Årsbästalistan 2020, del 3

Nu börjar det bli rörigt. Från och med september har det bombats ut album. Värda att nämna, men kanske inte värda att lyfta fram helt och hållet är Amiensus, Anaal Nathrakh, Audn, Insidous Disease, Solstafir med flera. Habilt. Annat är mer intressant. Var börja?

 Mörk gryning. När bandet lade ner 2004 var det sorgligt. De var ett mycket intressant band. Debuten 1000 år har gått är nästan klassisk vid det här laget. Jonte var väldigt ung, men här finns ändå redan bandets signum på plats; melodierna, enkelt spelade på den ena gitarren. Inga komplicerade grejer, bara en ton och en sträng i taget. Ett gäng riktigt bra låtar, och trots att man hör att de inte har slipat till sitt sound än så håller skivan bra fortfarande. Genom karriären sökte Mörk gryning vidare. Identitetskrisen var ihållande. Andra skivan Return fire var dödsigare, och tack vare ljudet från Sunlight ganska unik. Skivan känns lite hafsig och spretig, och vissa av låtarna kan jag inte med alls. Svensk slingblack blandat med tysk thrash? Mjaa, blir betyget. Samtidigt tycker jag topparna är högre här, och svängarna tas ut mer. Till tredje skivan fick vi ett norskt black metal-ljud på en svensk dödsblackgrupp. Kanske är det Mörk Grynings bästa stund, och enligt mig toppar hela karriären med inledande Templars. Att få den serverad, otight och jävlig, på Sweden rock för en massa år sedan är en höjdpunkt jag fortfarande minns. Det vi sedan fick är ett väldigt experimentiellt album. Pieces of primal expressionism är en tuff nöt. Den fria formen fungerar emellanåt, ibland stapplar det betänkligt. Gruppens svagaste giv, men samtidigt den mest intressanta. Den avslutande självbetitlade skivan från 2005 är mer fokuserad. Jag gillar den skarpt, här finns experimentlustan intakt, men låtarna är lättare att ta till sig. Med den spretiga diskografin var det inte helt enkelt att förutspå vad 2020 års Hinsides vrede skulle vara för en sorts skiva. Det vi fick är, enligt mig, ett sorts bokslut samt en sorts omstart från ruta ett. Hinsides vrede måste vara den skiva som ligger närmast debuten. Låtarna är korta, enkla och hittiga. Jag saknar det jag älskade med bandet, det vill säga det mönsterbrytande och lite kluriga. Det gör skivan till en besvikelse. Samtidigt känns det att potentialen finns här. Jag hoppas att den här skivan är den första av flera. Att Mörk Gryning, genom allt experimenterande genom åren kan återskapa det de var ute efter i början av karriären utan att falla i groparna den här gången. Tänk om skivan är början på en ny cykel? Jag är högst nyfiken på fortsättningen. För mig var Mörk Gryning som bäst när de tänjde på gränserna, och jag tror att de alltjämt har stordåd kvar i sig. Jag håller tummarna för något mer nästa gång, att Hinsides vrede var en typ av skiva för att hitta någon sorts identitet igen. Tycker man att 1000 år har gått är det bästa bandet gjort, bör man gilla den här skivan skarpt. Håller man Maelstrom Chaos eller Mörk Gryning högst, så förefaller denna lite för strömlinjeformad och platt. Oavsett vad som komma skall, så är jag glad att Mörk gryning finns igen. Det är ett gäng som aldrig hållit sig länge i mittfåran. 

Jag har svårt för Necrophobic. De lider av en del problem. En inte svinbra trummis är ett problem. Lädernitar-imagen krockar lite med det större problemet; att allt de gör ger mig en känsla av fritidsgård. Det är säkert i mitt huvud problemet sitter, men den enda gången det bränt till rejält för mig är Nocturnal Silence från jättejättelänge sedan. Då kändes det på riktigt. Allt efter det känns…småputtrigt. En del säger att de är en fortsättning på Dissection, jag skakar på huvudet. Dissection tog extrem metal och gjorde den relativt lättlyssnad. Necrophobic tar en ABBA-låt och klär i den i metallfolie. Inget fel i det; det är så snällt det kan bli och mycket headbangervänligt. Det är bara inte för mig. Här finns sällan något som fångar mitt intresse, och när låtar som Mirror Black stampar igång så mår jag lite illa. Men. Ibland träffar de faktiskt rätt. Aldrig förr har bandet uppnått den här kvalitén. Aldrig förr har de mer än för mer än inledningsvis behållit mitt intresse. Och aldrig förr har de uppnått den verkshöjd som bitvis tittar fram på skivan. Jag tänker på The infernal dephts of Eternity. Här växer de, för mig, kanske för första gången ur hobbyfacket och presterar något som verkligen håller. Som inte känns som en gimmick eller där jag skruvar på mig. 

Wayfarer är allt som Necrophobic inte är. Kanske räcker det att stanna där? Nej, men bandet har här presterat sin hittills bästa skiva. Skivan andas gammal western och gnisslar lite likt ett gammalt ånglok. Produktionen känns dammig och lite bullrig. När det blir långa låtar sitter jag klistrad. 

Vi avslutar dagens inblick med att dröja oss fast vid långa låtar. Längst låtar i år, och längst skiva, har The project hate MCMXCIX hamrat ihop med sin Purgatory. 6 låtar, en timme och 19 minuter lång. Längsta låten är 14:03 minuter lång, kortaste är… 12:26 minuter lång. Ja jösses. Det här är verkligen ett allvarligt försök att skrämma iväg lyssnare. Det går ju knappast att ta in. Att traggla sig igenom skivan gör jag inte i en sittning. Den får delas upp i tre pass, två låtar åt gången. Allt annat är för mycket. Jag avgudar verkligen 2005 års skivan Armageddon march eternal – symphonies of slit wrists (puh). Här låg snittlängden på låtarna någonstans runt 8-minutersstrecket, det var alldeles lagom för lilla mig. Det fanns en ände på det. Man kan inte hålla koncentrationen uppe längre. Man kan zona ut lite här och där, för runt hörnet lurar en ny låt att fångas in av. Sedan dess har det gått upp och ner. 2007 års In hora mortis nostrae, 2009 års The lustrate process, 2011 års Bleeding the new apocalypse (Cum victriciis in manibus armis) och 2012 års The cadaverous retaliation agenda är alla högst solida och får speltid hos mig, men sen… nej neej neeeeeeej! Hemsk ny sångerska, låtarna växer i längd till kolosser och det är för mig helt ogenomträngligt. Visserligen gillade jag låten Blood design från 2017 års Of chaos and carnal pleasures men jag tror inte ens att jag orkade mig igenom hela resten av skivan. Death ritual covenant från 2018 vet jag inte ens om jag har lyssnat på. När jag satte mig med årets Purgatory var känslan inledningsvis densamma. Men i små doser åt gången så uppskattar jag det här igen. Det får mig att minnas varför jag älskade bandet förut. Tro mig, som fan av progressiv rock så avskräcker inte längden på låtarna, men när de görs så här massiva så går det tamigfan inte att lyssna på det. Det är som att försöka sätta i sig en enkilosstek. Den kan vara utsökt, men halvvägs in så är det inte gott längre. Det växer i munnen och känns snart som att tugga på en gammal sula. Svettpärlor bildas i pannan och hjärtat börjar slå för att förbereda flykten. Lord K! Jag vill inget hellre än att älska dina skapelser, men du gör det för svårt för mig! Tänk om du ville göra låtar igen, inte monster? Jag kan inte tro att jag är den enda som har de här invändningarna.

Årsbästalistan 2020, del 2

Dags att fortsätta med musikåret 2020. Bästa släpp 2020 är den nyutkomna samlingen med Ghost Brigade. Finnarna gjorde bara fyra plattor. Den första haltar lite p.g.a. bristande låtmaterial, men är överraskande stark så här vid en nyinlyssning. Den tredje är lite för långsam för min smak. Den sista är asbra men den andra… är den bästa skivan någonsin att utkomma från Finland. Gillar man band som Sentenced, Him, Amorphis, Charon osv. så gör man bäst i att kolla upp Ghost Brigade pronto! Den här samlingen må vara årets släpp, men den räknas bort då den inte innehåller ny musik. De andra skivorna jag fick får ska väl också nämnas. Tattooed Millionaire är mest ett kompletteringsköp, även om den nytillkomna bonus-skivan innehåller en del intressanta låtar. Occult medicine är det extremt underskattade franska tekniska deaththrashbandet Yyrkoons bästa. Obligatorisk lyssning. Cendres et sang är debuten (borträknat minin) från de högintressanta Aenanon från Grekland. Progressiv och ösig death metal. Deras hårdaste platta. Svinbra! Nåja, åter till 2020.

Våren bjöd på fler överraskningar och nyheter för mig. Det finns många Opethkloner i världen. Om man håller upp dom mot originalet är de bleka och trista, och därmed inte värda att lägga sin tid på. Det känns lite som en annan genre jag försökt uppskatta, men inte lyckats med. Sergio Leone gjorde några av mina absoluta favoritfilmer. Spaghettiwesterns. Efter att de blev populära kom efteraparna. Filmkännare hyllar en del av dessa, men jag ser bara hur bleka de är jämfört med originalet. Så även här. Descend faller ofta i den fällan. Ibland tar skivan slut utan att jag märkt att jag lyssnat. Men de håller ändå hög nog kvalitet för att fånga mitt intresse. Ge den ett öra, om du gillade det Opeth höll på med när de var som bäst. Eller bara för att upptäcka vad den svenska musikscenen kan ge nuförtiden.

Green Carnation valde att avsluta sin dvala och leverera sitt första album på drygt 15 år. Som ett stort fan av senaste plattan så hade jag förhoppningar. Synd att bästa låten på skivan är en nyinspelning av en gammal låt. Leaves of yesteryear är även den bra, men sen tar det stopp. Jag hoppas att det här dock bara är en försmak på framtida segrar.

Dags för black metal gånger två. Naglfar har tappat gnistan. Ett par riktigt bra låtar, det andra materialet lämnar lika mycket intryck som en film producerad för Netflix. Inte oväntat, men trist med tanke på hur lång tid de tagit på sig att producera något nytt. Dags för pension? Tyvärr känns det även så med Winterfylleth. Jag försöker, men skivan vägrar grabba tag i mig. Topparna är riktigt höga, så något gott finns ändå här att hämta. Nej men samma sak är det även med Uada och Ages. Kanske har jag bara tillfälligt tröttnat på musikstilen? Vi får se.

Paradise lost har släppt sin bästa skiva på nästan 20 år. Då pratar jag inte om jubileumsutgåvan av Draconian times, deras bästa skiva någonsin, utan Obsidian. Den är varierad, välskriven och roligare att lyssna på än något de gjort på länge. Mitt klagomål? Nick Holmes. På riktigt. Dödsbrölen är inga bröl, de är lika kraftfulla som inspelningarna man gjorde på pojkrummet för att inte störa och idiotförklaras av föräldrarna. Skönsången likaså. Den här plattan med riktigt bra sång på hade kandiderat till en av topplatserna på årsbästalistan. Nu halkar den ner lite Tror jag. Jag vill inte ge bort listan riktigt ännu. Eftersom videon är ny så passar jag på att länka den med. Vilken låt! Jämför Nick Holmes sång1995 mot 2020. Lite mer riv är det allt...

Jag avslutar nog den här andra delen med mellandelen av årets absoluta höjdpunkt. Deras förra skiva hamnade lite i skuggan av polarna Rivers of Nihils kanonplatta ”Where owls know my name”. I efterhand är Selves we cannot forgive” en svagare platta, men samtidigt har jag lyssnat väldigt mycket på den. Livslängden är enorm på den. Så verkar fallet vara även med årets ”Violent portraits of doomed escape”. Man blir ju lite proppmätt bara av att smaka på titeln, men skivan är trots sin mättnad väldisponerad. Jag är hungrig på mer när den klingat ut. Jag får känslan av att den är lite fattig, men jag vet inte varför. Sju riktiga låtar, ett väldigt mysko mellanspel och en akustikmörk repris bjudes. Ändå känner jag mig inte mätt. Vad är det vi har här då? Progressiv metal. Samma genre som Rivers of Nihil, men med ett ännu bredare anslag. Sångarna är fantastiska. Till skillnad mot tidigare har de nu en trummis jag verkligen uppskattar. På deras första skivor hade den en annan kille på pallen. Väldigt duktig, men jag fullständigt avskydde hans spelande. Icke så med nya. Höjdpunkter? Svårt att välja. Låtarna jag gillar minst är Trauma bonds och Death comes in reverse. De stannar vid att vara riktigt bra. Son of war och Sun of war är väldigt bra. Invitation, Years of frigid light och avslutande Holy silence (den avslutningen!) snuddar vid mästerverk och ett fullbordande av genren. Hur kan man göra det här bättre?

Vi avslutar där för den här gången. Nu är det ”bara” slutet av september till årsskiftet kvar. Fortsättning följer!

Årsbästalistan 2020, del 1

Som vanligt framåt årsskiftet är det korta och bråda dagar. Pannan ska matas med pluttar av trä, det ska pyntas, putsas, krattas, skottas, hävas, spelas spel, lagas mat, diskas, kastas plast och så vidare. Vanligtvis har jag en knapp handfull skivor kvar också. Såna som utkommit under året, men som jag inte har gett tid. De ogenomgågna. I år har jag 10. Det har varit ett speciellt år, även skivmässigt. På våren utkom de skivorna som var planerade, då hoppet för turnéer säkert levde. Sen var det dött och tyst. Paradise Lost släppte Obsidian i maj, sedan hände inget förrän i augusti. Det är inte så ovanligt att det är lite dött på sommaren, men den skivbomb som kommit nu under hösten saknar nog motstycke. Det har varit ett par nya, intressanta släpp varje vecka, och jag har inte hunnit med. Därför känner jag att en splitt är nödvändig. Vi kör på fram till oktober och cowboy-metal-släppet med Wayfarer, och lämnar de senare till senare. Så får det bli.

Hej och välkommen till årsbästalistan 2020. Hur illa ett år än har varit, så har det i alla fall utkommit en massa musik till glädje. Jag har antagligen haft covid, var inte sjuk länge men har känt av efterverkningar såsom trötthet och huvudvärk. Elin har haft en tuff höst hälsomässigt. Vi har målat huset(n) och grusat gruset. Så lite musik som jag lyssnat på 2020 var det länge sen sist. Jag har dock samlat ihop 363 låtar att gå igenom på min årslista, och tänkte väl presentera russinen jag hittat i sedvanlig ordning. Så, utan vidare dröjsmål, till sak:

Tidiga släpp. Januari och Februari. Mycket roligt här faktiskt! Roligt var att Sepultura släppte en skiva som fick mig intresserad. Det har inte hänt sedan… 1994. Efter mycket om och men så har jag plockat fram två låtar jag gillar skarpt från den. De andra är väl okej, men inget som kittlar riktigt. Isolation låter som Sepultura gjorde när de var bäst. Bäst i världen alltså. Beneath the remains och Arise. Guardians of earth låter som en uppfräschning av det de dabblade med på senare delen av 90-talet. Två saker. Eloy Casagrande är en sjuhelvetes trummis. Kolla in Desperate Cry drum cam. Att bandet låter relevanta igen beror nog till mest del på honom. Derrick Green har utvecklats till en riktigt vass sångare. Så här bra har han aldrig låtit förut. Quadra levererar inte tillräckligt många bra låtar för att hyllas som platta, men guldkornen som här finns skiner klart.

Sylosis släppte ett album som kanske inte är jättespännande, men där jag kan plocka ut ett par bra låtar. Jag vet faktiskt inte exakt vad det är som verkligen tilltalar mig med bandet, men rätt vad det är får jag för mig att dra på Conclusion of an age eller Monolith. De har gjort så många låtar som är outhärdligt sega och tråkiga, men letar man så hittar man bra grejer. Något är det, och varför analysera vidare där? Fun fact: bland alla tråkiga skivor som finns så håller jag deras Dormant heart som en av de allra tråkigaste. Usch och fy!

Tre skivor kvar. Sämst av dem är Spectres from the old world med Dark Fortress. Det är välskrivet, kompetent, bred men samtidigt uddlös black metal från Tyskland. Slick, på engelska. Jag plockar med låtarna som kittlar mig mest, men här finns något för (nästan) alla. Poppiga låtar, ballader, tjofräsblack och bredbent stadiumblack.

Bäst från den här tiden på året är ändå Svart Crown. Ett band jag upptäckte iom det här släppet. Parallellerna till Gojira är oundvikliga. Men de här grabbarna känns lite mer ockulta och svåra. De är lika tunga som Gojira var på From Mars to Sirius. Plattan spretar lite och känns lite ofärdig. Man hinner inte landa i vad de vill uppnå innan den är slut. Samtidigt gör det att det känns fräscht. De tidigare skivorna i karriären känns klart mer obskyra, Wolves among the ashes känns mer som en cash grab och ett försök att bli main stream. Det svärtar dock inte ner det faktum att jag tycker att Thermageddon och Exoria är ett par av årets vassaste låtar.

Efter detta tidiga bombardemang av skivor så lugnade våren ner sig. Men sen en vacker dag i slutet av april så såg två nya plattor dagsljus. Stare into death and be still med Ulcerate är ett monster av sällan skådade mått. Det är för stort för mig. Jag orkar inte. Jag kan inte ta mig igenom plattan. Jag kan dra igång valfri låt på den och förundrad översköljas av våg efter våg av ofantlig maskinell lekande blytungsdystopisk och misantropisk metall. Det är eget, högst kompetent, aningen formlöst och jag uppskattar verkligen hur de tar sig an att spela tung musik. Det här är kompositioner snarare än låtar. De följer inga regler förutom sina egna. Om jag vore en mindre rastlös själ hade jag nog suttit med hörlurarna och andlöst följt med den här plattan, men som sagt. Det blir för jobbigt. Jag får känslan av ett evigt uppbyggande mot en förlösning som aldrig kommer. Det finns ett undantag. Dissolved orders avslutar skivan. Det är den lättaste men samtidigt den mest hårdslående låten på skivan. Kan death metal vara en konstform? Kanske, blir nog mitt svar. Översköljs av detta och bilda din egen uppfattning. Vad gäller skivan i stort så får jag återigen stå på utsidan och genom rutan beundra det jag ser/hör, men samtidigt vara utestängd från upplevelsen. Det känns på samma sätt som senare Emperor för mig. Att det kommer att ta tid. Från att jag köpte Prometheus med Emperor tills att jag kände att jag fullt förstod och uppskattade skivan tog det fem-sex år. Jag har följt Ulcerate sen The destroyers of all år 2011, men ännu har polletten inte fallit ner. Vem vet, kanske hittar jag ingången till nästa platta, och förstår då hur jävla svinbra bandet alltid varit? Kanske kommer det aldrig hända.

Katatonia släppte samma dag sin City Burials. Mitt förhållande till Katatonia är motsatt det till Ulcerate. Jag har faktiskt följt dem genom hela karriären. Första mötet var Without God i början på 90-talet, sedan dess har de, åtminstone periodvis, varit ett av mina absoluta favoritband. Låtskatten de gett oss är ofantlig. Kvaliteten de levererat nästan unik. När jag skriver att City burials är deras sämsta platta sedan Discouraged ones betyder det inte att jag tycker skivan är dålig, bara att den till stora delar lämnar mig kall. Här finns självklara höjdpunkter, jag plockade med dem i min lista. Men mycket här känns som utfyllnad.

Så var det. Januari fram till slutet av april 2020. Jag kan inte sitta här och jolma längre, dags att ta dagen vid hornen. Men vänta, jag har glömt ett släpp! Fluisteraars! Unikt! Småflummig och smågullig metal med avstamp i black som smyger sig på en och helt plötsligt utan att man märkt det så är man helt inne i musiken. Det är så lätt att glömma den här skivan, men jag tycker att den förtjänar uppskattning. Motsatsen till Dark Fortress, som man direkt uppmärksammar men sedan zonar ut av. Det är när de, nästan drogrusflummande hamnar i ett parti som sträcks ut kanske lite för länge som jag helt plötsligt finns med där i replokalens dunkel. Eller varför inte på en sommaräng. Bara att associera black metal med en sommaräng säger väl något om känslan den här musiken ger mig. Oj, nu vet jag inte om det var hönan eller ägget, men framsidan på skivan är en blomsteräng. Ok då, så nevermind. Jag kanske kan nöja mig med att skriva att omslaget passar musiken. Så. På återhörande!