Den nya discgolfen

 Har ni kollat in Gannon & co ranka discgolfbanor på youtube? Eller kanske Ezra Aderhold och Aaron Gossage? Det har jag. Jag mådde lite illa av det. Är det jag själv som har tappat kontakten med samtiden? Har touransvariga världen över skadat sporten? Är den nya generationen proffs ute och cyklar?

Jag tycker att jag ser det på banorna runt om också. Längd, längd, längd. Landningszoner istället för flygbanor. OB överallt. Har inte sett många nyare spelare kasta en bounce med en putter. När jag själv gör det känns det nästan konstigt att höra ett ”wow” eller ”fan vilken bra känsla” eller dylikt. Det är smör och bröd. Nej. Det var det. Nu är smör och bröd 150 meter backhand och 120 meter forehand. Det är vad vi ser på tuben. Det är vad man förväntar sig att komma till när det ska tävlas. Det är de nya tävlingsbanorna som ploppar upp.

Nu kanske många tänker att ”so what, det är en naturlig utveckling”. Och de har väl rätt. När jag började var ett långt par 3-hål 110 meter. Ett par 4 var väldigt sällan över 200 meter. Det var precision över längd, alltid. Och visst behöver man precision även på de nya banorna. Men du måste ha längd också. Man kan inte göra långa hål för tighta, det blir alldeles för långsamt att spela. Så enklast är ju att addera OB. Det blir ännu viktigare var din disc stannar än hur den flyger. Ännu mer fördel för längd alltså. Den spelare som kontrollerat kan kasta sin överstabila driver på hyzer 150 meter och kontrollera landningen vinner i längden. 

Mina största problem med den här utvecklingen är följande: det likriktar sporten. Det gör sporten fattigare. Det blir tråkigare att kolla på. Det ökar skaderisken för utövare. Det ökar markanspråk för att bygga banor. Det ökar skötseltimmar. Det tar längre tid att spela. 

Många gamla rävar (jag får nog räkna mig dit) höll nog tummarna för att det här med discgolftävlingar på bollgolfbanor skulle vara en fluga. Sakta men säkert inser man att det inte är så. När toppnamn rankar tempbanorna på bollgolfbanor högre än de klassiskt bra tävlingsbanorna är nog det loppet kört. När de klassiska banorna anses som för korta, har för lite OB, inte är svåra nog. Jag håller ändå med lite, banorna måste vara svåra nog att det inte blir slumpen som avgör en tävling. Men samtidigt som jag skriver det här tittar jag på en A-tier från USA. Nathan Queen gör slarvsylta av motståndet. Han kastar inte långt nog för att vara ett hot på stora touren, men ge honom en kortare bana (som i det här fallet) så är han livsfarlig. Och där har vi likriktningen och fattigdomen jag skrev om förut. Känsla, linjesäkerhet, vinkelkontroll. Jag tror att ett annat känt namn är nära gränsen som Nathan är på fel sida av. Niklas Antilla. Jag förutspår att banorna är för långa även för honom inom några år. Om inte världens bästa manipulatörer av en disc kan konkurrera tycker jag att vi är jävligt snett ute. På så många sätt.

Här vill jag ta till ett exempel från mina egna tävlingserfarenheter. I somras spelade jag en tävling på Östra ryd, bakre tee's. Det gick dåligt. Kom sist. Senare på hösten spelade jag en annan tävling på Östra Ryd, främre tee's. Det gick bra. Vann stort. Det är samma bana, samma korgplaceringar, men kortare utkast. Skillnaden på guldlayouten och blå layouten blev ganska hisnande 26 kast. Är banan objektivt sett så mycket svårare/lättare beroende på vilken tee man spelar från? Givetvis inte. Men vi är inte maskiner, vi är människor med känslor och hjärna. Play with confidence. Är den subjektivt så mycket svårare/lättare. Ja kanske. Vad gör den stora skillnaden? Många saker. Nummer ett: Om det blåser får du 1000+ i rating för att spela banan på par från bakre tee. Allt blir svårare. Jag når teoretiskt fram för att göra birdie på alla hål. Men det kräver ofta maxkast. 

När är man för gammal för att tävla? Jag köper att jag (46) är det. Men 35? 30? Vi är på väg dit. Explosiviteten i kroppen avtar med åldern. Muskler och leder minskar i elasticitet. Paul McBeth? Inte ännu. Såg precis ett kort klipp med honom, där han sade sig sakna kast som inte är en vinkel. På videon kastade han en hyzerflipp till platt till sen fade. Inte ett kast som behövs så ofta som förr längre, säger han. Smartare att kasta en vinkel. Det är väl för åskådarnas skull, säger han sen. Det är tragiskt, tycker jag. Plocka bort mer tekniska kast för att få in mer publik. Publiken hade ju förtjusts mer av det tekniska kastet, men färre publikplatser = mindre cash. Till Pauls glädje kan jag ändå förutspå de mer tekniska kastens återtåg, när hålen blir så långa att en vinkel inte längre räcker för de flesta. Det här blir en bra segway tillbaka till mina våndor på Östra Ryd.

Som jag skrev så krävs det maxkast på många hål för att ge mig birdiechanser. Hälften av alla hål kräver mer än en vinkel för att nå en birdiechans för mig. Om det inte är så blåsigt så hänger allt på min skicklighet och jag kan spela banan lika bra som någon som kastar längre än mig. Om det blåser så funkar inte det. Långkastaren som kan kasta en vinkel får en sån enorm fördel att det knappt ens kan kallas för samma sport. Den andra saken som händer är väl och ofta beskrivet av Big Jerm. Varje putt, framför allt varje birdieputt, blir så mycket viktigare än normalt då chanserna är färre och längre emellan. Den tredje saken är att man inte kan hämta igen tappade kast lika lätt som normalt. Allt blir lite tyngre, tråkigare och jobbigare. Och de lättare hålen förvandlas från andningspauser till panik-måste-birdies.

Så ja, det är egentligen ren egoism och nostalgi som får mig att skriva den här texten. Det finns anledningar till att jag undviker de större tävlingarna som jag ofta frekventerade förr. Jag trivs bättre på kortare, mer tekniska banor med kastlinjer mellan träden snarare än landningszoner mellan OB-pinnar. Eller ännu värre, gud förbjude, OB-pinnar inne i skogen. Tvi vale. Jag gillar känslan av att kunna rädda en bra runda med räddningskast och puttar dagen då drivsen inte sitter. När drivesen inte sitter på de ”nya” banorna, ja då är det bara att kasta in handduken och gå hem. Resten av spelet spelar inte längre någon roll. Det är inte längre den sport jag fastnade för. Det är inte längre den sport jag vill åka och titta på. Det är något annat. Något tråkigare och fattigare.

Sidenote så här på slutet. Humpa discgolfbana i Åtvidaberg är inne i typ slutfasen på byggnationen. Mycket är kvar, men planen är nästan klar. Jag är glad att få vara involverad hela vägen. Det blir ganska klassisk discgolf, men i en modern tappning. Överkomliga längder, Vackra, härliga miljöer. En grym bana på många sätt, hoppas jag och tror jag. Blir det större tävling där, då ska jag vara med. Det ser jag fram emot!