18! Dead Soul med plattan The sheltering sky. Urstark inledning på plattan, de två första låtarna är givna favoriter. Sen då? Det går utför. Energin mattas av och tomgångskörningen tar vid. Inte förrän i åttonde låten bränner det till lite igen. Spår tre till sju klarar jag mig utan tack. Jag hade faktiskt högre förväntningar efter den riktigt bra debuten. Men det är synd att klaga. Får jag så här pass bra genomförd Depeche-dyrk till livs så är jag ändå inte missnöjd. Bara en aning uttråkad emellanåt.

Norsk art rock/progg på sjuttonde plats. Inget år utan åtminstone ett par proggplattor på listan. I alla fall inte de senaste 12 eller så. Gazpacho är ojämna till förskräckelse! De har släppt album som är stora favoriter för mig, med album jag inte skulle köpa om jag hittade dom för 30:- i en reaback emellan. Molok är ett av deras starkare släpp. De har gått all out på progressiviteten och inte begränsat sig alls här. Nåt som gör att skivan sticker ut är de rytmiska experimenten. På den här plattan känns de klart mer framträdande. Jag kan ha fel. Det kanske bara är en känsla.

På plats 16 blir det lokalt igen. Ghost med albumet Meliora. Ghost har slipat vidare på sin formel. Det är hittigare än någonsin. Och de har för första gången tagit sig in på min årstopplista. Det är svårt att värja sig mot låtar som Cirice, He is och From the pinnacle to the pit. Framför allt är det refrängerna som sitter som en smäck. Nu kanske någon undrar varför de inte hamnar högre på listan? Well. Vad är det för fel på plats 16? Shut up Meg!

Finlands (Fin-land) Amorphis intar plats 15 med sin pigga Under the red cloud. Jag skrev av Amorphis efter att de släppte den helt hopplöst livströtta The beginning of times 2011. Men de två senaste plattorna de har gjort är bra mycket piggare. Circle var en riktig nytändning som håller i sig även i Under the red cloud. Kanske är det här den bästa plattan de gjort på väldigt länge? Jag tror det. Den håller att lyssna på rakt igenom utan att få krupp och vilja börja klättra på väggarna. Ett gott betyg.

Knullgoth på plats 14. Om ni bestrider den benämningen av Moonspells musik har ni helt enkelt fel. Moonspell har ju faktiskt gjort ungefär samma resa som Paradise lost. Hype i början av karriären. Pop som ingen brydde sig om under ett gäng år. Nytändning med ett riktigt bra album (i Paradise losts fall 2002 års Symbol of life, i Moonspells fall 2008 års Night eternal). Och nu, 2015, släpper de den utmärkta Extinct. Den skulle kunna vara bror med genombrottsskivan Irreligious.

Sista posten i detta inlägg är plats 13. Den är delad. Varför i helvete då för? Jo, jag bestämde mig för att begränsa till topp 25. Efter en timmas skrivande insåg jag att jag hade glömt Lamb of God (plats 19). Så vad göra? En delad 13:e plats såklart. Även om det svider lite i skinnet. På plats 13A, if you will, hamnar Enslaved med sin platta In Times. Den innehåller bara sex låtar. Buildning with fire, titelspåret och avslutande Daylight är tråkiga och dåliga. Tur att de andra tre låtarna är riktigt bra! Just tråkiga blir Enslaved väldigt ofta. Många av deras låtar är riktiga sömnpiller. När de inte är tråkiga är de helt fantastiskt svinbra. En av låtarna jag tog med här, Nauthir bleeding, är faktiskt svintråkig. Fram till kovändningen vid 4:45. Det kan vara årets snyggaste break och vändning i en låt någonsin år 2015 typ. Heja!

13B tilldelas The ugly med plattan Decreation. En ny bekantskap för mig. Alltså, jag gav väl debuten från 2008 en halv spinn innan jag dömde ut den. Decreation döms dock med beröm in. Det är välpolerad Black metal i den svenska skolan, minus extra allt plus effektiva låtar. Jag kommer säkert att tröttna på den vad det lider, men ännu så länge diggar jag rätt hårt. Jag passar på att utnämna Nibiru som en av kandidaterna till årets BM-låt. Och slänger med ett rejält gult kort till avslutande Lögnerna till aska. Ända sedan Mörk Gryning gjorde BM på stockholmska i början av 90-talet har väl alla förstått att det inte funkar? Skärpning således! Förutom det rejäla klavertrampet så är det två tummar upp!

Så. Det var det. Första delen av årsbästalistan avklarad. Det är visst julafton. Jag passar på att önska en god sådan, vilka ni än är och vad ni än tar er för. Ett tips: Blasta inte min lista på julmiddagen med släkt och vänner. Blasta den för er själva, eller i gott sällskap när ni tröttnat på folk och fä. Julmiddagsdäst och klar. Och om den inte faller i smaken så finns alternativ. The Beatles finns från och med idag på Spotify. Onkel Kånkels julskiva kanske? Tystnad, tagning? Ni gör som ni vill. Jag återkommer i mellandagarna. Tills dess, heppåre!

Mitt eget lilla elfenbenstorn

Jag har haft en harang på gång länge nu. Men halvvägs genom texten så har jag kommit av mig. Jag tror det beror på att jag inte har hittat det rätta anslaget. Med en annan ingångsvinkel så vi får se om det blir rätt den här gången.

Tanken från början var att skälla ut precis allt och alla och kalla er helt dumma i huvudet. Men den som är utan synd kastar första stenen. Så jag kastar stenen mot mig själv; om ni känner er träffade är det inte mitt fel. Så:

Jag går och bär på en gnagande känsla av att allt är på väg åt helvete. Samtidigt snurrar jorden vidare runt solen i sin bana som om ingenting har hänt. Är mina förnimmelser falska? Vad är sanning och vad är dikt? Det är frågor jag ställer mig själv. Hur reellt är mitt eget lilla elfenbenstorn?

Bakgrund

Vanligtvis håller jag koll på vad som sker på medierna. Nättidningar och sociala media. Det krävs, tycker jag, för att skapa sig en någorlunda nyanserad bild av verkligheten. För tillsammans skapar vi verkligheten. Den är inte någon statisk och mätbar tingest, den är vad vi gör och säger och tycker. På senare tid har jag mer och mer dragit mig undan från länkar på sociala media och ledare i tidningar. Det borde innebära att jag får en sämre överblick över vad som sker och varför. Eller?

Om vi blickar tillbaka ett antal år så såg vår verklighet väldigt annorlunda ut. Vår omvärld tog vi in via tidningar, TV-sändningar och djungeltelegrafen. Vår värld var mindre. Framför allt så tror jag att den i mycket högre utsträckning var gemensam med de vi lever närmast med. Vi delade vår verklighetsuppfattning i mångt och mycket med vår umgängeskrets. Detta har sociala media slagit om ända.

Människor är flockdjur, flockdjur följer instinktivt auktoriteter. Förut var de auktoriteterna ganska enkla att peka ut. Våra föräldrar, lärare, kommunala politiker, statsöverhuvuden osv. Vi svenskar har historiskt litat nästan blint på våra auktoriteter. Våra myndigheter har i folkets ögon okorrumperade stått som rättvisa samhällstjänare genom decennierna. Nuförtiden överöses vi av auktoriteter. I och med att den virtuella världens inflytande har ökat lavinartat i våra liv så blir det mycket svårare, och framför allt mycket mer tidsödande att skilja på legitima auktoriteter och troll/kändisar/bråkmakare. Våra flöden översköljs av allsköns människor som säger åt oss vad vi ska tycka och tänka i alla möjliga och omöjliga frågor. Vem ska man tro på?

Ett par exempel

Ska vi ta Henrik Schyfferts matematiska formler på allvar? Ska vi ta nationalekonom Tino Sanandaji konflikterande statistik på allvar? Klassiskt så är detta en ickefråga, då Schyffert inte har någon dokumenterad kunskap som helst i de frågor han uttalat sig i, medan Tino bevisligen har det. På något sätt har dock Schyffert blivit någon sorts auktoritet. Tino verkar det inte som om man kan dela hur som helst. Men hur är det med agendorna? Från vilken vinkel kommer de? Vad är deras mål och syfte? Hur mycket är objektiv sanning och hur mycket är ren propaganda? Ett annat exempel som fick mig att bli heligt upprörd är kändisuppropet. En massa kändisar tog officiellt ställning för humanism och avstånd från rasism. Enligt mig i syftet att få svenska folket villiga att motta så stor migration som möjligt. Vad är felet med detta då?

Ett: rasism i dess ”normala” snäva ram är inte utbrett i Sverige. Det finns forskning som visar att Sverige är världens minst rasistiska land. Den rasism man tar avstånd från i kampanjen är inget annat än det sunda förnuftets röst som skvallrar om att vi inte kan ta emot mer än en viss kvot invandrare och flyktingar. Detta innebär faktiskt att jag inte skriker rasist om jag får reda på att nån röstar på SD. Jag lämnar det där.

Två: detta drivs i en av landets största dagstidningar, vars huvudsakliga uppgift är att förmedla nyheter. I andra hand kommentera och analysera det som sker runt om oss. I tredje hand att granska makthavare. Och att i fjärde hand fungera som en länk mellan folket och makthavarna. Visst finns rimligen opinionsbildning med här, underförstått, men detta bör i öppenhetens namn i huvudsak hållas till ledarsidor. Att under falsk flagg med hjälp av våra nya auktoriteter genomföra denna kampanj ledde till min, ännu så länge, intakta bojkott av DN.

På gammelmedias tid var det här inte något större problem, man läste tidningar/såg på TV och diskuterade med sina närmaste om hur saker och ting låg till. Den naturligheten finns inte längre. Istället vänder vi oss till våra flera hundra plus stora vänlista på Facebook, där vi naturligtvis bombarderas av många olika teorier. Så vem ska man tro på?

Varje dag översköljs jag i mitt facebookflöde av mer eller mindre genomtänkta delningar, allt från korkade puns till vetenskapliga artiklar. I nästan alla fall är de delade i ganska plumpa näspåskrivningar. SD är onda (ja jag har hört det två tusen gånger nu, kan vi gå vidare?), MP är helt verklighetsfrånvända (dito, att de har hamnat rejält på sniskan de senaste tio åren står väl dock utom rimligt tvivel), Löfvén är dummihuvvet, oppositionen är helt overksamma, ingen har en plan för nåt, ja förutom kommunisterna då, eller är Annie Lööf räddaren i nöden? Och för andra gången i mitt liv känner jag att det inte ens är värt att gå och rösta. Jag har faktiskt ingen aning om var jag skulle lägga min röst. En liknelse: jag har gått och blivit med Spotify. Jag fjärmar mig från mitt piratliv. I min mastodontlista lägger jag till låtar jag gillar. Ofta kommer jag till en artist eller ett band som antingen inte finns på Spotify eller som bara delvis finns där. Då kan jag komplettera med piratade Mp3:or. Min verklighet känns lite som Spotify. Jag vet att det saknas delar för att få till en sammanhängande verklighetsbild, men jag vet inte var jag ska leta efter dessa delar. Media ger mig dem inte, sociala media skulle kunna ge mig dem, men då måste jag samtidigt svälja en ideologi. Det är något jag inte vill göra.

Poänger

Hur kan man omfamna en ideologi? Vet man inte att man då gör ett stort avkall på sanningen? Hur ska man med någotsånär rakt ansikte kunna kalla sig verklighetsförankrad när man medvetet tar avstamp från en ideologisk plattform? Att förminska verkligheten på ett sånt sätt, att ta på sig de skygglapparna, får mig att se rött. Det leder till något vi kan kalla balkanisering. Som i sin tur leder till ökad polarisering, och det är så jag ser alla, välmenande som plumpa delningar på sociala medier i dagsläget. Varje delning till Sd:s nackdel innebär en ökad polarisering mellan anhängare och motståndare. Hur länge sen var det jag såg en någorlunda balanserad debatt som inte nästan genast urartade? Jag kan inte ens minnas. Det är så vi använder våra sociala medier idag. Vi bygger våra egna elfenbenstorn ihop med våra liktänkande, så till den vida grad att dissidenter omedelbart stämplas och fryses ut. För varje delning till SD's nackdel ökar klyftan. För inte kan väl någon på fullaste allvar tro att en sympatisör med SD skulle tänka om bara för en delad text eller ett par korta faktoider? Den som tror det är naiv, snällt uttryckt.

Listan

Egentligen är det jag är ute efter ganska enkelt. Måtta. Transparens. Medmänsklighet, på det sätt att vi inte avfärdar andra som idioter bara för att de har en annan politisk uppfattning. Ett bättre förhållningssätt och användande av sociala medier. Jag avskyr texter som avslutas med bara gnäll. Gnäll är sällan konstruktivt. Så för egen del har jag författat en liten handlingsplan som jag dels tänker försöka följa, dels dela med mig av.

1: Var aktsam med vad du delar. Jag delade förut en hel del om klimat/miljö och ekonomi. Det blev ingen glad av, egentligen allra minst jag. Man begraver sig själv djupare när man inser hur lite ens egna hjärtefrågor betyder för andra som man räknar till sina vänner. Diskutera hellre detta i en verklig situation, då blir samtalet levande och missförstånden/övertrampen färre.

2: Om det inte är roligt, nytt eller väldigt stort, kolla inte upp allsköns skit som dina FB-vänner delar. Om du ändå går in på en länk som ligger precis i linje med dina egna åsikter, gör då åtminstone en liten ansträngning för att hitta en annan text som behandlar samma ämne ur ett annat perspektiv. Gärna något som sticker i dig lite grann. Annars gör du dig själv en björntjänst och får stå där med rutten hjärna i en smal åsiktskorridor och skämmas i slutänden, när det som det alltid gör visar sig att verkligheten inte var så förbannat enkel.

3: Använd sociala media till det de är bäst på. Att spionera på folk, få tips om saker som händer, hålla en viss kontakt med bekanta, lolcats. Om du är på väg att dela skit som bara är till för att basunera din egen förträfflighet eller hoppa på andras dumhet, tänk ett varv till.

4: Trollande föder troll.

5: Försök att vara kritisk till dig själv och dina åsikter. Hur mycket av det du vet VET du egentligen?

6: Politik är viktigt, men ärligt talat, är det värt att bli ovänner över det? Vi kan vara vänner med varandra trots olika politiska åsikter, faktiskt ser jag helst att det är så, då gruppmentalitet sällan leder till något gott i slutändan. Många av mina vänner har en politisk uppfattning som skiljer sig från min, egentligen nästan alla. Det behöver inte vara något som står i vägen för vänskap, varken på fejjan eller utanför.

Återupptäckansvärda skivor del 2

Välkomna till återupptäckansvärda skivor del 2.

Idag ska vi kolla upp halvny norsk progg/art rock. Gazpacho upptäckte jag iom 2007 års Night, en väldigt bra platta. Bäst i katalogen är utan tvekan uppföljaren Tick Tock, utkommen 2009. En konceptplatta om två män som kraschar sitt plan i en öken och försöker ta sig ut till fots. Att veta det och att försöka sätta sig in i den situationen förhöjer upplevelsen.

Som i den absoluta höjdpunkten Tick Tock del I och II där temat är, just det, en tickande klocka. Banalt? Möjligen. Funkar det? Absolut!

Likt Opeth så är detta konstrasternas musik, Då Opeth förut tog det till ytterligheterna så är det i fallet Gazpacho istället mer subtilt. Teman ändras, hela färgningar av arrangemangen och låtarnas delar. Märk hur hela mastodonten helt ändrar färg i starten av Tick Tock del II. Väldigt snyggt!

Gazpacho har gått vidare med bra släpp även efter Tick Tock. Missa Atropos från 2010, missa inte den. Molok från i år lovar gott även den.

Jag är ju nuförtiden en modern man med Spotify-konto. Första skivan jag skrev om finns inte att tillgå på Spotify, inte heller denna. Den svintjuriga gubben i mig vill bara skrika rakt ut att alla som använder enbart Spotify för att tillfredsställa sitt musikaliska behov är helt dumma i huvudet! Men snällisen i mig kan inte tillåta detta. Så gör som ni vill.

Om nån sitter på ett LP-ex av Tick Tock så sälj det till mig! De är lite för dyra att köpa från nätet. Det kanske jag inte skulle ha sagt?

Peace out!

Återupptäckansvärda skivor, del 1

Det här är nåt jag har funderat på länge. Två stora stötestenar har dock stått i vägen. Ett: orka bry sig. Två: Vad döpa?

När ordet återupptäckansvärd dök upp i huvudet så visste jag att jag var tvungen att sätta igång. Det är ett ord jag inte bara kan slösa bort. Ett ord som känns väldigt passande. Inte helt rätt, men ändå inte fel. Pekoralt, vilket passar sammanhanget. Jag har länge filat på en stor politisk text, men den är alltför otymplig för att framskynda. Så därför sticker jag emellan med:

Återupptäckansvärda skivor del 1.

Först ut är No-man med skivan Together we're stranger. Den utkom 2003 och har säkert inte uppmärksammats alls av 90% av er som läst hela vägen hit. Många kanske drar öronen åt sig när jag börjar rekommendera musik, då ni vet om att jag uppskattar hård och fräck metal? No-man är varken hårt eller fräckt. Annars drar ni kanske öronen åt er då ni vet att jag gillar krånglig och progressiv musik? No-man är helt okrångliga. De är väldigt rakt på för att vara min kopp musik.

Jag har länge haft en man crush på Steven Wilson, och han är involverad här. Lite programmering, typ. Ni slipper höra honom sjunga.

No-man gör (gjorde) nåt som kallas art rock. Skivan Together we're stranger vidhäftas adjektiv som Sombre och moving, vilka jag håller med om. Ett bra mycket mer avslappnat Porcupine tree. Tänk er deras replokal efter att trummisen somnat och förstärkarna gett upp.

Det kan låta tråkigt, och emellanåt är det inte direkt jättepeppig musik. Det No-man gör så bra är att med små och enkla medel bygga upp en låt från lågmäld öppning till vackert och starkt crescendo. Formeln är enkel; bygg på tills det inte längre går. Anathema använder sig framgångsrikt av samma formel. De går dock gärna för långt ibland, enligt mig. No-man är blygare.

Vad mer finns att säga? Lägg en lyss på låtarna All the blue changes, Photographs in black and white (en försmak av Wilsons kommande solokarriär) och Back when you were beautiful i första hand. Är du på rätt humör (lite avslagen och onsdagsdyster, kanske?) så kanske du njuter av dem lika mycket som jag?

No-Man – Together we're stranger. Helt klart återupptäckansvärt!

Bokslut

Bokslut görs av företag, inte privatpersoner. Dessutom görs de under vissa bestämda perioder under året. Ändå känns titeln rimlig att använda här. Se texten som en form av bokslut. För när man har nått ett mål, så bör man summera och sätta upp nya. Inte sant? Jag nådde ett mål i helgen som gick. Därmed är det dags för ett bokslut.

26 april 2009, foto David Andersson

Jag började kasta plast under senvintern 2009. Det var en barvinter med mycket sol och tidig vår, så förutsättningarna var strålande. Jag var sjukskriven och uppsagd, och hade ingen aning om vad jag skulle göra. Alls. Därför kastade jag plast. Nästan varje dag. Jag har alltid spelat golf, egentligen så länge jag kan minnas. När jag av flera anledningar ledsnade på golfen uppstod ett tomrum. Då golf var en stor del av mitt liv så länge så var rastlösheten stor. Discgolfen fyllde snabbt ut det bestämda tomrummet. Och tog ganska snart upp ännu mera plats än vad golfen hade gjort; i discgolfen skaffade jag mig ideella uppdrag och tränade och tävlade mycket. Så mycket att studierna blev lidande. Men så har jag alltid fungerat. Nöje före nytta. Om man aldrig har haft en jobbkarriär som mål så faller det sig ganska naturligt.

Något konkret mål med mitt spelande har jag aldrig haft. Jag har alltid hållit det abstrakt och flytande. Senast i våras skrev jag målet i stil med att spela den ”perfekta” rundan. Det kan låta konkret, men är egentligen inte det. Så länge man inte går en bana på 18 kast finns alltid rum för förbättring. Så egentligen är det inte alls ett mål, snarare en vision. Nu efter helgen så känns det som om jag ändå nådde mitt mål, även fast jag inte hade formulerat det i ord innan.


Min första tävling var en Mälartourtävling. Första gången jag spelade Mälartouravslutningen på Järva tyckte jag att det var fantastiskt häftigt. En av världens bästa banor med ett stort och starkt startfält. Det här var 2010 och jag fick spela första rundan med Johannes Högberg, som sedermera vann tävlingen. Han spelade den bästa discgolfen jag hade sett tills dags dato, och jag var mäkta imponerad. Jag gick 11 kast sämre, vilket är väldigt mycket på en runda discgolf. Snabbspola fram till Järva Open i fjol. Jag spelade drömgolf under ¾ av tävlingen, då jag lite opassligt kom på mig själv med att vara i ledning med endast 9 hål kvar att spela. Det gick som det gick. Slutade 4, vilket är en bra placering ändå.

Inför andra rundan. Foto: Mats Löf

I år var förutsättningarna annorlunda. Jag spelade bra nog att ta mig till ledargrupp, vilket jag gjort på 4/5 Mälartourtävlingar under året. Där brukar sagan vara all. Huvudet kommer i vägen och jag spelar under min standard. Så även detta år, trodde jag efter 8 hål. Jag och Wille, som ledde efter första rundan och som också spelade dåligt nu pratade lite efter hål 8. Vi kom överens om att det var dags att skärpa till spelet. Där nånstans kom vändningen. För när jag på nionde utkastet ställde jag mig frågan ”ska jag verkligen pissa iväg allt som vanligt?” så blev svaret jag gav mig själv, lite överraskande, ett rungande ”NEJ!”. Jag började äta ikapp de andra, och när jag satte putten på sista hålet så var det för att göra den femte birdien i rad, och den åttonde på de sista 10 hålen. Jag hade gått in i zonen och stannade där tills sista putten satt. Gruppen gratulerade mig till segern, jag svarade väl lite tveksamt ”på riktigt? Tack...” och trodde väl inte heller på det.

Ledargruppen: William Gummesson, jag, Tomas Rosenqvist,

Lasse Jansson, Emil Håkansson. Foto: Tim Öberg

Mycket riktigt så var det inte klart ännu. Efter en nervös väntan blev det särspel mot Fredrik Lindberg. Vi gick upp mot första utkastet, och en liten kille vid namn Elliot frågade om han fick bära väskan åt mig. Jag log väl mitt fånigaste leende och tackade ja. Wille knackade mig på axeln och sade att det är så här det är att vara idol. Jag log väl mitt fånigaste leende igen, tror jag. Det är Elliot som står där med min väska på ryggen i förgrunden av videon. På väskan kan man även skymta min ”3 på 13”-pin, den är en annan historia. Fredrik fick börja, vilket oftast är en fördel. Men jag var fylld av självförtroende, och när hans utkast tog i en gren så tog jag chansen och parkerade hålet. Putten satt mitt i och segern var ett faktum.

Video: Magnus McDunder

Så var det med det. Ett stort mål, i alla fall så här i efterhand, uppfyllt! Så vad nu? Det är nu det blir svårt. Jag vet hur mycket tid och energi jag måste lägga för att nå nästa mål, nämligen en SM-medalj. Och jag ställer mig frågan om det är värt det? Det finns inga garantier för att lyckas. Jag är snart 36 år gammal och visst känner jag av en tävlingsdag i kroppen. Om det har varit slitigt på jobbet är det inte alltid jag orkar träna efter det heller. Det fyller på underifrån med juniorer och yngre spelare som kan och vill lägga ner mer tid och energi än jag. Och på senaste tiden har en annan sak börjat göra sig påmind igen, efter en tids frånvaro. Livet, tror jag det kallas. Med några tävlingar kvar på årets säsong så får jag ta mig en funderare på vad jag ska göra.

Visst är det konstigt? Jag har varken haft tid eller lust att träna i år. Jag tror att jag gjorde mitt senaste rejäla träningspass i juni nån gång. Ändå har spelet varit bättre än någonsin, först en vinst på Rudan i Haninge, sedan var jag (skulle jag vilja påstå i alla fall) bäst på banan under de sista två rundorna under Par-SM i Eskilstuna. Och nu mitt livs största discgolfseger. Det är ju nästan att man får be om ursäkt till alla hårt tränande. Jag har kastat ganska regelbundet och spelat seriespelet här i Linköping, men inte mer än så. Min övertygelse är att resultaten har kommit av flera andra skäl. Dels känns discgolfen inte lika viktig nu. Dels har jag haft underbart resesällskap på tävlingarna. Jag är mer harmonisk på banan och kan ta en bogey bättre än förut. Det är bara discgolf, liksom. Men det här håller ju inte i längden, det vet jag. Om jag vill känna den underbara känslan som infann sig precis vid videons slut här ovan, så är det uppoffringar och träning som gäller. Eller annars kör jag på som tidigare och ser vad som händer.

Livet, vi får se. Det kan bli så att jag väljer discgolf framför dig ännu en gång. Sporten har nämligen givit mig fantastiskt mycket. En glädje som du, livet, fram tills nu ännu inte givit med dig av. Så skärpning på den fronten livet. Jag skulle gärna se att nästa bokslut handlar om dig, och inte discgolf. Det får framtiden utvisa. Tills vidare, ha det fantastiskt! Fantastiskt tänker jag försöka ha det. Så det så!

Är det här discgolfens framtid?

I söndags eftermiddag kom jag hem ifrån SM i discgolf. Jag hade gärna stannat för upplösningen och prisutdelningen, men omständigheterna tillät inte det. För mig var det ett bra SM. Hade en tung andra dag som spolierade mina chanser till en riktigt fin placering, men jag är nöjd med mitt spel på Järva. De svåra korgplaceringarna och de svåra slingorna är en tuff utmaning för mig. Mitt långa spel är inte riktigt bra nog att göra birdies på den layouten av banan. Men jag höll mig på banan för det mesta och tog mina chanser på de kortare hålen. Precis enligt planen. De jag spelade med gjorde i allmänhet fler birdies, men också några fler bogeys. Så resultatmässigt spelade vi ganska lika. Risk and reward, eller safe och par.

Hemma i soffan alltså, efter en lång och rolig men jobbig tävling. Utpumpad! Märker att det är streaming på webben. Ledgestone från USA. Största prispotten i discgolfens historia. McBeth, Lizotte, McCray och Leiviska i ledargrupp. AWESOME!!!

När jag får igång sändningen står de på en bro och puttar från utkastet. Alla utom McCray. Han går för korgen och går OB. Lizotte frågar innan sitt kast om det är Stroke and Distance på det här hålet. Sen tar världsmästaren i längd fram en putter och chippar fram sig. På ett ganska kort par 3-hål. McCray går för det och får stryk, typ en tia i protokollet. Kommentatorn är inte riktigt säker, även jag har tappat räkningen. Det är discgolfens motsvarighet till en bilkrasch. Tin Cup, har ni sett den? Där gör Kevin Costner världens bästa tolva på avslutande hålet. I Hollywood kan det funka. McCray såg inte lika nöjd ut som Costner. Sportsman som han är så tuggar han ändå på och deppar inte ihop. Men man anar hur han känner sig inombords. En av världens bästa discgolfare har just kastat bort sina segerchanser på mindre än en minut.

Jag undrar i mitt sömndruckna sinne vad som pågår, men hålet efter verkar vara ett ganska vanligt hål, så det kanske bara var en engångsföreteelse? Det visar sig inte vara så. Innan rundan är slut får jag se spelarna kasta runt ett vattentorn, ner på en beachvolleyplan, försöka träffa en OB-ö genom en trång passage. Med mera. Och är det roligt att se? Nej.

Tillbaka till Järva. Vi spelade de svåra slingorna, hål 10-18 var inte med. Men jag passade på att spela dem på inspelsvarvet, bara för att, liksom. Häftigast är ju 14, utan konkurrens. Hålet har blivit bättre sen OB-linjen flyttades. Förut, om man ville spela safe, kunde man med lite otur få en rull som stannade OB. Nu är den risken borta, vilket gör hålet bättre avvägt mellan risk och reward. Hål 21 däremot, OB-ön, är jag mer kluven till. Eftersom man inte från tee kan avgöra hur det blåser så är varje utkast lite av en chansning. Nu har jag en riktig tegelsten i väskan, och det hjälper ju avsevärt.

På Ledgestone verkar man inte ha brytt sig om risk and reward. Korgar så nära OB att risken är för stor. OB-linjer så tighta att världens bästa spelare gör tvåsiffriga scorer på hålen. En bit in i sändningen pratar kommentatorn lite med TD för tävlingen. Han säger att han älskar utmaningarna som de tighta linjerna och Stroke and Distance innebär. Jag undrar hur stor del av spelarfältet som håller med?

På sociala medier har man sett ett och annat efter tävlingen. En del historier har flimrat förbi i surrret. Jag har inte sett några positiva kommentarer. Ingen av spelarna verkar trivas med det. Kanske att publiken gillade det? Jag vet inte... Det som fick mig att fastna för discgolf var att se discen flyga. Långt. Att rädda sig ur knepiga lägen med en snygg roller. Att stänka i putten från 14 meter för birdien. Om jag hade gillat bangolf hade jag säkert tyckt att Ledgestone vore fantastisk, men som discgolfare gör jag det definitivt inte.

De här reglerna kommer från USDGC. En tävling som avgörs på en bana där fairways är ganska generösa. På en hel del av hålen kan du kasta hur snett som helst utan att hamna ute i skiten. Om inte repen fanns där och begränsade spelvägarna. Och det kan jag väl kanske köpa. Det jag inte kan köpa är alla dessa specialregler som hittas på från år till år. Hittills har de mig veterligen stannat på Winthrop Gold, fram tills nu alltså. Och det är klart att andra sneglar på världens mest prestigefyllda tävling när de ska göra sitt eget event. Så vad göra?

Regler är regler, tycker jag. Vi kan ändra våra regler genom att påverka PDGA. Vi kan enligt reglerna för närvarande använda lokala regler på våra banor och tävlingar. Det är genom den ”snällheten” som sånt här kan uppstå.

Vi vill växa som sport, eller hur? Att andra ska förstå att vi utövar en seriös sport. Ett steg på vägen dit är att ta bort lokala regler och specialregler för OB så att vi spelar enligt samma regler oavsett vilken bana och vilken tävling vi spelar. Då vet spelare, kommentatorer och kanske viktigast av allt, publiken, vad som gäller.

En kommentar på Facebook var väldigt talande. Fritt ur minnet och översatt från engelska.

- Jag streamade discgolfen när en av mina farbröder kom förbi och undrade vad jag tittade på. Jag förklarade att det var en stor tävling i discgolf och att man följde några av världens bästa spelare. Han kollade ett litet tag, skrattade till och sa: Om de är bäst i världen, varför kastar de OB hela tiden? Sen skakade han på huvudet och gick.

Discgolfåret i år!

Det är inspirerande att läsa om Henkes och Emils reseplaner. Jag såg på Facebook att det skapats sidor för DNT-tävlingarna i år. De stora tävlingarna har spikats. Självklart gjorde det att mitt eget huvud satte igång med tankarna inför säsongen. Kanske inte på ett helt självklart och rakt sätt, men så är jag en aning obstinat och tjurskallig också. Först skrev jag en text om säsongen som gick, för att komma i stämning. Den kommer aldrig någon att få läsa. Min bekant, eller fan, jag drar till med vän, Matte Nilsson skrev ett alldeles utmärkt inlägg om vad som inspirerar honom att göra de här träningspassen som behövs för att ge sig själv chansen att prestera på tävlingar. Det fick mig att fundera på vad som inspirerar mig.

Om jag ska vara brutalt ärlig mot mig själv så kommer jag aldrig att bli nån stjärna på discgolf. Jag började kasta när jag var 29 år gammal. Jag saknar vinnarskalle, det har jag fått åtskilliga bekräftelser på under min långa och inte överdrivet illustra golfkarriär. Jag spelade golf mellan 1990 och 2007 och vann ett gäng klubbtävlingar, massor med brons och nåt silver i KM, satte banrekord en enda gång och misslyckades alltid så fort det var tävling på bortaplan. Det finns med i bakhuvudet även i discgolfen. Jag vet att jag aldrig kommer att bli bäst. Så vad motiverar mig? Varför lägger jag så mycket tid på discgolfen? Det är såna tankar som är ganska vaga, tills man börjar försöka sätta dem på pränt. Då blir det självrannsakan och tandagnisslan. Men visst kan det vara värt att göra det ibland? Om du har klart för dig vad ditt mål är så kan det vara lättare att motivera sig till de här tunga passen som ska genomföras i den iskalla vårblåsten med skymningen hängande över horisonten. När fingrarna har tappat känseln och man känner sig kall ändå in i benmärgen. Då är det bra att ha ett mål.

Mitt mål är att spela en perfekt runda. Det innebär -18 på 18 hål. Och då menar jag inte på Kärra Discgolfpark direkt, utan på en fullvuxen, riktig bana. Jag har gjort halva perfekta rundor, -9 på 9 hål. Så jag vet att jag har det i mig. Arton birdies i rad, hur svårt ska det va? Sen finns det givetvis i bakhuvudet att jag ska slå Wille i en final. Senast på Järva ledde jag i alla fall halvvägs. Första gången, tror jag det var i alla fall, jag spelade en final med honom så åkte jag på så mycket däng att jorden sprängdes. Men nu senast var det inte så långt borta. Slå Kristian Bengtsson i en singel-match vore heller inte fel. Att möta Jeppe och pressa honom rejält. Det finns faktiskt många i detta avlånga land som jag gärna skulle slå en vacker dag, givetvis är även det en motivation. Men först och främst, sökandet efter perfektion.

Så hur når man dit då? Kanske fråga Paul McBeth, han var ju snubblande nära på Memorial? Som jag ser det så är det inte hans teknik som är bättre när han är i McBeast mode, det sitter i huvudet. Självförtroende är en nyckel. Det är faktiskt en så stor nyckel att jag bestämt mig för att gå min egen väg i år. Vad betyder då det? Låt mig på ett ordbajsande sätt förklara det. Jag började spela i Rydskogen. En av de första duktiga spelarna jag träffade var Henrik Wahlman. Den killen tänker teknik. Jag kan lova att han har tänkt mer teknik än du som läser det här. Man färgas ju förstås av sånt, och även jag har tänkt teknik under åren. Men mer och mer har jag insett att just det inte är min thingy. Senaste uppenbarelsen fick jag när vi diskuterade träningen till i sommar. Jag och Henrik, med hjälp av Jonas Hangvar och Johan Salomonsson ska dra igång regelbundna discgolfträningar i Rydskogen. Så då ska vi dela upp olika pass. Fem var mellan mig och Henrik till en början. Hans har rubriker som Backhand drive 1, Forehand, Backhand drive 2. Och så vidare. Högst tekniskt. Och helt rätt person att ta hand om det. När folk ber mig kolla vad jag ser för fel i deras teknik så kan jag ofta hitta fel, men inte så ofta ”rätt” fel. Trots att jag gått instruktörsutbildningen så är det nog bara att inse att det inte är mitt gebit. Jag märker det också när jag själv tränar, det är inte tekniska detaljer jag justerar utan hur saker och ting känns. Timing, farten i ansatsen, hur kroppen känns i releasen osv. Mina träningstillfällen kommer nog vara mer filosofiska av naturen. Gå ut i skogen, hitta det värsta skitläget och hitta på nåt därifrån. Putta. Spelstrategi. Såna saker. Tekniken får jag lämna åt någon annan.

Därför tackade jag nej när Henrik och Jonas undrade om jag skulle med ner till Chrille och analysera kastteknik. Jag kör mitt race i år. Hitta känslan och strunta i tekniken. Det finns nackdelar med det här, det vet jag. Som våren 2014 i Falköping, när känslan försvann tvärt. Om man är en teknikspelare så kan man ofta ändra en detalj eller två och ta sig i mål hyggligt, om man är en som spelar på känslan så låter det sig inte göras. Det finns ingenstans att gömma sig, du är själv mot banan och du ligger illa till! Förhoppningsvis kan du hitta tillbaka lite under lunchen, men det är sällan sånt sker. Det finns också fördelar. En teknikspelare kan aldrig bli lika het som en känslospelare. När känslan väl sitter där till 100% så finns det inget annat än birdie, det spelar ingen roll om hålet är svårast i världen. Kan man få den känslan i ett helt varv, den här ”zonen” jag varit inne på förut, där har man 18 birdies i protokollet. Därför tror jag att jag ska bygga på känslan istället för att snöa in mig på tekniska detaljer som jag ändå inte reder ut.

Det innebär inte färre träningspass, tvärtom faktiskt. Känsla är mer en färskvara än teknik. Men passen bör läggas upp annorlunda. Det blir en utmaning att hitta rätt väg där. En bra start, som jag ser det, är att ta med sin tävlingsuppsättning discar till övningsfältet. Inte fler. Varje kast ska vara unikt. Målet måste vara att endast ett perfekt kast duger, inte bara ett hyggligt. Det finns mycket att tänka över. Kanske slutar det i att man, som så många gånger före, lite slappt tömmer väskan några gånger och sen traskar hem. Utan någon som helst aning om hur man egentligen har kastat, vad man har tränat på och om det gett något resultat.

Det blir också en utmaning att hitta en lagom träningsmängd. Tidigare säsonger har jag ofta haft perioder då jag har varit mätt på discgolf. Då är det omöjligt att prestera för mig, hjärtat är inte med riktigt. Och jag vill inte åka till tävling och känna mig oförberedd. Det är inte värt pengarna. Mycket att tänka på blir det. Precis som jag vill ha det.

Syns på banorna alla plastare!