Topp fem 2024

Då är det dags, för sjuttonde året i rad. Årets bästa skivor. Varsågoda!

5. In Vain – Solemn

Här får man krypa till korset. När 2013 års Aenigma kom utnämnde jag den till årets skiva, utan krusiduller. Sen tog det fem år till nästa skiva, vilken inte alls nådde upp till samma nivåer. Och då ytterligare 6 år till årets Solemn, som jag nog var lite fientligt inställd till inledningsvis. Jag har under året hunnit ändra det till gillande, för det här är nog egentligen lika bra som Aenigma, men 11 år senare. Vilket innebär att min smak har ändrats, konceptet inte längre känns lika unikt och andra band har hunnit ifatt och förbi. Visserligen låter inget annat band precis så här, men många äro de som experimenterar på det här viset – det är typ alla former av metal och hårdrock sammanvävda till ett. Sålunda finns det partier som passar mig bättre och sämre, men jag kan inte annat än hänföras av fingertoppskänslan som det hela framförs med. Det medför inte att plattan är lättlyssnad, nej precis tvärtom faktiskt, ägnar man inte musiken sin hela uppmärksamhet fattar man inte någonting. Så tålamod krävs, och belönas med en skiva som växer för varje genomlyssning. Det blir mastigt, jag orkar inte hela plattan i en sittning. Örona måste vara på helspänn, då är femton minuter en kvart min gräns. Tack för att ni gett mig en platta jag kommer att återvända till många gånger under de närmaste åren!

4. Cavalera Conspiracy - Schizophrenia

En av årets bästa skivor utkom 1987. Originalutgåvan är Sepulturas mellanskiva. Efter den råa debuten, som i ärlighetens namn är lite för primitiv för min smak, och innan det stora genombrottet Beneath the remains, fortfarande en av världens bästa thrashdödsplattor. Schizophrenia var murrig och burkig men bra nog för att jag lyssnat på den årligen sedan dess. Nyinspelningen har gått varm, den är för mig en helt ny platta. De små sakerna som höll originalet tillbaka är åtgärdade. Det bedrövliga introt, den släpiga To the wall, den menlösa Inquisition symphony, de själlösa låtarna på slutet. Allt är åtgärdat. To the wall går några BPM snabbare, men vilket jävla lyft. Detaljerna framkommer så mycket tydligare i den moderna men ändå ganska råa ljudbilden. De charmiga pukrullningarna återskapas faktiskt, en stor del av skivans själ. Surgubbar som Andreas Kisser pratar skit om den här inspelningen; att den saknar artistisk mening och bara är en cash grab. Jag ser det som en lysande kulturgärning. Tänk om fler band kunde göra detta med samma klass som Cavalerabrorsorna? Att få höra Eucharists - A Velvet Creation med schysst ljud och bibehållen energi från demoinspelningarna är min våtaste musikdröm, typ hellre det än att Lars och Cliff skulle bytt plats i bussen den där höstnatten i Småland på 80-talet. Någon kanske tycker att den här skivan inte borde räknas, då det är en nyinspelning. Men för mig har listan över mina absoluta tidiga favoritskivor ändrats iom denna. Förut var Arise bäst, Beneath the remains tvåa, Schizophrenia trea och Chaos A.D. fyra. Nu är ordningen Arise, Cavalera - Schizophrenia, Beneath the remains, Schizophrenia och sen Chaos A.D. 

3. VOLA – Friend of a phantom

Videon här över alltså. Vilken jävla låt. Bäst på skivan. Jag går igång fullständigt i refrängen, när ordet Boy kommer ut lite oväntat. Breaket med sin industritouch. Årets låt? Wow! Men... Precis som med föregångaren Witness så är mina förväntningar för högt ställda. När det kommer till VOLA förväntar jag mig att bli helt golvad, för så skedde med de första två skivorna. Precis som med Witness blir jag inte det, men när den inledande besvikelsen lagt sig så kommer jag på mig själv med att tycka att låtarna här är fantastiskt bra. Inte jag går av på mitten-bra, men bra nog. Det finns väl några saker som jag vill anmärka på ändå. Första singeln Paper Wolf har varit ute i över ett år. Det är för länge. Den är ganska tandlös, en av de svagare låtarna på skivan. I vanlig ordning gillar jag inte deras allra lugnaste stunder, i detta fallet Glass mannequin. Den är ett ”jaha”. Och varför valde ni Anders Fridén som gästgrövlare? En has been som de senaste 20 åren har varit medskyldig till en av svensk musikhistorias största djupdykningar. Förutom dessa punkter är Friend of a phantom alldeles, alldeles underbar.

2. Iotunn – Kinship

Tack gode Jeebus att produktionen på den här skivan funkar! Senast det begav sig så satt allt på plats utom just produktionen, hade den varit bra hade Access all worlds vunnit titeln årets skiva. Kinship har en bra produktion. Är den årets skiva? Nej, men jag tror den är näst bäst. Jag gnällde på att Jon Aldaras andra band levererade en lite för fattig skiva, den här är faktiskt lite för rik. Att öppna med en 14 minuter lång låt på ett album som är 70 minuter långt är att kräva mycket av lyssnaren. Jävligt bra låt, men lång! Sen kommer de två starkaste korten direkt, efter den magnifika avslutningen på Twilight känns skivan helt ohotad. Mättnaden kommer sen som ett brev på posten, och jag har lite problem att särskilja de kommande låtarna, även om höjdpunkterna är många. Videon ovan är inte en av de bästa låtarna på skivan. Men det är ändå gåshud när Aldara går upp.

1. Gaerea - Coma

Att toppa ett mästerverk låter sig inte göras hur som helst. Precis som ovan nämnda DVNE så är Gaereas förra platta Mirage från 2022 ett mästerverk. Modern black metal med känslorna utanpå. Långa låtar som fick ta sin tid att utvecklas. Många gåshudsframkallande ögonblick och en skiva jag gärna låter rulla flera gånger i månaden fortfarande. Coma kändes inledningsvis inte lika bra. Formeln är utvidgad. Här finns inspirationen tydligare presenterad, på något sätt låter bandet inte lika unikt. Variationen är klart större. Låtarna är kortare. En del känns faktiskt lite rumphuggna och abrupta. Formeln med ett lugnt parti någonstans i mitten på låtarna är lite överanvänt, vilket gör att det här ofta känns som en skiva av ”moments” och inte ”songs”. Men vilka moments! Jag är, och har väl alltid varit, en vinylälskare. Mycket skönt då att här finns en A-sida och en B-sida. Jag slipper C och D. Pluspoäng. Det här är årets vinnare. Inte perfekt, men här finns så mycket bra att jag inte kan värja mig. Toppar den Mirage? Det är som att jämföra äpplen och päron, skivorna är så pass olika varandra. Jag sätter dem jämte varandra istället.

Det var det hela från 2024. God jul önskar jag och mitt skrivsällskap. Nu ska här julpysslas!

Årsbästalistan 2024. Inte topp fem men precis där över

 Listan kom av sig! Det som skulle bli en lucka om dagen i 10 dagar havererade pga långa dagar på jobbet och bristande energi. De kvarvarande långa dagarna på jobbet är dock snart lätträknade, i slutet av januari lämnar jag mitt nuvarande jobb och går mot nya utmaningar. Det ska bli spännande och intressant och jag har ett ganska stort förtroende för att mitt nya kommer att passa mig klart bättre. Visst kommer jag att sakna kollegor, men när de är det enda som gör det värt att stanna är klockan ändå slagen. Nog om det, nu till musikåret 2024! Det här blir del ett av två. Och placeringarna är topp 10, inte enskilda placeringar. Jag har inte kunnat rangordna mer än så. När vi närmar oss den absoluta toppen kanske?

Mörk gryning – Fasornas tid

Här är ett av skälen till att listan kom av sig. Topp 10 var klar och så släpper Mörk Gryning ett album i elfte timman. Jag hade inte särskilt högt ställda förväntningar. Comeback-skivan Hinsides vrede från 2020 är inte en skiva som växt som jag hoppades att den skulle göra. Allt bandet släppte innan uppbrottet efter 2005 års självbetitlade album har en plats i mitt hjärta. Debuten är en grundpelare i 90-talets melodiösa BM-scen som växte fram i Sverige. Return fire från 1997 är unik i att attityden är klart punkigare, ljudbilden skitigare och idéerna spretigare. Topparna är högre men här finns alldeles för mycket utfyllnad. 2001 års Maelstrom Chaos är ett habilt försök att transformeras till Norsk BM. 2003 års Pieces of animal expressionism är svår, men ta mig tusan ändå vilken intressant skiva. Den röda tråden är att det inte finns en. Stream of consiousness-BM? Vilket tar oss till 2005 års Mörk Gryning, som jag ställer högst i diskografin, trots bristerna den har. Tungt, lekfullt, nyanserat och... ja, bra. Från en som hyllar tidiga At the gates är den här skivan en spirituell spegelbild av TRITSIO och WFIKTBD. Vackert. Hinsides vrede kändes återhållsam, streamlinad och lite återhållen. De som tyckte bandet var bäst på debuten fick sitt lystmäte. Fasornas tid sätter gång på samma sätt, men nyanseras ganska snart. Tempot sänks och det börjar spreta åt alla håll. Mitt intresse väcks till liv. I backspegeln blir de första låtarna bättre. Det är fortfarande lite för streamlinat (uppbyggnadsmässigt) för att övertyga mig helt, och jag hade önskat en skitigare ljudbild med lite mer klös i. Trots att körerna är ett kul grepp så håller de inte riktigt måttet. Men här finns mycket jag gottar mig åt ändå. Jag måste nämna avslutande Age of fire, vilken fick mig att börja omvärdera skivan. Bästa låten bandet gjort sedan 2005. Och det ska bli kul att höra vad Mathias Kamijo har att säga om NCO-stölden som inleder Tornet. Jag tror att jag kommer att hitta mer i Fasornas tid under de närmaste månaderna, och det bådar gott för framtiden! Nästa skiva; en modern variant av The red in the sky is ours? Vad säger du, Herr Berntschneider? 

Winterfylleth – The imperious horizon

Hur bra är en genre? Det finns de som är gränslöst bra och de som har ett tak. Vad jag menar med det är att hur bra tex. AC/DC är på att göra sin hårdrock, så toppar det inte en halvljummen skiva med Emperor. Winterfylleth slår i taket av genren med sin skiva. Genren torde då vara episk keltisk black metal. Det är deras bästa skiva med viss marginal. The Divination of Antiquity kommer på god andraplats och var tidigare taket på genren för mig, men nu har taket höjts. Episk keltisk black metal ligger mig klart närmare hjärtat än gubbig hårdrock, så därför är det här uppe och nosar på årets platta. Men tack vare genrens begränsningar (för mig) så når den ändå inte hela vägen fram. Formeln hålls skivan igenom, och trots tempojusteringar, akustiska mellanspel och gästsång så blir det aningen enahanda till slut. Alan Averills gästspel är dock en given höjdpunkt på skivan, det närmar sig gåshud här. Annars är skivan för lång för sitt eget bästa. Efter höjdpunkten In silent grace är jag mätt, men halva måltiden återstår.

DVNE - Voidkind

Att toppa ett mästerverk låter sig inte göras hur som helst. Lite otippat tog DVNE en topplacering senast det begav sig med 2021 års Aetemen Aenka. Skitig, episk och sludgig metal med nerv, melodi och en jävla fingertoppskänsla för låtbygge. Stora skor att fylla. Hur lyckas Voidkind med detta? Inte riktigt, får bli svaret. Det här är en bra skiva, riktigt bra tom! Energinivån är nog ett snäpp högre än föregångaren. Låtarna är mer effektiva. Kortare, rappare och mer slipade. Det man går miste om är uppbyggnaderna och releaserna som kryddade Aetemen Aenka. Det här gör att skivan känns mindre dynamisk och träffar lösare i magtrakten.

Bruce Dickinson – The Mandrake project

Halva skivan är riktigt bra, och det är mer än vad jag vågade hoppas på. 19 år efter vad vi nog trodde var den sista soloskivan så återkommer han ändå. 66 år gammal. Låtarna har varit på bakbord och jäst väääldigt länge. Det är så det känns, ett gäng låtar i lite olika former och inte alls som en helgjuten skiva. Här finns allt från rena experiment (Sonata), axelryckningar (Mistress of mercy), dåliga låtar (Face in the mirror), omstöpta gamla maidenlåtar (Eternity has failed)... men här finns också några riktigt bra låtar. Afterglow of Ragnarok, Many doors to hell, Rain on the graves, Resurrection men och Shadow of the gods håller alla måttet. Det är långt ifrån höjder som Accident of birth och The Chemical Wedding, för övrigt en topp 10-skiva genom tiderna för mig, men det tangerar bitvis den forna svanesången Tyranny of souls. Med det sagt är den också bättre än hans tidigaste plattor, så jag måste vara nöjd. Rösten håller bra, materialet tyvärr inte alltid. En hårdare producent skulle nog behövts här, en som sågade de tveksamma idéerna och såg till att vi faktiskt fick en homogen skiva. Släpp lite B-sidor till några singlar, så hade alla varit nöjda istället. 

Opeth – The last will & testament

Jag är inte lika nerkissat uppspelt som många andra gamla fans när det kommer till Opeths nya skiva. Tyngden är tillbaka, bra! Grövlet likaså, mycket bra! Låtarna... det är här det blir svårt. Det brukar ta tid med Opeth, men oftast hittar man en ingång till skivan. Hooks, kallas det. Typ en nyckel för att låsa upp resten. Något man med sug återkommer till, vilket gör att hela skivan så småningom öppnar upp sig som en utspilld kebabrulle på trottoaren. Men, jag har inte haft något sug att lyssna på den här skivan alls. Det finns ingen hook som fångar mig. Verkshöjden är högre än på länge, skyhög tom. Nya trummisen gör ett bra jobb. Asbra solon, tänker jag, signerade gitarristen Fredrik. Men på allvar finns inte här en enda låt som jag gillar. Inget som pockar på mitt intresse. Kan väl bero på att jag inte är asförtjust i gubbprogg, om den än är klädd i fräsch kostym. Det utdelas höga poäng på allt utom låtarna, således. Det här är både ett skakigt omdöme och betyg, det kan vara så att jag rätt var det är hittar en ingång till skivan och den växer, det har hänt förr med Opeth. Men suget finns inte där, och för tillfället känns skivan som en enda lång röra av idé efter idé som inte vävts samman till något bra. Jag saknar melodierna. Jag saknar LÅTARNA.

Hamfer​ð – Men Gu​ð​s Hond Er Sterk

Hamferð blir bara bättre och bättre. Jon Aldara är fixstjärnan, får jag en chans att lyfta fram honom så gör jag det. Men visst har även hela bandet lyft sig sen Támsins Likam 2016? Eller är det kanske bara hittigare? Hittig doom, känn på den. Det enda som förhindrar en ännu högre placering på årsbästalistan är avslutet. Sista "låten" är inte min grej, vilket lämnar mig med en liten besk eftersmak. De första sex låtarna är alla i världsklass, den sjunde blir lite väl mörk och tung förr mig och den åttonde är egentligen ingen låt. Lite snålt efter 8 års väntan kan jag tycka.

Blood incantation – Absolute elsewhere

Det här är fantastiskt! Eller är det bara skumt? Ju fler gånger jag låter den här skivan rulla, desto mer övertygad blir jag om att det faktiskt är fantastiskt. Genren Blood incantation springer ur tycker jag ganska illa om. Sån här mullrande döds som inte ens var särskilt spännande på tidigt 90-tal. Typ Benediction och dylika skräpband. Nån kanske tycker att det är mer Morbid Angel? Ja, jag har aldrig varit särskilt förtjust i dom heller. Och jag gillar inte Slayer. Puh. Så. Kan vi fortsätta nu? Nu accepterar jag den mullrande dödsen som rätt vad det är mynnar ut i Pink Floyd med tysk elektronika på besök. Opeth har ju traditionellt varit mina mästare när det gäller att blanda hårt och vackert. Här är de inte bara omsprungna, utan totalt krossade. Kontrasterna här låter sig inte beskrivas, de måste upplevas. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva mer om detta. Kanske att jag håller den andra delen (kantoset? stanzan?) av skivan aningen högre än den första. Men det är nästan omöjligt att säga mer så här. Den som vågar, ta resan. Om du inte stänger av under de första fem minuterna så finns det kanske risk att du fastnar. Själv har jag gett skivan fem varv och det blir bättre för varje resa. 

Det var allt för idag. Vi får se när tiden, lusten och inspirationen finns att slutföra listan. Men den som väntar på något gott väntar alltid för länge!

Inför topp tio 2024

Välkommen tillbaka, hugade läsare. Till nuförtiden enda månaden på året då jag tar till tangenterna och skriver något av vikt. Låt tjockisskämten hagla. Musikåret 2024 ska härmed sammanfattas. Det har varit bra. Tack å bock.

...Det har varit ett bra musikår, men utan de här uppenbarelseskivorna, de som för en eller ett par månader tar över hela livet. Många plattor som jag har uppskattat, men ingen som jag gränslöst har älskat. Det kommer en ren topp-10-lista i år, men jag vill mjukstarta med lite hedervärda omnämnaden så här dagen innan jag drar igång på riktigt. 

 

För även om de inte kvalat in bland de allra bästa skivorna i år, så har de gett mig glädje ändå. Om man börjar från början, vilket ju är ett vettigt förfarande, så var den första ljusglimten Blood red throne. Norsk kött och potatis när det kommer till death metal-genren. Pålitligt, stabilt, men inte helt spännande. Det är några år sedan lusekoftorna släppte något som kittlade till rejält, men det är fortfarande bra nog att rulla till och från. Att det är deras elfte skiva sedan 1998 och att allt är just stabilt, pålitligt och bra är anmärkningsvärt bara det!

VLTIMAS. Nej, hela skivan är inte bra, men ett par låtar är tamigfan det. Epic och framför allt Miserere är riktiga rökare, den sistnämnda är en av årets fetaste låtar.

Necrophobic fortsätter hålla hög kvalitet. Hitsen saknas på nya plattan, den känns aningen mellanmjölk och förutsägbar. Men bra likväl.

Cistvaen är en ny bekantskap för mig, deras atmosfäriska black metal stryker medhårs men lämnar mig tämligen oberörd. Det är bra, men det åker in i ena örat och ut genom andra utan att lämna några större avtryck. Kan nog nämna även Wormwood här, då plattorna för mig är i samma genre och lider av samma problem. Wormwood är mer egen, men inte heller här håller min uppmärksamhet hela vägen.

Panzerfaust håller mig i ett lite fastare grepp, och då den här skivan är lite ny för mig fortfarande kanske den till slut skulle hamna på min topplista. Nej, de är inte nazister, de är kanadicker. Det är skitigt, skalorna håller sig inte till C dur direkt, och sångaren är nog något slags monster. De två sista låtarna på skivan är båda riktiga rökare, så långt den här genren tillåter det.

Agrypnie tuffar på. Man vet vad man får. Torsten, der Unhold, med manskap kan sin skit. Det de borde göra, och för all del gjort för länge sedan, är att hitta en producent som kan sätta ner foten och skära bort överflödigt material på skivorna. Jag har en känsla av att om man hade gjort det de senaste 15 åren hade varit ett mer känt band med klart fler fans. Jag är ett, men det är enstaka låtar som gäller. Hela skivan är som att genomlida en sittning med sju rätter, där alla rätterna är gräddtårta.

The Crown har släppt en mellanskiva. Den är bra, alla vi som gillar bandet tror jag håller med. Men det bränner inte riktigt till. Det är för safe. Var är nerven som fanns på släpp som... ja egentligen alla deras släpp? Det här låter alldeles för städat för att vara The Crown. Kanske är det bara produktionen, men jag blir lätt uttråkad här, trots de bra låtarna.

Schammasch borde passa mig som handen i handsken. Men det är lite för välpolerat. Snygga strukturer, lagom mängd Avant Garde, kompetent på alla sätt och vis, samtidigt som det är eget och nyskapande. Borde passa någon som läser ännu bättre, och det är ändå en skiva jag gärna drar igång någon gång ibland.

Ulcerate är nästan hemma nu. Jag kan lyssna på halva skivan innan jag får nog. Det är längre än någonsin. Det är bitvis sjukt bra. Men det är mastigt och uttröttande.