Hej igen!

Det krävdes en skrämselartikel för att jag skulle skriva i min blogg igen. Här är den: blörk

Jag vet att det är illa ställt med mycket i världen, och genom denna genomgång vill jag dra mitt lilla strå till stacken. Kanske hjälper det någon att hitta något mera matnyttigt i musikväg än ”artisterna” i ovan nämnda artikel. Istället för att göra som förut, alltså att på något sätt försöka ranka årets skivsläpp i brahetsordning (jag använder det svenska språket som jag vill!) så trotsar jag alla normer och gör en kronologisk genomgång av 2011 års skivor som har betytt någonting för mig. Allt är inte med, särskilt inte skivor som jag inte brytt mig om att lyssna på, eller skivor som jag lyssnat lite på bara för att konstatera ett ”meh” och slängt i papperskorgen. Jag gillar metal i grunden, ju värre desto bättre brukar vara min standard. Finns det något som slår att bli totalt överkörd av musik? Nej, inte om vi pratar musik i alla fall. Så hatar du metal är det nog bara att sluta läsa här. Tack och hej! För er andra börjar historian här, och som sig bör, i januari 2011.

14/1 Belphegor - Blood magick necromance
Min första kontakt med Belphegor var genom samlingen Death... is just the beginning III. Året var 1995 och min skrala ekonomi tillät inte särskilt stora utsvävningar. Belphegor bidrog med låten In rememberance of hate and sorrow, en inte oäven men ganska standardiserad variant av death/black metal. Min nästa kontakt med bandet kom 2008 när jag laddade ner den nysläppta plattan Bondage goat zombie. Lysande titel eller hur? Musiken var dock meh och den åkte i papperskorgen. 2011 började lite svagt, så jag hann fatta ett litet tycke för BMN innan något annat släpp dök upp och pockade på min uppmärksamhet. Inte årets album, långt ifrån, men ändå bra nog att göra ett intryck på undertecknad. Det händer att det åker på fortfarande, i stunder av relativ uttråkning.

Det dröjde en hel månad innan nästa intressanta album läckte ut på nätet. 14/2 kom The project hate MCMXCIX - Bleeding the new apocalypse (Cum victriciis in manibus armis). Titeln är lika ambitiös som albumet. Sin största stund hade bandet enligt mig med den helt briljanta Armageddon march eternal (symphonies of slit wrists) som utkom 2005, men frågan är om nya plattan i alla fall inte tar sig in på topp tre av bandets släpp? Den nya sångerskan lämnar mig lite brydd, visserligen är hon tekniskt klart överlägsen den förra, men hennes insatser passar inte alltid in så bra. The project hate MCMXCIX är ett unikum i musikvärlden, det finns inget annat band som låter som dem. Det tråkiga är att de står och stampar på samma ställe, har man hört en platta så vet man hur resten låter. För vissa är detta ett kvalitétstecken, medan jag skruvar lite på mig och vill bli utmanad.
Länken är till första låten på plattan: Iesus nazarenus, servus mei

11/3 utkom Sylosis - Edge of the earth. Sylosis är ett band jag sprang på för något år sedan, de gjorde en riktigt stark platta i 2008 års Conclusion of an age. Tyvärr har de sedan dess blivit av med sångaren, den nya håller inte samma klass. Och jag undrar hur man tänker när man släpper ett 72 minuter långt album? För att orka sig igenom måste det vara så mycket bättre än ett album på 35-45 minuter. Det är inte det här. Men det håller att lyssna på, särskilt ett par av låtarna.

21/3 släppte The haunted – Unseen. Ett album som blivit både hyllat och sågat. Jag är närmare en sågning än en hyllning, men faktum är att jag klart hellre lyssnar på det här än deras förra sömnpiller till album Versus. Här finns ett par riktiga hits, No ghost, Unseen och Them närmare bestämt. Men att lyssna på albumet från början till slut är tyvärr mördande tråkigt. Frågan är vad som hände med The haunted? De har gått från att vara svintuffa till att vara rödvinspoeter. Jag vet att jag blev på slagsmålshumör av deras första plattor, dessutom var de livsfarliga att dricka sprit till. Minns (nåja) en nyårsafton när jag och en gammal bekant drack rent till The haunted made me do it. Det bör ha varit årsskiftet 00-01? Flaskan var slut innan plattan var slut, som jag minns det. Det var 70 cl sprit på under 36 minuter, en bedrift som i dagsläget säkert skulle sluta med pling-plong taxi till närmaste avgiftningsklinik. Nå, jag är inte lika tuff nu som då. Och det är verkligen inte The Haunted heller.

23/3 Amon amarth - Surtur rising tänker jag inte säga så mycket om. Alla som har hört Amon amarth vet hur det här låter. Inte deras bästa släpp, men inte heller deras sämsta. Kött och potatis. Mjöd och holmgång. Det är synd att klaga på bristen av intellektuell stimulering deras välfriserade skägg-döds bjuder på när deras mål inte är så mycket intellektuell stimulering som öldrickande och broderligt kramkalas framför scenen. Det är väl bara att lakoniskt konstatera att det här inte är min kopp sprit och leta vidare i mina mappar.

25/3 Vintersorg – Jordpuls tarvar dock en närmare granskning. Vintersorg har ett par album i bak-katalogen som är personliga favoriter, 1999 års Ödemarkens son och 2000 års Cosmic genesis är lysande album. Vad som hände sen är svårt att förklara. 2002 års Visions from the spiral generator har ett par bra låtar, men resten är lite atonala och konstiga. Från 2004 års The focusing blur kan jag bara med låten Curtains, eftersom refrängen låter som ett helt tivoli. 2007 års Solens rötter är tamt, tråkigt och vedervärdigt. Det känns som om Jordpuls återigen är ett steg i rätt riktning, men det är en lång väg tillbaka till storformen. Från att ha varit ett band med ganska storvulna, men utsökta melodier och krattiga texter om tomtar och troll så har de gått till att vara ett experimentellt band med småfalska melodier, tam produktion och ganska krattiga texter om... naturen?

28/3 Blackfield - Welcome to my DNA blir det sista albumet från 2011 års första kvartal som jag tar itu med. Det här är genomruttet! Fan också! Med två riktigt bra släpp i bagaget så hade jag höga förväntningar, men icke. Orkar inte skriva mer om Blackfield förutom att be dig kolla upp deras två första släpp, båda är högklassisk gitarrock. Blev lite rädd när Porcupine tree släppte The incident 2009. Hade Steven Wilson börjat få slut på bränsle? Welcome to my DNA gör inget för att slå mina farhågor ur världen. Och vem lät Israelen få sjunga? Han sjunger falskt! Illa pinkat grabbar!

Nästa inlägg behandlar april-juni, och kommer när jag får tid och lust till det!