Kapitel 6: Sista delen

Vi är framme vid sista delen, och jag tänkte att det är dags att lyfta blicken en smula. Vad är sportens framtid? Hur viktigt är det med spelstrategi i discgolf? Hur hårt ska du kasta?

Som jag skrev i början så blir banorna längre, paret högre och motståndet tuffare. Så vad är sportens framtid? Det jag med säkerhet kan säga är att vi kommer att få spela fler par 4. Det jag inte kan säga med säkerhet är att det blir bra hål. Men framtiden stavas par 4, både bra och dåliga sådana. Jag menar inte att alla nya banor ska vara utformade som golfbanor, med i snitt 10 par 4-hål av 18. Men tävlingsbanorna blir längre. Man kan inte gå runt i Slottsskogen och förbereda sig för European Masters, lika lite som man bör ta med en nybörjare till Onsala i förhoppningen att de ska fastna för sporten. Vi behöver enklare banor för att locka in folk i sporten. Vi behöver större utmaningar på tävlingar för att kora den bästa spelaren och för att växa som discgolfare. Vi kan ha båda sortens banor. Korta, enklare banor ställer inte särskilt höga krav på design. Det är när hålen blir längre och tuffare som vi måste tänka till extra noga. För den intresserade finns här en liten guide till bandesign. Man får givetvis skala ner det hela en smula, men grundprinciperna håller även för vår sport. 

golfbanedesign.pdf

I golf designas banorna av utbildade och välrenommerade arkitekter. I discgolf är det inte fallet särskilt ofta. Det gör att jag ganska ofta kliar mig i huvudet på banorna och undrar ”hur tänkte de här”? Det gör att man får anpassa sin spelstrategi efter vad som bjuds. Med det sagt; nej, jag är inte utbildad bandesigner, så ta det jag skriver med en nypa salt. Och med det sagt; jag gjorde mina första banskisser som 12-åring och har sedan dess varit intresserad av ämnet. Som bollgolfare i 20 år har jag spelat förfärligt många olika par 4. Så ta det inte med en alltför stor nypa salt. ;)

Som jag varit inne på förut handlar spelstrategi om att placera sig så bra som möjligt för sitt nästa kast. Var bästa läget är, ja det är individuellt för spelarna på ett väldesignat hål, men det kan vara väldigt stängt på ett sämre designat hål. Så se efter när du spelar in hålet. Vart är det rimligt för dig att placera ditt utkast? Finns det alternativ?

Ett dåligt par 4

Som ung bollgolfare undrade jag länge över tjusningen i sporten för de som slog en tredjedel så långt som jag. Jag drivade 250 meter, hur sjutton kan nån som drivar under 100 meter få någon behållning av sporten? Svaret är bandesign. När en som slår (kastar) kort har en möjlighet att spela hålet efter sin förmåga och på sitt eget sätt så spelar det inte så stor roll att hålet är långt. Jag hoppas att hugade banläggare gör sig besväret att sätta sig in i bra bandesign. Det gör sporten roligare för alla. Jag vill inte gärna ta upp dåliga exempel, så jag gör inte det. Men som jag ser det; om det inte finns något alternativ än att lägga sig på exakt rätt ställe för att göra sitt inspel så är hålet för det mesta inte bra. Det kan vara en utmaning för tävlingsgolfaren, men det passar inte alla. Om man som banläggare har besvarat frågan ”hur ska jag attackera det här hålet” tycker jag att man har misslyckats att göra ett bra par 4. Vi har massor av andra såna hål, de kallas par 3. Ge istället discgolfare av alla de slag möjligheten att själva besvara frågan och spela hålet på sitt sätt, efter sin kapacitet och efter sin egen strategi. Så, det var kort om dåliga par 4.

Ett bra par 4

Hål 25 på Järva Discgolf Park. Om man talar ban- och håldesign, så borde det vara obligatoriskt för alla banläggare i Sydsverige att lägga in ett besök här innan man själv börjar rita på sin bana. De i Nordsverige åker med fördel till Skellefteå.

29:30 in i filmen.

Hål 25 kan spelas på precis vilket sätt du vill. Ett tecken på bra design. För att göra birdie kastar du som högerhänt backhandkastare en anhyzerbåge på 110-130 meter. Därefter ett inspel på 60-90 meter, anhyzer eller forehand, beroende på var du ligger och vilken korgplacering som körs. Det är så man gör birdie. Det finns risker på både utkast och inspel här, och det kräver riktigt bra kast för att lyckas. På filmen så gör Paul och Cale bra utkast. Nate missar vinkeln och Will kastar för långt. Det är alltså små marginaler här, även för världseliten. Som ni ser så lyckas både Cale och Paul göra sina birdies, tack vare två riktigt högklassiga kast var. Nate och Will får båda jobba en hel del för sina par. Man ligger riktigt brunt här om man inte sätter bågen på utkastet.

Det fina är att du inte behöver spela hålet så. Ett par kan räcka långt. Du kan som sagt spela hålet hur du vill, men om du vill ha en 4 så är det ganska enkelt. Ett rakt utkast på 80-90 meter, det finns stora marginaler här. Därifrån ett rakt kast eller ett hyzerkast på 70 meter. Även här har du goda marginaler. Därifrån har ett du ett inspel på 20-40 meter och en putt i. Busenkelt.

Min poäng är att man inte ska stirra sig blind på vad proffsen gör. Visserligen tappar du ett kast på halva världseliten om du inte gör birdie, men man sätter upp ganska höga krav på sig själv om man vill hänga med dem. Du delar resultat med Will Schusterick och Nate Doss. Det är fan inte illa! Hur ska du attackera hålet? Det är helt upp till dig!

Hur hårt ska du kasta?

Hur hårt ska du kasta? Det är nästan en filosofisk fråga. Push it to the limit? Onsalakillarna kastar så tapeterna lossnar från väggarna i skolan vid andra utkastet. Det är så lätt att förföras. Och självklart har du en stor fördel om du kan driva 150 meter. Inte bara det, du kan alltid ta en trögare disc än dina motståndare och på så sätt minska chansen att den ska tokflippa eller skippa iväg från målet. Ju hårdare du kan kasta, desto mer kan du trolla med linjer. Man växer som spelare i en match när man har en midrange i näven på tee och du ser din motståndare ta fram en långdistansdriver. Fördel mig, liksom. Det är en fördel att kasta långt. Alla är dock inte skapta lika, både i kropp och knopp. Låt strategin avgöra vilken disc du kastar och hur hårt du kastar den.

Det finns ett underbart exempel från golfens värld. En duktig amatörgolfare från USA fick äran att spela i samma grupp som legenden Jack Nicklaus på en Pro-Am. På ett korthål noterade golfaren att han slog en järn-åtta till green, medan Jack slog en järn-sjua. Han kunde inte hålla sig, utan sade det till Jack. Jacks svar var lika förnedrande som talande. Han tog upp sin järn-åtta ur bagen och slog upp en boll till på green. Sen tog han en järn-nia och gjorde samma sak. Han upprepade detta tills bagen var tom på klubbor.

Om Onsalakillarna kastar långt så är förhållandet det motsatta i Slottsskogen. Killarna och tjejerna som lirar här är dock extremt giftiga på närspel och puttning. Som jag ser det så behövs lite av båda för att bli en komplett discgolfare. Du kan inte bli bäst i Sverige eller ens ditt distrikt om du inte har både en bra drive och en bra putt. Den som är i tagen att bygga bana tycker jag bör ha det i åtanke. 

Det är en tuff balansgång, jag vet, så var flexibel. Var beredd på att ändra om det inte blir bra från allra första början. Rom byggdes inte på en dag och allt det där, du vet. :)

Hur viktigt är det med spelstrategi i discgolf?

Förhoppningsvis blir det allt mer viktigt. Strategi tillför en ny dimension till vår älskade sport! Jag vill avsluta allt med en länk till näst sista hålet på Skien Open 2010. Händelsen utspelar sig drygt 5 minuter in i filmen. En tävling som allas vår Dan plockade hem, i tufft motstånd. Jag vet att Espen inte hade så mycket att spela för här, det spelade nog mindre roll för honom om han kom trea eller fyra. Men det som händer är ändå inte roligt. Jag har själv gjort sådana här saker. Ena gången slutade det på 12 kast på storasyster i Haninge, högsta resultatet jag någonsin gjort på ett hål under tävling. Andra gången gjorde jag 9 på sista hålet i Linköping. 6 av de kasten var puttar. Jag lovar, det är inte roligt att stå där och veta om att du kastar bort en hel tävling på ett hål. Det sitter i länge efteråt. Det är svårt att hålla ihop det när hjärnan kokar. Men om du har en strategi, och håller dig till den, så kan du själv undvika att råka ut för sånt här:

Jag tror att jag stannar där. Förhoppningsvis ger den här artikelserien nåt tips till dig som läsare, jag kan säga att för mig som författare så har den gjort att jag fått lite mer ordning på en massa lösa tankar om strategier som har rumlat runt inne i hjärnan. Det gör att jag bättre kan fokusera på min uppgift på banan i år; att utföra mitt kast så bra att jag ger mig själv enklast möjliga nästa kast. Så ut på banorna och övningsfälten! Träna, tänk, testa och analysera. Glöm inte att ha roligt. Om det skulle visa sig att nåt av det jag raljerat om har gett något positivt resultat, så säg gärna till. Jag kan försäkra er om att jag skulle bli mycket glad över att höra det. :)

Vi syns på banorna!

Martin Rasch

*Efterord. Jag vill hävda att jag hade rätt i att framtiden stavas par 4. På de 7 år som gått sedan jag skrev den här artikelserien har sporten vuxit väldigt mycket, banorna har blivit fler och längre. Jag har spelat många nya banor, där jag ofta fått klia mig i huvudet och utbrustit "hur fan tänkte de här?". Så återigen, bandesigners där ute, gör er besväret att läsa på och studera innan ni sätter spaden i marken. :)

Kapitel 5: När man hamnar i trubbel

Det gör man alltid, särskilt på tävlingar, av någon märklig anledning. Hur du löser problemen är upp till dig, använd de styrkor du besitter som spelare. Det finns några saker jag alltid försöker tänka på när jag ligger brunt till.

1: Kan jag komma till korgen, eller till en sänkbar putt?

Om jag inte kan det, då ser jag mig om efter ett så lätt kast som möjligt till ett fördelaktigt läge för nästa kast. Nu är det onödigt att ta risker. Jag har gjort det själv, och jag ser framförallt många andra som råchansar från dåliga lägen, nästan alltid med dåliga resultat. Låt inte ett dåligt kast eller en oturlig studs leda till fler dåliga kast och beslut. Om jag har 50 meter till korgen men inte kan komma dit, spelar det nån roll om mitt räddningskast placerar mig 25 eller 35 meter ifrån korgen? Egentligen inte, jag tar mig till korgen från båda de lägena. Om det är riskfyllt att ta sig till 25 meter från korgen, välj hellre 35 meter och riskfritt. Men om jag tror att jag kan komma nära korgen från mitt läge, då använder jag mig av listan nedan.

A: Vad har jag för möjligheter? Ofta är det första alternativet man ser det bästa, eftersom man har mest förtroende för det. Men leta luckor för olika kast. Ibland hittar man något som utklassar det först påkomna alternativet.

B: Ta bort det första hindret ur spel. Om du ska chansa, se till att du åtminstone inte fastnar direkt och får göra om kastet. Om jag får välja mellan att träffa en mycket svår lucka tidigt för att sen ha mycket yta att jobba med, mot en lätt lucka först som sedan smalnar av, då väljer jag alternativ två.

C: Snåla inte med discvalet. Det är precision som gäller, ju mindre du behöver ta i desto bättre.

D: Commit!

Jo, du har visst nånting

Ibland hör man någon utbrista ”jag har f-n ingenting här!”. Om man inte har någonting, då har man antingen en dålig fantasi, annars har man inte tittat sig omkring så noga. Visserligen finns det några ställen där man inte har någonting. Ninjabusken på hål 6 i Onsala. Törnesnåret på hål 9 i Hästhagen, Örebro. Jordgetingboet på hål 13 i Linköping. Det finns säkert fler, men jag kan inte komma på något på rak arm. För även om det vid första anblick ser hopplöst ut, brukar det alltid finnas något. En tumme över allt? Luta dig ut och kör en forehand? Om du inte ser nåt, sätt dig på knä och titta igen. En knästående forehandroller kan vara sista utvägen ibland.

Idiotgolf

Har du spelat idiotgolf? Du mot en polare, eller du mot dig själv om du råkar vara ensam på banan. Leta efter de värsta lägena du kan tänka dig, testa några olika kast från varje läge. Du får ett poäng för varje gång du lyckas att rädda dig ur skiten, dvs. ett kast ur skitläget och en putt i korgen därifrån. Först till 10 poäng vinner. Bäst är det här att göra med nån kompis, man är oftast mer uppfinningsrik när man är två. Hitta på kast, testa, träna, testa något nytt. Gärna med någon duktig lirare. Jag hade förmånen att kasta en del med Henrik Wahlman som nybakad discgolfare. En expert på att inte alltid välja det mest uppenbara kastet, och en skön snubbe. Det finns andra disctrollare runtom i Sverige, hitta en sådan och ställ er på ett skitläge och testa kast. Det ger resultat.

Att göra något bra

På min senaste ratingtävling lyckades jag med just en sådan grej. Jag ledde med tre inför andra rundan, men tappade två direkt på första hålet. En tung start kändes ännu tyngre när jag satte mig rejält i klistret på hål tre. Ett ogenomtänkt utkast studsade på ett träd och mitt in i värsta busken på hela banan. Men tack vare en tomahawk som slog runt lagom och gled på mage fram mot korgen kunde jag rädda mitt par. En sådant kast kan vända känslan. Nu har du gjort nåt riktigt bra! Jag tog mig samman och drog i fyra raka birdies för att sedan vinna tävlingen.

Mer än att kunna vända en känsla så är det viktigt att ha de här räddningskasten med sig. Om du vet med dig att du kan lösa de flesta skitlägena du kan tänkas hamna i, avdramatiserar du det hela en smula. Man är inte lika nervös för att hamna i skiten. Det börjar bli lättare att fokusera på vad du ska göra istället för att se faror överallt. Ett ”jag får inte...” kanske kan ersättas med ett ”nu ska jag...”.

Här i klippet nedan visar Mike Randolph lite olika tekniker för att ta sig ur problem. Min enda invändning är att det är lättare att göra en cut roller med en överstabil disc. En understabil disc som Stratusen han förevisar har en tendens att vika över och lägga sig på mage, och om det händer ligger man oftast väldigt långt från korgen. För egen del så tar jag nästan alltid en Firebird för cut rollers.

Nästa kapitel är det sista kapitlet, där jag knyter ihop säcken. ;)

Kapitel 4: Förberedelser före kast och tävling

Före-kastet-rutin

En underskattad sak att jobba med, helt klart! Även här är bollgolfarna långt före oss. Det är sällan man ser ett proffs hasta iväg ett slag. Antalet waggles med klubban, antalet gånger spelaren tittar upp mot målet är konstanta och en del av en rutin som vaggar in dig i säkerhet och förbereder dig för ditt slag. Nackdelen med det här är att det tar en j-la tid. Det är tid vi inte har i discgolf. Vi ska kasta inom 30 sekunder från att det är vår tur, vi har kommit fram till vår disc och det inte finns hinder för vårt kast. Den som inte håller sig inom den tidsrymden ska varnas och så småningom pliktas för det. Det står i reglerna och är en del av spelet, så det är bara att köpa. Detta gör att man alltid ska börja förbereda sig inför sitt kast innan de 30 sekunderna börjar. Kolla linjer, känn på vinden, planera discval, ta fram discen (se bara till att du inte stör någon i din grupp som koncentrerar sig för sitt kast), torka av den om det behövs etc. Om du slösar hälften av dina 30 sekunder på att göra det är du ute och cyklar. Du behöver de 30 sekunderna för att göra din rutin innan kastet, med marginal för att byta disc om något oförutsett inträffar. Vinden har vänt förr, och kommer att så göra igen. 

Hur ska en rutin se ut då? Ja, det finns skräckexempel som Geoff Bennett. Jag vet inte vad han gör, försöker starta en gräsklippare? Inte något att emulera direkt. Om du behöver, ta en provsving. Jag gillar att först sikta in mig. Därefter att visualisera kastet, från att jag släppt discen till att den stannar vid målet. Medan jag gör det skakar jag loss spänningar och slappnar av musklerna. När jag är beredd, committa och kasta. Min vanliga rutin tar 10-15 sekunder, så jag har en viss marginal att byta disc/kast/taktik inför kastet. Det finns de med kortare, fördelen med det är att de kan byta disc eller kast utan att stressa. För mig funkar det inte med kortare, jag måste känna mig redo att kasta, och jag behöver mina 10-15 sekunder för det. Om man har en längre rutin än så, ligger man risigt till eftersom man inte har tid att göra om sin rutin om man ändrar sig.

Ett par väldigt viktiga saker här: Din rutin ska inte innehålla tankar på teknik. Teknik tänker vi på övningsfältet, inte på banan. Träna med din rutin på övningsfältet. Gör samma sak inför varje kast tills det sitter i ryggmärgen. Det är en mycket viktig del för att bli en bättre discgolfare. Och om du inte tror på mig, lyssna på Annika, en av de mest framgångsrika golfarna någonsin! 

Rutiner inför tävling

Nu när du ska på tävling, har packat bagen med discar du känner förtroende för och har förberett dig på alla möjliga tänkbara och otänkbara sätt, så vill jag ge några tips om vad man bör göra dagen innan. Först och främst bör du åka i god tid så att du har möjlighet att spela in banan. Det finns en del Do's och Don'ts här, tycker jag:

Vind

Vind är ett av mina favoritämnen. Bollgolfare är i allmänhet bättre på att läsa av vinden än discgolfare, trots att bollar påverkas mycket mindre än discar. Detta tycker jag är mycket märkligt. Om du hittar någon lokal spelare att snacka med, fråga då gärna om den normala vindriktningen. Helst innan du ger dig ut på banan. Kanske blåser det från ett ovanligt håll just idag, när du spelar in banan? Det andra du bör göra är att bestämma den generella vindriktningen för dagen. Har du pejl på den är mycket vunnet. Du kan stå på ett utkast där det är vindstilla, men om hålet öppnar upp framåt fairway så kan du ändå ha skaplig koll på hur vinden blåser därute. Visst kan man bli överraskad av oväntade kastvindar eller oförutsedda vindtunnlar, sånt bör man också vara uppmärksam på under ett inspelsvarv. Vi har nog alla varit med om att vinden har vänt från inspelsvarvet tills dess att tävlingen startar. Det försvårar givetvis, men om man förberett sig noga spelar det inte lika stor roll.

Vikten av goda förberedelser

Min uppfattning är att ju mindre man behöver tänka under ett tävlingsvarv, desto bättre. Allt fokus kan då gå till att utföra dina kast på bästa sätt. En nyckel till det är en bra strategi. En bra strategi är inte ”vilken disc ska jag kasta på det hålet”, den är mer än så. Den är ett förhållningssätt till hålet. Titta noga på avstånd på hålen när du spelar in banan. Notera OB-linjer och andra hinder. Håll koll på lokala regler. Vinden kan som bekant ändra sig. Se dig omkring när du spelar in banan. Inte bara raka linjen mot korgen, utan omgivningarna. Vad är bästa missen på ett hål? Vad är värsta? Många kastar 5 drajvar från utkastet, plockar upp discarna och lägger högst i en putt i korgen. Visserligen är inte puttning lika klurigt i discgolf som i golf, men jag tycker ändå man ska ge det lite tid här. Gå runt korgen och kika. Vilken putt vill jag helst ha här? Ska jag kasta förbi korgen, eller ligger jag bättre lite kort om? Från vilket håll ligger vinden på vid korgen? Allt för att känna sig bekväm inför morgondagen.

Ibland har man inte tid med ett riktigt bra inspelsvarv. Istället för att då stresskasta dig runt banan så kan du promenera runt den. Det tar en bråkdel av tiden och ger mer. Du stressar inte, du hinner se dig omkring bättre och du får en bättre känsla för vindarna och terrängen. Jag vet att det är svårt, särskilt om man åkt en längre sträcka och det rycker fett i kast-armen, men testa själv så får du se.

Den låsta strategin, eller den öppna?

För- och nackdelar. Ja, om du har bestämt dig innan för hur du ska attackera hålen på en bana behöver du inte tänka och tveka, det är bara att gå ut och göra det. Om vi hade varit robotar hade det varit busenkelt. Men vi är människor, och vi har bra och dåliga dagar. Jag tycker att man ska ge sig själv lite armbågsutrymme i sin spelstrategi. Du kanske har dagen när allt sitter? Låt då inte en alltför konservativ strategi begränsa dig. Kanske funkar inget idag? Spela ännu mer konservativt, försök att överleva varvet. Ibland kan det räcka med att sätta upp lägre mål på banan och lyckas med dem så att känslan återvänder. Kanske kan du hitta tillbaka till spelet några kast längre fram?

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig

Vi spelar ju för att det är roligt, eller hur? Det kan hända att man drar iväg på en endagstävling på en bana man aldrig spelat innan. Vi gjorde en sån grej helt nyligen. Om man ändå vill sätta målet att prestera något på tävlingen, finns det några tips jag kan komma med, så att man inte står som ett blankt kort på första utkastet. Det handlar om att känna sig själv och sitt spel, tycker jag. Om man vet hur långt man kastar sina discar med olika kast i meter, har man mycket vunnet. Det är givetvis roligast att mäta longest drive, men vi har oftast inte så många kast på en bana. Däremot har vi ofta många hål mellan 60-100 meter. Om du har pejl på hur långt du kastar olika discar med olika kast inom det intervallet är du bra förberedd. Ibland utsätts vi för optiska illusioner från ett utkast. Det kan då vara mycket värt att jämföra sin känsla för hur långt hålet är med hur långt det är i meter. Jag frågar ofta om längderna på hålen, mest för att se efter om längdkänslan jag hade stämde. Om man får sin känsla bekräftad blir det genast lättare att committa för sitt kast. Om du har svårt att hitta en känsla för hur långt hålet är, kolla antalet meter och jämför med ett lika långt hål på hemmabanan.

Fråga, fråga, fråga. Finns det OB? Finns det en hemmaväg att spela hålet? Brukar folk göra tvåor här? Såna saker. Med svaren på de frågorna kan man oftast ganska enkelt bena ut sin spelstrategi på hålet. Ett generellt råd är att inte vara för aggressiv första gången man spelar en bana, särskilt på tävling. Kasta hellre lite konservativt. Finns det någon värre känsla än när man tycker att man gjort ett bra kast, för att få höra att ”nej, den ligger OB”? Det kan paja dagen för vem som helst. Notera hindren på vägen, men fokusera på din kastväg. Man kan lätt fälla sig själv om man börjar fokusera på fel saker. Man övertänker sitt kast. Här har vi en fördel mot bollgolfarna. Vi har 30 sekunder på oss. Vi har egentligen inte tid att övertänka.

Om du följer de råden och dessutom kastar bra, ska du inte behöva göra några onödiga OB-besök. Du kanske inte ger dig själv chansen att göra birdie på alla hålen, men som jag sade tidigare så är inte det nödvändigt. Känslan av att inte göra bort sig slår ofta känslan av att göra birdies blandat med bogeys.

Nedan är en hel spelfilm om att övervinna sina demoner. Den är lite seg, och för den som inte gillar golf kan den nog till och med vara en ren plåga. Jag tycker dessutom att Shia Labeouf är en kass skådis, så jag ser den inte gärna. Men ta en titt vid precis en timme och femton minuter. Det är en dramatisering av att fokusera. Hindren noteras men tas sen bort ur medvetandet. Allt fokus är på målet. Men sedan smyger sig tankarna på, här illustrerade av skuggorna som faller in på klubbhuvudet. De mentala demonerna. Fokus bryts. Slaget misslyckas. 

Nästa kapitel handlar om problematiska lägen, alltså om att ligga i skiten på ren svenska.

Kapitel 3: Typiska spelstrategier för några håltyper

Vilken disc ska jag välja?

Efter att ha läst igenom det här avsnittet, insåg jag att den här frågan bör tas upp. Det finns en ocean av modeller, vikter och plaster att välja mellan. Vad man själv kastar med tycker jag är högst personligt. Jag kör på Peter Bygdes filosofi: Kasta inte sånt du blir överraskad av. Jag brukar nästan alltid bära med mig för många discar, särskilt på tävling. Specialdiscar för speciella typer av kast. Men när jag väl står inför det kastet, blir det ganska ofta att jag fegar ur och väljer en disc jag kastar mycket med och känner förtroende för. Det är så viktigt att lita på sig själv och sin disc. Som Bygde säger, kasta inte med sånt som överraskar dig. Det är det jag har att säga om discar, egentligen. Ja, och att S-TB Teebird äger. ;)

Det öppna hålet

Om du ska spela ett helt öppet hål är det naturliga valet en hyzer. Det är kastet med störst felmarginaler. Även en halvmiss brukar stanna nära korgen. Ta en titt på Will Schusterick till exempel. Så fort han har möjlighet kastar han hyzer till korgen. Det gör alla duktiga spelare. Har du möjlighet att kasta hyzer till korgen, och det inte finns några särskilda skäl för att inte göra det, är hyzern ett självklart val. Även Lamar gillar hyzern:

Korridorhålet

På ett rakt, tight hål väljer de flesta framgångsrika spelare en hyzer-flipp. Hyzer-flippen är väldigt användbar, dels för att man inte behöver ge discen lika mycket fart för att den ska orka fram, dels för att det är det enklaste sättet att få iväg discen på någorlunda rätt linje. Det har med kaströrelsen att göra och är en aning tekniskt. Men ta gärna en titt på videor på youtube, så bör du snart märka att de flesta duktiga kastarna helst väljer att kasta någon sorts hyzer-flipp på sådana här typer av hål.

Nerförshål

Här blir vinden oftast en klart större faktor än vid plana kast eller kast uppför. Om det bara handlar om någon meters höjdskillnad kan man gott kasta som om hålet vore plant, men är det kraftigt utför måste man hålla tungan rätt i munnen. Discen tappar inte fart på samma sätt som när man kastar ett plant kast, alltså kan man vara med om att en disc oväntat flippar efter en ganska lång stund i luften.En lite stabilare disc är ett bra alternativ alltså. Men kastar man för stabilt så fejdar discen iväg tidigt och man kan inte alls dra nytta av höjdskillnaden. Är hålet mycket nerför så rekommenderar jag att du testar att kasta en midrange eller kanske till och med en putter. Då de är trögare så brukar de inte flippa oväntat, de håller linjen längre än en driver och med det fina glidet de har behöver man inte kasta så hårt. Eskilstunas hål 16 är 140 meter. Det når jag med en midrange, om det är vindstilla.

Uppförshål

Testa det här själv, om du inte tror mig. Ställ dig i en ganska brant backe och kasta discar uppför den. Vad händer? Dels beter sig discarna klart mer stabilt än vid plana kast, dels flyger drajvarna inte mycket längre än dina putters, om ens alls längre. För min del tar jag gärna en understabil putter eller midrange om jag ska rakt uppför en backe. Man förlorar inte någon längd på det, och marginalerna ökar. Hål 6 i Slottskogen är 75 meter. Här kastar jag midrange, ibland tom en fairwaydriver. Underskatta inte hur mycket längd man tappar på bara några meters höjdskillnad.

Hyzerhålet

Beroende på hur hålet svänger, så finns det olika möjligheter. Om hålet svänger kraftigt brukar jag se efter om underlaget i kröken är hårt och slätt. Om så är fallet tar jag min stabilaste bredrimmade disc och skippar till korgen. En skipp svänger alltid mycket kraftigare än en flygande disc. Om man måste flyga discen, kan det vara värt att testa en disc som inte är så överstabil. En mindre stabil disc orkar flyga längre innan den slår i backen, med rätt sorts kast kan du alltså få en understabil disc att flyga längre till vänster runt en krök än en överstabil disc. Om hålet bara svänger lagom så spelar discvalet mindre roll.

Anhyzerhålet

Se Hyzerhålet, men omvänt. :)

OB på ena sidan

I golf finns en generalregel för det här: Om du har OB på höger sida av hålet, pegga upp till höger på tee så att du spelar dig bort från OB:t. Det funkar inte så i discgolf. Så stora tee's har vi inte, att vi kan anpassa vår run up på det sättet. Jag tycker att det här är en självförtroendefråga, strategin är helt upp till dig som spelare. Välj ett kast och en disc du har förtroende för. Tro på vad du gör. Om du tvekar eller inte vågar genomföra ditt kast som planerat, då är olyckan lätt framme.

OB på båda sidorna

Eller minigolfhål, om man ska vara lite fräck. Här finns mycket att vinna om man tänker innan man kastar. Hur långt kan jag kasta och vara garanterat safe? Hur svårt är kastet därifrån? Om du garanterat kan kasta ditt utkast safe och därifrån utan alltför stora risker göra birdie eller par finns inga skäl att bita av för mycket på utkastet. Om så inte är fallet så brukar jag dundra iväg något bäst jag kan, MEN se till att min disc flyger safe så långt som möjligt. Går den OB så har jag oftast avancerat så pass långt att jag kan rädda mitt par, stannar den safe har jag en lätt birdie. Här finns istället inga skäl att spela konservativt. Allt beror på hur hålet är utformat.

Mandatoryn

De som känner mig vet att jag inte gillar mandatoryn. De är en konstgjord svårighet som oftast kan undvikas med bra banläggning. I vissa fall finns dock inga alternativ. Så hur spelar man ett mandatory-hål? Gärna av typen mandatory-port? Fråga nån som vet istället, jag är sämst i västsverige på det. :P

Den långa driven

Finns inga hinder, gräset är kortklippt och det inte blåser nämnvärt kommer man längst med en roller. Näst längst med en bredrimmad understabil sak. Men ofta är det inte bara längden som är faktorn, utan var man ska placera sig för nästa kast. Om hålet är 170 meter, och du maxdrajvar 140 som jag ungefär, är det värt att ta risken att maxa? Säg att hålet är 140 och du maxdrajvar 110? Hur ofta sätter man ett 30-meterskast? Vad tjänar du på att maxa? Om man tar en driver man litar på och gör ett mer kontrollerat kast vinner man en oftast på det. Du missar inte lika mycket i sidled. Du kanske får ett 10 meter längre inspel, men spelar det så stor roll? Visst är det trevligt att ha ett så kort inspel som möjligt, men läs avsnittet under så kanske du förstår bättre vad jag menar.

Komfortzonen

Det finns något som kallas komfortzonen även när det gäller puttning. Inom den här zonen sätter du puttarna, oavsett situation. Ju större komfortzon du har, desto enklare blir det att spela discgolf. Jag känner mig stensäker inom 5 meter. Det är inte mycket, jag vet, men jag missar i stort sett aldrig en putt inom 5 meter. Ser jag discen ligga inom 5 meter från korgen är jag lugn. Det är min komfortzon. Det innebär att jag inte behöver parkera mitt kast för att känna mig säker, jag har en liten marginal. Med den känslan tar man bort lite press på sig själv. Arean för att parkera en korg är ungefär 3,14 m², det är inte stort. Men om man har en komfortzon på fem meter, då är man egentligen parkerad om man ligger på ett område som är 78 m², cirkulärt utspritt runt korgen. Det är lika mycket yta som en stor tvårumslägenhet. Ganska mycket plats faktiskt. En hel ocean av yta att landa på. Inte konstigt att jag tycker att det är busenkelt med inspel, kanske? Det spelar ingen större roll om jag har ett inspel från 30 eller 50 meter, bara jag kan träffa den där lägenheten runt korgen är jag hemma. :)

Nästa avsnitt handlar om att förbereda sig.