Sakta rullar vi vidare, del två i den musikaliska resan

Jag fick reda på att farfar gick bort i morse. Det jag ville mest ville göra, efter att gråta, var att fortsätta skriva. Alla reagerar vi på döden på olika sätt. Jag vill nog hålla hjärnan sysselsatt så länge som möjligt medan det sakta sjunker in. Så låt tangenterna glöda, låt orden flöda och hoppa med på vagnen där vi tar den musikaliska resan genom året som gick, 2013. Jag tänker inte redigera det här, medvetandeströmmen får styra var vi hamnar.

Alice in chains släppte den ganska ofräscha The devil put dinosaurs here. Här har tiden verkligen stått stilla de senaste 20 åren. Men då många av låtarna är riktigt trevliga förtjänar den ändå lite uppmärksamhet. Amorphis släppte Circle, och det är det bästa släppet de gjort sedan 2007 års Silent waters. Skivorna emellan har varit så hjärndött tråkiga att jag har gått av på mitten halvvägs in. Nu är det roligare och piggare igen. Ash and Coal släppte sin EP Agnostica. Ljudbilden är fantastisk, det som är oroväckande är att jag gillar de återanvända låtarna bäst. Kom igen Klint, bättre kan du! Blood red throne släppte ett självbetitlat album. Jag vet inte varför, men när jag kollar av last.fm så verkar det som om BRT är ett av mina absoluta favoritband. BRT uttalas förresten som en sterotyp öst-asiat hade försökt beställa en BLT på Subway, i mitt huvud. Sedan jag började med last.fm för 8 år sedan är det bara Porcupine tree som rullat mer här på datorn tydligen. Hade man kunnat scrobbla musik från telefonen hade listan nog sett lite annorlunda ut, men ändå? Skumt. Det här känns som en typisk mellanplatta, och förutom några rökare i början och videospåret är det ganska slätstruket. BRT besitter dock någon sorts inneboende kvalité som gör att jag återkommer igen och igen. För er kära läsare som använder last.fm, mitt användarnamn är Rars. Var inte blyga!

Carcass är tillbaka! Här hoppar vi på nostalgivagnen så det står härliga till. Så fort jag tänker på bandnamnet kommer jag ihåg svettiga timmar i lilla, varma och svindyra Sound Delight som låg vid trädgårdstorget i Linköping. Här fick familjen släppa av mig när vi åkte in till stan på helgerna, här spenderade jag timtal med att väga för- och nackdelar för ett eventuellt inköp varje gång studiemedlet hade kommit in på kontot och jag kände mig en aning mindre fattig. Nu kanske någon börjar klia sig i huvudet och undrar vad fan det här har med årsbästalistan 2013 att göra? Enkelt. Musik är inte bara här och nu. Det är då, det är ett bagage man bär med sig, det är en känsla som inrymmer mycket mer än vad ljudet från en mp3-fil kan inrymma. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi påstå att jag skulle klara av att rent professionellt och objektivt säga vad jag tycker om en platta, den som frågar mig efter det får se en stammande fåne laddad med enbart floskler och plattityder. Musik är en del av mig, en stor del, och därför blir också jag en del av musiken. Jag hade antagligen struntat i om Carcass hade släppt nytt, om det inte var för att jag redan har laddat ordet Carcass med så mycket ur mitt liv.

Där stod jag alltså, bläddrande i cd-hyllorna efter något att spendera en femtedel av min månatliga inkomst på. Det valet var viktigt. Provlyssna kunde man inte heller göra, bara på Get back på Platensgatan fick man göra det. Där köpte jag The red in the sky is ours på vinyl, efter att ha hört halva första låten. Satan vad nervös jag var när jag skulle lägga den på stereon så småningom. I alla fall hittade jag Reek of putrefaction med Carcass. Jag hade hört Corporeal jigsore quandry på Headbangers Ball, alltså trodde jag att jag visste vad jag hade att vänta. Att skivan innehöll 22 låtar var väl bara en bonus? Jag var inte så förtjust i matematik, annars hade jag nog på rak arm kunnat räkna ut att det vart nåt lur't med skivan. En CD rymmer ca 70 minuter musik. 70 delat på 22 är ungefär lika med 3. Corporeal jigsore quandry är nästan sex minuter lång. När det senare visade sig att skivan klockade in under 40 minuter så hopade sig orosmolnen. Det är under två minuter i snitt per låt. Min första skiva med Carcass var inte en helt angenäm bekantskap, det måste jag erkänna. Det lät rent ut sagt bedrövligt. På den tiden gav man ändå skivorna en ordentlig chans innan man gjorde sig av med dem, inte som idag alltså. Jag vet att jag tillochmed spelade av de ”bästa” låtarna på en kassett innan jag sålde tillbaka den till Sound Delight. Ja, på den tiden kunde man göra så. Jag fick nog säkert 40:- för den. En omöjlighet idag. Har inte lyssnat på den kassetten nån gång, innan den slängdes när jag flyttade från Linköping.

Surgical steel är alltså det första släppet med Carcass sedan 1995 års Swansongs. Mäktigt. Jag gick bara förbi deras spelning på Metaltown, men tyckte att jag inte kände igen låten som spelades. Hade ingen aning om att de skulle släppa nytt. Plattan är riktigt bra, bäst gillar jag utstickaren Mount of execution framåt slutet. Jag hakar alltid upp mig på det pretentiösa, kan det vara en kvarleva att mina första kontakter med hård musik var Iron Maiden och Metallica? Eller att jag som ung matades med E.L.O.? Jag klagar inte. Jag gillar pretentiös musik. Ni får inse att jag aldrig kommer att uppskatta list-musik, schlager, pop och enkel rock lika mycket, oavsett hur bra det än kan vara. Ge mig en 8-minutare med ett ordentligt stick och det är högst troligt att jag gillar den låten bättre. Fast kanske i smyg, det är nästan lite pinsamt att erkänna ibland. Att man kan gilla komplicerad musik för att man är enkelspårig och tycker som man är van att tycka, alltså. Där får ni också förklaringen till att jag länkar till den mest atypiska Carcass-låten som står att finna på plattan.

Det kommer fler delar. Men nu måste jag ut och röra mig en sväng. Jag tror inte på gud och har aldrig gjort. Därför tror jag inte heller på ett liv efter döden. Tiden vi har här är tiden vi har att röra oss med. Ibland, väldigt sällan, men ibland hoppas jag att jag har fel. Idag är en sådan dag. Jag önskar att farfar skulle få återförenas med sin så högt älskade fru igen. Jag saknar dig och kommer alltid att så göra. Vila i frid, farfar!

Den musikaliska resan

Utanför Gamlestaden händer det att nostalgin slår till. Dunkandet mot skarvarna i rälsen kastar mig tillbaka till dieseltåget mellan Åtvidaberg och Linköping. Året är 1996. Raksträckan vid Mormorsgruvan, svängen vid Bjärka Säby och solen som rosa stiger upp över Stångån innan Sturefors. Dåliga batterier i freestylen och Bathory i lurarna. Pennan redo för att spola fram eller tillbaka, om jag missar något. Bron vid Slattefors, där man kunde hoppa i vattnet på sommaren innan de spärrade av, och Odens ride over nordland gnäggar igång. Kanske hinner jag höra den och den efterföljande A fine day to die innan tåget stannar. Det beror på om vi blir stående utanför Tannefors Center för att vänta in Norrköpingspendeln eller inte. Det kanske blir en bra dag. Den musikaliska resan.

På den tiden var det ekonomin som satte gränserna för hur mycket musik man kunde ta in. Inte förrän jag var hemma hos David på Duvkullen, och vi laddade ner Satyricons pinfärska Volcano (2002) på en minut, har jag kunnat lyssna lika mycket som jag vill. Men sedan dess, under 12 år, har musiken genomsyrat allt jag har tagit mig för.

2013 var inte ett särskilt bra år. Likaså 2012. Jag måste vrida tillbaka till 2011 för att hitta ett år då jag hade fullt sjå att hinna med att spisa alla fina releaser. Frågan är om det är mig det är fel på? Börjar jag bli gammal och blasé kanske? Öronen och hjärnan hjärnan trubbas av, saker låter inte lika fräscht och bra som de gjorde en gång i tiden. Eller har jag tröttnat på musik? Nej, det tror jag inte. Kanske har jag tröttnat på min musiksmak? Eller har det bara varit ett magert år? För när man väl hittar de där pärlorna, då låter det lika bra som det någonsin har gjort. Är besväret värt mödan? Jag vet inte riktigt. Det verkar som om det är resan i sig som har blivit målet. Det eviga letandet efter nåt värt att fästa öronen vid i några veckor, eller till och med några månader som bäst. Ibland, men väldigt sällan, hittar man något som håller längre än så.

Det är svårt att förklara för folk varför man framhärdar. De flesta är inte på samma våglängd. Man kanske kan kalla mitt musikletande en sorts galenskap. Det känns fullt naturligt för mig, men när man är så pass ensam om det som jag verkar vara måste det ändå kunna kallas för galenskap, eller hur? Är det inte höjden av självbefläckelse; att dagligen gå igenom vilka skivor som läckt ut, ladda hem eller youtuba det som möjligen kan vara intressant, slänga det mesta direkt men spara en del för vidare lyssning, lägga in det på mobilen för att lyssna igenom det grundligt, slänga nåt mer, lyssna igenom det som finns kvar, slänga ytterligare något för att till slut finna att man har kvar en platta eller två som kanske håller måttet? För det mesta är resan målet, men ibland hittar man något som vänder det hela på ända. Då målet blir målet och belöningen lika mycket värd som en lottovinst. Så känns det när jag hittar något som verkligen tilltalar mig. Jag kan gå runt och vara lycklig i en hel vecka när det väl händer. Rysa av välbehag när jag hör det där partiet. Väldigt få saker påverkar min sinnesstämning mig så mycket som musik. Riktigt god mat kanske, men den känslan är så kortvarig. Den perfekta driven, antingen det gäller golf eller discgolf. Även det är flyktiga toppar. Så därför gräver jag vidare i min ensamhet, ständigt inställd på att finna den där skivan som kanske bara jag gillar. För när det kommer till musik skiter jag blankt i vad andra tycker och tänker. Den är ändå bara min, jag behöver inte dela den med någon. Jag kan gå runt för mig själv och veta att kanske bara jag i hela världen lyssnar på den här låten just nu, och det gör mig alltid på bra humör. Självbefläckelse, absolut. Men här delar jag ändå med mig.

Den musikaliska resan ja. Kanske passar det att likna den vid spårvagnsnätet här i Göteborg. Jag kan inte hjälpa att jag har blivit en smula fascinerad av spårvagnarna sen jag flyttade hit, de är ändå nervcentret i stan på något vis. Och att leta ny musik kan faktiskt liknas vid att försöka ta sig fram med spårvagn, om ni ursäktar fjantiga liknelser. Om inte, hoppa ner ett stycke. Man är van att åka en viss sträcka. Den är förutsägbar och oftast anländer man dit man vill, relativt nöjd. Men man tröttnar till slut på varenda litet välkänt gupp. Ni vet, när man kan sträckan så väl att man kan sluta ögonen och ändå veta exakt var man befinner sig, bara genom att lyssna och känna. Då kan det vara dags att hoppa på ett sidospår och se vart det tar en. Det var så jag upptäckte progressiv musik i många av dess former. Sen dess kan man väl säga att progressiv musik är min stamlinje. Många nya linjer öppnas och stängs, gamla putsas av och återinvigs. Jag försöker utforska dem så gott det går. Doom-linjen öppnade åter för en handfull år sedan, men vagnarna bara stod stilla på stället och slirade, så den hoppade jag av tämligen omedelbart. Nostalgi-linjen, med passagerare som Graveyard, Ghost och Witchcraft är väl småmysig och lite puttrig sådär, men kanske inget för mig. Det var bättre förr på den linjen, när den var ny och fräsch. Stoner-tåget får man inte gå på om man inte lämnar hela hjärnan i dörren. Döds-vagnen och black-vagnen är populära linjer för mig, men för mycket resande med dem är uttröttande. Roligast är vagnen som tar lite kringelikrokar på resvägen, upp och ner för backar, ibland i en hisnande fart och ibland lugnt tuffande. Omväxling förnöjer, helt klart.

Nu börjar ett nytt stycke. Det handlar om världens bästa skivor. Eller i alla fall världens bästa skivor släppt 2013 då. Återsläpp räknas inte in, nytt och fräscht ska det vara. Annars hade definitivt Katatonia och Lamb of god hade varit med och krigat om topplaceringarna. Bara det faktumet understryker hur dåligt musikåret har varit.

Jag sade att Ghost inte var nåt för mig tidigare, men till viss del vill jag revidera min ståndpunkt. Jag såg dom live på Trädgårn tidigare i vintras, och live är det en riktigt angenäm upplevelse. Här finns lite för alla och envar att fröjdas över. Feta gitarrer, cool scenshow, poppiga partier och så vidare. Jag hade kul. Mycket sällan tycker jag bättre om livemusik än inspelad musik. Jag vill höra detaljer. Jag vill gräva ner mig. Med Ghost är det precis tvärtom. På skiva hör jag klart och tydligt många saker jag ogillar. Tam produktion, små stölder från andra band, ett ABBA-minnande parti, klen sång, lökighet osv. Dessa detaljer suddas ut live. Plattan Infestissumam som kom i år är deras andra och jag tycker den är sämre än den första. Den passar åtminstone min smak sämre. Låtar som Ghuleh Zombie Queen och Body and blood skulle jag inte sörja för om jag aldrig mer får höra. Den uppenbara hitten Year Zero är dock klockren, och det finns andra spår jag uppskattar, som Monstrance clock och Secular Haze. Jag nämner plattan mest för Year Zero, det är på nåder att den får vara med på min årsbästalista. Det här är murrigt, mysigt, bombastiskt, roligt och samtidigt coolt. Dessutom svänger det, katten!

Musikåret 2012

2012 börjar lida mot sitt slut. Detta faktum kräver i vanlig ordning en ordentlig sammanfattning av årets musikaliska begivenheter. 2012 har varit ett svagt år, det svagaste på länge. 2011 bjöd på grymma givar av Fleshgod apocalypse, Decapitated, Machine head, Septic flesh, Torchbearer och Aenaon. 2012 har snarare känts som året då band jag räknat ut sedan länge har tagit sig i kragen och släppt något riktigt bra. Samtidigt som band jag förväntade mig stordåd av har fallit kort om de förväntningarna.

Vi börjar med grymmaste plattan 2012: 

Miseration - Tragedy has spoken
Ett i raden av Christian Älvestams band. Miserations två tidigare plattor är högst kompetenta, men ganska anonyma death metal-givar. Här på den tredje plattan blandas det friskt mellan stilar, influenser och ingivelser, precis som jag vill ha det. Man kan sammanfatta plattan som 35 minuters melodiöst ångvältande, innan den avslutas med den mer tillbakalutade Waylayer. Med låtar som Stepping stone agenda, Ghost barrier, Ciniphines, Hill of the poison tree, On wings of brimstone, Tomb of Tephra och tidigare nämnda Waylayer har jag väldigt svårt att värja mig mot den här attacken. Älvestam själv hyser en stor fäbless för 80-talspop, vilket även jag gör, och visst lyser det igenom ibland. Inte minst på hans nya sologiv, som jag säkert kommer att lyssna ner mig på när inspirationen infinner sig. Här är ett smakprov därifrån: http://www.youtube.com/watch?v=OzwYo6gKR2k

Ok, det var grymmaste plattan 2012. Vad härnäst? Jag kör på nya upptäckter. Varje år hittar man alltid något nytt band att grotta ner sig i, i år inget undantag:

Daylight Dies - Frail Becoming
I en bemärkelse är jag traditionalist när det gäller musiklyssning; jag laddar ner ett album i MP3-format och lyssnar på det. Jag skyr Spotify och andra tjänster pga flera anledningar. För det första, reklamen. För det andra, mycket av det jag gillar finns inte på Spotify. Nu i dagarna såg jag att Metallica numera finns på Spotify. Det var väl bra, men om man som jag gillar hårdrock, och ett av genrens största band inte funnits att lyssna på förrän nu, så är min bojkott inte särskilt kontroversiell, eller hur? För det tredje, ljudkvalitén. För det fjärde, man slipper avbrott när man åker genom en tunnel eller skogarna utanför Degerfors. Alltså laddar jag ner ett album, lägger upp det i Winamp och lyssnar. Oftast medan jag gör något annat. Jag lyssnade in mig på Daylight dies när jag stod vid sågen i somras. När man står och sågar har man händerna upptagna, tur är väl det, annars hade jag bytt skiva innan låt tre satte igång. De två första låtarna på skivan är nämligen inte mycket att yvas över. Först på den tredje bränner det till lite. Från låt tre och framåt håller albumet riktigt hög klass, i sina bästa stunder påminner det ganska mycket om Ghost Brigade, vilket är ett gott betyg. http://www.youtube.com/watch?v=r3QVPEUJYRg

Tyvärr är Daylight dies den enda nya upptäckten för mig i år. Jag får istället gå vidare. Eller förresten, precis nu lyssnar jag för första gången på debutplattan med bandet God Seed. Jag hade verkligen inte några förhoppningar om att jag skulle gilla detta, men ta mig tusan om det inte låter rätt trevligt! För de oinvigda är God Seed alltså en sorts fortsättning på Gorgoroth. Ett högst överskattat band enligt mig, som inte har släppt nåt intressant över huvud taget. Sångaren Gaahl har dock varit en intressant person, han har farit ut och in i fängelser, han har varit med och lanserat en klädkollektion för kvinnor, han är öppet gay sedan en handfull år tillbaka. God Seed är i grunden black metal, men borde snarast falla in under paraply-genren post-black metal. Här finns passager som påminner om Dödheimsgard, annat som känns som ren 70-talsprogg, samt en hel del symfoniska inslag. Intressant, dock kan jag inte avgöra om jag tycker det är bra eller inte än på några genomlyssningar. Precis som sig bör. Och nu tre genomlyssningar senare så kan jag med glädje konstatera att God Seed är en klart positiv överraskning som kommer att spisas vidare!


Oväntade återkomster får bli nästa punkt. Det här är nog årets roligaste punkt för min del, då den är både omfattande och... oväntad. :)

Värda att nämnas är Fear Factory. Jag gillade Demanufacture på den gamla goda tiden. Sedan kom ett gäng plattor jag inte gillade. 2004 års Archetype var dock riktigt vass, varför jag såg fram emot nästa giv. 2005 års Transgression var dock helt oduglig, och när det sedan tog 5 år innan nästa platta kom, som inte heller den var någon höjdare. Så jag hade återigen räknat ut Fear Factory. Men The Industrialist är ett stort steg i rätt riktning, och klart över förväntan. En riktig överraskning!

Golden Dawn kommer härnäst. Golden Dawn släppte ett grymt album 1996. Svinbra! Jag missade uppföljaren men jag laddade glad i hågen ner Masquerade som kom ut 2003. Asdålig! Sedan dess vet jag inte vad de ha gjort, men nu i år kom alltså ett nytt album som min musiktjänst last.fm tipsade mig om. Det är inte lika bra som The art of Dreaming från 1996, men det är ändå överraskande bra. Kul! Då The art of dreaming är ett ganska okänt album, så finns inte så mycket att hitta på nätet. Jag hittade dock en fan-video: http://www.youtube.com/watch?v=IDbwsFrptYs

Marduk var bland det första black metal-bandet jag lyssnade på. En polare köpte debuten Dark endless på någon marknad i Åtvidaberg, det bör ha varit runt 92-93? Jag var väl kanske inte överdrivet imponerad, och förutom ett par låtar tycker jag fortfarande inte att den plattan är någon höjdare. Efterföljande Those of the unlight och Opus Nocturne är dock genombra enligt mig, har lyssnat dem sönder och samman under de 17-18 år jag har ägt dem. De håller fortfarande. 18 år? Jag börjar bli gammal. Här är också det roliga med det hela, på 18 år har bandet inte släppt en platta som är värd att lyssna på, förrän i år. Enligt mig. Jag vet att många gillar andra plattor de släppt, men jag gör det fan inte. Årets Serpent sermon är i alla fall riktigt bra. 

Sist ut under rubriken oväntade återkomster blir Vintersorg. Vintersorg släppte ett par tre kanonplattor under åren 99-02, de rullar fortfarande nån gång ibland när andan faller på. Med 2004 års The focusing blur gick det dock käpprätt åt helvete, och släppen efter den plattan är faktiskt ännu sämre. Solens rötter från 2007 är faktiskt pinsamt dålig, och jag lyssnar inte på den ens med hot om stryk. Med 2011 års Jordpuls anade jag dock en skärpning, och årets Orkan är den skärpningen. Bra jobbat pojkar, det verkar som om ni är på banan igen? Stanna kvar där den här gången tack!


Nästa punkt får bli artister och band som släppt ur sig nåt som varken var överraskande bra eller dåligt. Bra nog för att vara värda att nämnas är de ändå:

Abigail Williams – Becoming
Ett intressantare släpp än deras förra. Men inte bättre för den delen. Mer missar än hits faktiskt. Ascension sickness är i alla fall en grym låt. Och trots att avslutande Beyond the veil är 17:31 lång så åker den på ibland också.

Alcest - Les voyages de l'âme
Inte lika bra som den lysande föregångaren, men väl värd att låna ett öra till. Autre temps och Faiseurs de mondes är fantastiska låtar att luta sig tillbaka åt. http://www.youtube.com/watch?v=85c-P9hbmBg

Anaal Nathrakh – Vanitas
Jämn och hög kvalité, men fortfarande ingen fullträff. Ett par kanonlåtar finns här, som vanligt. To spite the face och Of fire, and fucking pigs till exempel.

Anathema - Weather systems
Inledande Untouchable, samt The beginning of the end är lysande. Däremellan är det bara bra. http://www.youtube.com/watch?v=8Ey8MLqh2Es

Asphyx – Deathhammer
Det är helt omöjligt att värja sig för titelspåret. Även inledande Into the timewaste är briljant. Synd att den kvalitén inte hålls genom hela släppet. Jag delar ut pluspoäng till genrebeskrivningen i början av klippet, och är inte Van Drunen lite lik Captain Deathbeard? Pluspoäng där med, hur som haver. http://www.youtube.com/watch?v=IXhyzGc7_pc

Candlemass - Psalms for the dead
Bra är det, men inte exceptionellt bra.

Dawnbringer - Into the lair of the sun god
Inte lika vass som föregångaren.
 
Devilish impressions – Simulacra
Jag hade hoppats på, och förväntat mig stordåd på den här plattan. Den lever inte upp till de förväntningarna.

Enslaved – RIITIIR
Om alla låtarna hade varit lika bra som Roots of the mountain hade detta varit årets platta.

Gazpacho - March of ghosts
Kanske håller det här bandet en för hög produktionstakt? Albumet är tyvärr inte i närheten av mästerverket Tick tock eller den genomstarka Missa Atropos.

Gojira - L'enfant sauvage
Även här kommer bandet inte upp i samma klass som föregångsalbumet. I detta fall The way of all flesh.

Helltrain - Death is coming
Svängigt och gött! Jämn och hög kvalitét, bara inte helt och hållet min kopp sprit.

In mourning - The weight of oceans
Synd att de blir långtråkiga och långrandiga emellanåt, topparna är nämligen skyhöga! http://www.youtube.com/watch?v=9EXD-uWAoN0

Katatonia - Dead end kings
Ett väldigt jämnt album, men utan riktiga toppar. Inget sticker ut riktigt.

Moonspell - Alpha noir - Omega white
Efter deras hittills bästa album, Night eternal, så återkommer de med ett dubbelalbum. Om de hade spolat hälften av låtarna och bara tagit med de starkaste hade detta blivit ett av årets bästa släpp, givet!

Muse - The 2nd law
Muse är inte lika bra som de var för 10 år sedan, det är väl bara för mig att inse det. http://www.youtube.com/watch?v=Ek0SgwWmF9w

Naglfar – Teras
Öppningen är årets käftsmäll, vad gäller Black metal. Sen håller bandet hög och jämn kvalitét, men det bränner aldrig till riktigt, tyvärr.

Paradise lost - Tragic idol
Faktiskt svagare än vad jag hade hoppats på. Ju hårdare de blir, desto sämre låtar verkar de tyvärr skriva. Det var bättre på In requiem, Symbol of life och allt de släppte 92-97.

Shining - Redefining darkness Undrar om de medvetet har snott riff till den här skivan? Öppningsriffet på första låten är ett av huvudmotiven till filmen ”Inception”, och öppningsriffet på andra låten är huvudmotivet till ”28 dagar senare”. Nån som vet och kan förklara?

Sylosis – Monolith
Ett klart starkare album än sömnpillret de släppte 2011. Bra jobbat! http://www.youtube.com/watch?v=tocEwt4HHOg

The pineapple thief - All the wars
Inte alls illa pinkat här. De riktiga hitsen saknas dock. http://www.youtube.com/watch?v=Nu-usPV1rlI

The wretched end – Inroads
Bra. Inroads är ett steg i rätt riktning, eftersom det låter mer som Zyklons debutalbum än vad deras första album gjorde. Om de nu kan komma ännu närmare till nästa släpp är jag ett fan på riktigt!
 
Tiamat - The scarred people
Tiamat har aldrig släppt ett dåligt album. Jag tycker att det här är lite bättre än det förra, och då var det förra riktigt bra.

Witchcraft – Legend
En ny upptäckt för mig. Anledningen till att det hamnar här är att det inte är bra nog att hamna under kategorin nya upptäckter. Det är bra nog att lyssna på dock.


Sista rubriken får bli årets besvikelser. Förutom året självt, som var en musikalisk besvikelse, så tar jag upp artister och band som har släppt svaga plattor under året. Givetvis finns det sämre plattor att hitta, men det här är sånt som jag hyste vissa förhoppningar om.

Ihsahn – Eremita
Jag inleder med ett album som jag trots allt diggar en hel del. Departure är en låt som jag håller som en av årets bästa. The eagle and the snake är riktigt cool även den. Så även Arrival. Allt Ihsahn har släppt ifrån sig är skitbra egentligen. Förutom allt han gjorde med bandet Peccatum, det är skitdåligt. Det vore väldigt synd om det blir ett nytt Peccatum av Ihsahn, men det verkar faktiskt barka iväg åt det hållet...

Swallow the sun – Emerald forest and the blackbird
Ett riktigt mediokert släpp, särskilt om man jämför det med deras två föregående skivor. Nu finns det ändå ljuspunkter, bland andra är singelspåret Cathedral walls en kanonlåt. Men jösses så sega en del av de andra låtarna är. Labyrinth of London är med sina 8:29 ett av årets största sömnpiller.

Soen – Cognitive
Nu när Opeth har spårat ur och blivit dåliga så kanske avhoppade medlemmars nya band kan hålla flaggan högt? Nehej du. Soen låter som Tool, på ett dåligt sätt. Fifan!

Between the buried and me – The parallax II: Future sequence
Nu när Opeth har spårat ur kanske arvtagare kan stiga fram ur skuggorna och ta över? Inte BTBAM i alla fall. Man blir nipprig av den här skiten. Jag tror de skulle behöva en pop-producent som klippte bort hälften av allt knäppt de pysslar med och lyfte fram guldkornen som de då och då vaskar fram istället.

Testament – Dark roots of the earth
Gubb-thrash. Tyvärr. Alltså, The gathering är en av de bästa thrash-plattorna som någonsin släppts. Tur att Testament inte gått och spårat ur lika illa som Metallica gjorde. Eller? Det vetefan förresten, balladen Cold embrace är faktiskt riktigt pinsam! http://www.youtube.com/watch?v=7RHDP2FW_vk

Accept – Stalingrad
Vilken styggelse! Var de tvungna att ta in en sångare som försöker låta som den Udo Dirkschneider? Det går inte att låta som honom. Hade de tagit in en sångare som gjort sin egen grej hade jag varit med på tåget, men det här går inte. Skäms! Jag hade inte brytt mig så mycket om inte Accept varit en av mina gamla ungdomsfavoriter, bara så ni vet.

Storm Corrosion – ST
Två av samtidens mest begåvade och inflytelserika artister, inom progressiv metal/rock i alla fall, gör en skiva ihop. Förväntningarna? Ganska höga. Resultatet? Lägg av nu för fan! Wilson och Åkerfelt har på var sitt håll skrivit Deadwing och Fear of a blank planet med Porcupine tree, samt Ghost reveries och Blackwater park med Opeth. De fyra albumen ligger på topp 10 genom tiderna för mig, alla kategorier. Jag blir så less när jag hör det planlösa plinkandet som är Storm Corrosion, att det nästan gör ont!

Musikåret 2011 del fyra

All inspiration rann ut, så det sista kvartalet på året blir extremt kortfattat:

4/10 Absu – Abzu
Lyssna, för det här är inte så dumt.

11/10 Five finger death punch – American capitalist
Sky detta som pesten.

14/10 Sólstafir - Svartir sandar
Det här är väldigt bra!

21/10 Tom Waits - Bad as me
Bästa på länge, lyssna!

25/10 Airbag - All rights removed
Det tar sig!

31/10 Metallica – Lulu
Allt ont har redan sagts. Undvik!

11/11 Agrypnie - Asche MCD
Lyssna!

15/11 Gazpacho – London
Lyssna, men vänta hellre in videon som jag förutspår kommer snart.
Så här bra är det!

5/12 Marionette – Nerve
Deras svagaste släpp hittills, men inte dåligt!

Musikåret 2011 del tre

12/7 Decapitated - Carnival is forever
Vid sommartid kommer Decapitated med en jävla giv. Hårt men melodiöst och omväxlande. Eftersom det är ett polskt band så var det bara en tidsfråga innan de släppte nåt jag fastnade för ordentligt, jag gillar visst nästan alla större polska metalband.

9/8 Fleshgod apocalypse – Agony
Augusti var en tokbra musikmånad. Inte helt oväntat toppade Fleshgod Apocalypse sina båda tidigare släpp, minin som utkom i fjol var en fingervisning om kommande stordåd. En av årets bästa plattor! http://www.youtube.com/watch?v=xjKyzwqIT7s

19/8 Ghost brigade - Until fear no longer defines us
Det brukar falla sig så att jag delar ut ett toppbetyg per år, och i år går det betyget till Ghost Brigade med videon Clawmaster. Plattan i helhet når tyvärr inte samma höjder som den föregående Isolation songs, men så var den plattan också den bästa finska på mycket länge. Om inte någonsin.
http://www.youtube.com/watch?v=6kubmMxykI8

19/8 Leprous – Bilateral
Å ena sidan är det här rätt löjlig musik. Så fort ordet progressiv kommer på pränt så gäller det att se upp så man inte får nåt som liknar Pain of Salvation. Å andra sidan är det jättebra musik. Eget, uttrycksfullt som bara tusan men ändå ganska catchy. De har dock en bit kvar upp till sin läromästare Ihsahns nivå.

23/8 Blood red throne - Brutalitarian regime
Det här är mitt favoritband när det gäller Amerika-döds. Men nya plattan är en besvikelse! Det var bättre förr, kanske beror det på att Tchort har hoppat av? Såg nu att basisten Erlend Caspersen är borta även han, kanske sjunger (brölar) BRT på sista refrängen (något som saknas på denna platta).

13/9 Anthrax - Worship music
Det här kan släppet kan liknas vid Guns 'n' Roses – Chinese democracy. Det har tagit låååång tid att få ut och det har föregåtts av oändliga spekulationer. Liknelserna slutar som tur är där. Albumet är bra, riktigt bra till och med. Nygamla sångaren Joey Belladonna låter bättre än någonsin, vilket i detta fall räcker upp till nivån ”med knapphet godkänt”. Låtarna är den stora behållningen, In the end är absolut en av de bästa bandet någonsin har skrivit!

14/9 Opeth - Heritage
Visserligen har plattan växt lite sen första kallduschen den gav, men det här är ändå en av årets stora besvikelser. Var tog melodierna som fick mig att älska bandet vägen? Var är dynamiken mellan sprött och benhårt? Var är låtarna som fick mig att glömma tid och rum i 10 minuter? Borta, tillsammans med ambitionen att skapa något eget och nytt. Det är aldrig roligt att se något man har älskat förvandlas till mediokert skval, och insikten att man aldrig kommer att få något nytt i klass med Ghost reveries smärtar.

23/9 Machine head - Unto the locust
MH fortsätter att imponera. Finns egentligen inte mycket mer att tillägga. Ja det skulle väl vara att släktskapet med klassisk heavy metal som Iron Maiden blir tydligare för varje släpp.
http://www.youtube.com/watch?v=bU7qme80jj0&feature=related

27/9 Mastodon - The hunter
Till skillnad från Machine head så når Mastodon inte upp till samma nivå på nya plattan. Titelspåret låter förvisso som om det vore hämtat från föregångaren Crack the sky, och de avslutande Bedazzled fingernails och The sparrow är riktigt bra, men annars ger plattan intrycket av att vara lite av ett hafsverk.

28/9 Within Y - Silence conquers
Del tre avslutas med Göteborgsdöds. Stentrist,eller hur? Within Y var stentrista i början av sin karriär, de första plattorna Extended mental dimensions och Portraying dead dreams är så tråkiga att tiden går sönder. Men på 2008 års The cult vågade de ta ut svängarna mer, något som verkligen har blommat ut på nya plattan. Låtar som She, Asylum och Smothered har gått varma under de två månader sen plattan kom ut.

Musikåret 2011 del två

12/4 utkom Foo fighters nya platta Wasting light. Det här är den mest kommersiellt gångbara musiken jag lyssnar på. När jag var ung gillade jag Nirvana med Kurt Cobain i spetsen, äldre och visare så gillar jag Foo fighters mognare och följsammare musik bättre. Vem hade trott att trummisen i Nirvana var den mest begåvade i bandet? Inte jag i alla fall. Kvalitén på Wasting light är jämn och hög och det räcker gott för mig ibland.

18/4 Septic flesh - The great mass
Har jag nämnt Death... is just the beginning III? Jag tror det. På denna guldgruva till samlingsplatta finns låten Return to Carthage från bandets debut Mystic places of dawn. Vilken låt! Septic Flesh har sedan dess blivit vassare på att foga samman sina klassiska och operala influenser med sin blytunga death metal, The great mass är ett utmärkt exempel på detta. Definitivt en av årets bästa plattor alla kategorier! Lyssna!

23/4 Primordial - Redemption at the puritans hand. Har ni hört förra plattan? To the nameless dead är en fantastisk platta, uttrycksfull, stämningsfull, dramatisk och kraftfull. Låtar som Empire falls, As Rome burns, Gallows hymn och Traitors gate är obligatorisk lyssning för vurmare av denna musikstil. Jag har lyssnat mycket på den plattan och gör det fortfarande. Den nya gillar jag inte alls lika mycket. Den är tråkig. Sångaren Alan Averill, som så sent som på föregående plattan lät lidelsefull och inspirerad låter här gnällig, monoton och trött. Musikaliskt känns det som om bandet har fastnat i ett träsk fyllt av mellantempo och upprepningar. En av årets stora besvikelser för mig, särskilt med tanke på hur uppskriven skivan var när den kom.

25/4 Torchbearer - Death meditations
Det här är en av årets bästa plattor. Det är melodiskt, ösigt, välspelat, välskrivet, varierat och genombra på alla sätt och vis. Min relation till bandet började på ett konstigt sätt. Jag lyssnade ivrigt på första skivan som kom ut 2004, men trots upprepade genomlyssningar så gillade jag den inte. Den är inte alls särskilt bra än idag. Jag hade ändå höga förhoppningar när andra plattan, Warnaments utkom två år senare. Den här gången blev jag inte besviken, för den är verkligen jättebra. Till mitt stora förtret tog det fem år innan nya skivan dök upp, men jag blev i alla fall inte besviken på den. Länken är till en av många bra låtar på skivan, Coffin-shaped heart

29/4 Samael - Lux mundi
Samael är ett pålitligt band. Undantaget deras första plattor, som jag i ärlighetens namn inte lyssnat mycket på, har de släppt bra plattor på löpande band. Undantaget var väl 2009 års experiment Above, den är i stort sett olyssningsbar. Men den nya plattan visar på att det var ett temporärt snedsteg, här tuffar det på som vanligt igen.

11/5 Shining - VII - Född förlorare
Det oväntade gästspelet av Håkan Hemlin är denna plattas stora höjdpunkt. Hemlins övriga karriär är (likt Shinings) kantad av pinsamheter och musikaliska snedsteg, jag kan inte glömma denna hemskhet hur jag än försöker. SE UPP!. Ibland verkar det dock som om två fel kan bli ett rätt, och här klaffar det. Shining är ett märkligt fenomen, sången och texterna är pubertala och löjliga, medan musiken är mogen och avancerad. Ibland nästan överambitiös, jag tänker snarast på avslutande Total utfrysning från förra plattan VI Klagopsalmer. Den är tematiskt uppbyggd, med ett tema som varierats och upprepats flera gånger under plattans gång. Detta är mer avancerat än det vanliga dussinbandet. Samtidigt som sångaren alltså väser fram sin tonårsångest. Skit samma, här är Hemlins gästspel!

13/5 Deceased - Surreal overdose
Hur kan man inte tycka om ett band där trummisen sjunger? King Fowleys texter är dubbelt så långa som något annats band, bortsett från Baal-Sagoths. Hans trumspel är hela tiden på gränsen, det låter mer som om han snubblar över trumsetet än spelar på det. Till förra plattan hade bandet tagit in en riktig trummis så att King kunde koncentrera sig på sången. Det hela var en succé, plattan blev jättebra! (och sålde säkert fler än hundra exemplar runt jorden) Nu har dock King Fowley tagit förnuftet till fånga och sparkat trummisen, så allt är tillbaka till det normala tillståndet igen. Alltså är plattan lite mindre proffsig, men kanske ännu mer charmig. Om du inte har hört Deceased så har du missat nåt. Bandet bränner av fler bra riff under en enda låt än Metallica har skrivit på 20 år.

15/5 Novembers doom - Aphotic
Körgårds-doom från USA:t, jomän! Ibland blir de sådär pinsamt gravallvarliga att man stönar lite i förbifarten, men tar man sig förbi den barriären så finns här bra skit att upptäcka!

17/5 Anaal nathrakh – Passion
Det här bandet har släppt samma album fem år i rad nu, och jag börjar tröttna på det. Eftersom det första försöket, 2006 års Eschaton, fortfarande är herre på täppan. ”Sången” är som vanligt helt vansinnig och en av de största behållningarna. Musiken börjar dock likna illa maskerad power metal ibland, och de två stilarna håller inte riktigt ihop. På nästa platta hoppas jag att de släpper på alla spärrar och blir skogstokiga på riktigt!

27/5 Amorphis - The beginning of times
Jag har varit ett fan av Amorphis since the beginning of times (sheesh)! De skötte sig fram till 2001, men 2003 tappade de all ork och släppte oerhört sugiga Far from the sun. Naturligtvis sparkade de sångaren och fick sen en bejublad nytändning med 2006 års Eclipse. Tyvärr varade den nytändningen inte länge, nu är det lika repetitivt och långtråkigt igen som det var 2003. Årets största sömnpiller till platta, tillsammans med Primordial.

6/6 Morbid angel - Illud divinum insanus
Jag sålde mitt ex av Abominations of desolation för 30:- nån gång i slutet av 90-talet, nyskick på LP. Så här i efterhand inte den bästa affären jag har gjort, i alla fall ekonomiskt sett. Annars har jag aldrig förstått hyllningskören detta band har. Nu har de släppt sitt mest intressanta album någonsin. De rena death metal-låtarna låter väl ungefär som förut, kanske aningen mer lättillgängliga, men sen har de ju slängt med ett helt gäng olyssningsbara skräptechno-låtar också. Nån av dem kan jag med, men de andra är verkligen inte någonting att ha över huvud taget. Lyssna bara på det här avskrädet!


14/6 Aenaon - Cendres et sang
Ελληνική Δημοκρατία i mitt hjärta. Grekerna kan det här med Souvlaki, Ouzo och musik. Aenaon är mitt senaste fynd, det verkar vara jag och tolv till i världen som har upptäckt dem. Om fler gav dem chansen borde det ändras på ganska omedelbart, jag blir lite sur när jag tänker på hur mycket skitmusik som säljs bara på grund av folks lathet. Det här är i vilket fall en av de bästa debuter jag någonsin har hört, och definitivt en av årets bästa plattor! Hör här bara!

15/6 In flames - Sounds of a playground fading
Vi avslutar del två med ett album som i ärlighetens namn är ganska meh! Som så många andra så slutade jag köpa deras plattor efter Clayman, men sen kom A sense of purpose 2008 och tände ett nytt hopp. När jag sen glad i hågen lyssnade på nya släppet så kom jag på varför jag gav upp efter Clayman. Den stora anledningen är sångaren Anders Fridén, som mest låter som en bortskämd hund. Sånginsatsen på en del av låtarna är verkligen anskrämlig! Men allt är inte nattsvart, här finns en del att upptäcka. Men skit i det, lyssna på Aenaon en gång till istället!

Hej igen!

Det krävdes en skrämselartikel för att jag skulle skriva i min blogg igen. Här är den: blörk

Jag vet att det är illa ställt med mycket i världen, och genom denna genomgång vill jag dra mitt lilla strå till stacken. Kanske hjälper det någon att hitta något mera matnyttigt i musikväg än ”artisterna” i ovan nämnda artikel. Istället för att göra som förut, alltså att på något sätt försöka ranka årets skivsläpp i brahetsordning (jag använder det svenska språket som jag vill!) så trotsar jag alla normer och gör en kronologisk genomgång av 2011 års skivor som har betytt någonting för mig. Allt är inte med, särskilt inte skivor som jag inte brytt mig om att lyssna på, eller skivor som jag lyssnat lite på bara för att konstatera ett ”meh” och slängt i papperskorgen. Jag gillar metal i grunden, ju värre desto bättre brukar vara min standard. Finns det något som slår att bli totalt överkörd av musik? Nej, inte om vi pratar musik i alla fall. Så hatar du metal är det nog bara att sluta läsa här. Tack och hej! För er andra börjar historian här, och som sig bör, i januari 2011.

14/1 Belphegor - Blood magick necromance
Min första kontakt med Belphegor var genom samlingen Death... is just the beginning III. Året var 1995 och min skrala ekonomi tillät inte särskilt stora utsvävningar. Belphegor bidrog med låten In rememberance of hate and sorrow, en inte oäven men ganska standardiserad variant av death/black metal. Min nästa kontakt med bandet kom 2008 när jag laddade ner den nysläppta plattan Bondage goat zombie. Lysande titel eller hur? Musiken var dock meh och den åkte i papperskorgen. 2011 började lite svagt, så jag hann fatta ett litet tycke för BMN innan något annat släpp dök upp och pockade på min uppmärksamhet. Inte årets album, långt ifrån, men ändå bra nog att göra ett intryck på undertecknad. Det händer att det åker på fortfarande, i stunder av relativ uttråkning.

Det dröjde en hel månad innan nästa intressanta album läckte ut på nätet. 14/2 kom The project hate MCMXCIX - Bleeding the new apocalypse (Cum victriciis in manibus armis). Titeln är lika ambitiös som albumet. Sin största stund hade bandet enligt mig med den helt briljanta Armageddon march eternal (symphonies of slit wrists) som utkom 2005, men frågan är om nya plattan i alla fall inte tar sig in på topp tre av bandets släpp? Den nya sångerskan lämnar mig lite brydd, visserligen är hon tekniskt klart överlägsen den förra, men hennes insatser passar inte alltid in så bra. The project hate MCMXCIX är ett unikum i musikvärlden, det finns inget annat band som låter som dem. Det tråkiga är att de står och stampar på samma ställe, har man hört en platta så vet man hur resten låter. För vissa är detta ett kvalitétstecken, medan jag skruvar lite på mig och vill bli utmanad.
Länken är till första låten på plattan: Iesus nazarenus, servus mei

11/3 utkom Sylosis - Edge of the earth. Sylosis är ett band jag sprang på för något år sedan, de gjorde en riktigt stark platta i 2008 års Conclusion of an age. Tyvärr har de sedan dess blivit av med sångaren, den nya håller inte samma klass. Och jag undrar hur man tänker när man släpper ett 72 minuter långt album? För att orka sig igenom måste det vara så mycket bättre än ett album på 35-45 minuter. Det är inte det här. Men det håller att lyssna på, särskilt ett par av låtarna.

21/3 släppte The haunted – Unseen. Ett album som blivit både hyllat och sågat. Jag är närmare en sågning än en hyllning, men faktum är att jag klart hellre lyssnar på det här än deras förra sömnpiller till album Versus. Här finns ett par riktiga hits, No ghost, Unseen och Them närmare bestämt. Men att lyssna på albumet från början till slut är tyvärr mördande tråkigt. Frågan är vad som hände med The haunted? De har gått från att vara svintuffa till att vara rödvinspoeter. Jag vet att jag blev på slagsmålshumör av deras första plattor, dessutom var de livsfarliga att dricka sprit till. Minns (nåja) en nyårsafton när jag och en gammal bekant drack rent till The haunted made me do it. Det bör ha varit årsskiftet 00-01? Flaskan var slut innan plattan var slut, som jag minns det. Det var 70 cl sprit på under 36 minuter, en bedrift som i dagsläget säkert skulle sluta med pling-plong taxi till närmaste avgiftningsklinik. Nå, jag är inte lika tuff nu som då. Och det är verkligen inte The Haunted heller.

23/3 Amon amarth - Surtur rising tänker jag inte säga så mycket om. Alla som har hört Amon amarth vet hur det här låter. Inte deras bästa släpp, men inte heller deras sämsta. Kött och potatis. Mjöd och holmgång. Det är synd att klaga på bristen av intellektuell stimulering deras välfriserade skägg-döds bjuder på när deras mål inte är så mycket intellektuell stimulering som öldrickande och broderligt kramkalas framför scenen. Det är väl bara att lakoniskt konstatera att det här inte är min kopp sprit och leta vidare i mina mappar.

25/3 Vintersorg – Jordpuls tarvar dock en närmare granskning. Vintersorg har ett par album i bak-katalogen som är personliga favoriter, 1999 års Ödemarkens son och 2000 års Cosmic genesis är lysande album. Vad som hände sen är svårt att förklara. 2002 års Visions from the spiral generator har ett par bra låtar, men resten är lite atonala och konstiga. Från 2004 års The focusing blur kan jag bara med låten Curtains, eftersom refrängen låter som ett helt tivoli. 2007 års Solens rötter är tamt, tråkigt och vedervärdigt. Det känns som om Jordpuls återigen är ett steg i rätt riktning, men det är en lång väg tillbaka till storformen. Från att ha varit ett band med ganska storvulna, men utsökta melodier och krattiga texter om tomtar och troll så har de gått till att vara ett experimentellt band med småfalska melodier, tam produktion och ganska krattiga texter om... naturen?

28/3 Blackfield - Welcome to my DNA blir det sista albumet från 2011 års första kvartal som jag tar itu med. Det här är genomruttet! Fan också! Med två riktigt bra släpp i bagaget så hade jag höga förväntningar, men icke. Orkar inte skriva mer om Blackfield förutom att be dig kolla upp deras två första släpp, båda är högklassisk gitarrock. Blev lite rädd när Porcupine tree släppte The incident 2009. Hade Steven Wilson börjat få slut på bränsle? Welcome to my DNA gör inget för att slå mina farhågor ur världen. Och vem lät Israelen få sjunga? Han sjunger falskt! Illa pinkat grabbar!

Nästa inlägg behandlar april-juni, och kommer när jag får tid och lust till det!