Kaptenens tankar, del 1

Jag vet inte hur de tänkte när de bad mig bli lagkapten. Skojar ni? Vet ni hur många lagidrotter jag ens har utövat? Noll. Gissa hur många lagidrotter jag varit kapten i? Ungefär lika många, om sanningen ska fram. Jag ser egentligen ingen tjusning alls i lagidrotter. Några fotbollsmatcher har jag bevistat, men det var för att jag gick med supporterskaran som spelade trummor. På 90-talet var vi ett gäng som gick på ÅFFs hemmamatcher med trummor och pukor och förde ett jävla liv. Jag har varit på en hockeymatch i mitt liv. Jag såg första perioden, sen satte jag mig i baren och pimplade öl under resten av matchen. Svintrist. Nej. Lagsport är inget för mig. Däremot har jag alltid fascinerats över den individuella prestationen. I ung ålder var det längdskidor som fångade mitt intresse. För lat för att åka själv så trollbands jag ändå framför teven när det vankades långlopp med individuell start. Jag minns femmilen i Nagano som en av mina bästa TV-stunder någonsin. Den, tillsammans med Ryder Cup från Valderrama 1997, framför allt matchen mellan Woosnam och Couples ligger nog nära till hands när man börjar räkna ner mot topp ett sportupplevelser. Men lagidrott har aldrig lyckats fånga mitt intresse. Ändå är det laginsatserna jag minns med störst glädje när jag tänker tillbaka på min bana som idrottsman, först inom bollgolf och sedan inom discgolf. Delad glädje är dubbel glädje, i alla fall i stundens hetta. Så kanske finns där något ändå? Även om vi åker som ett lag, så är det ju faktiskt helt upp till den individuella spelaren att prestera. Nu börjar det bli intressant...

Ok, vi leker lite med idén. Vad innebär rollen? Den innebär mycket, men att valla katter är inte så långt ifrån sanningen. Precis som jag är spelarna i laget individer snarare än ett sammansvetsat lag. Fram tills att vi blir ett lag, vilket inte är förrän vi är på plats i Tjeckien, så är vi alla katter och katter är något jag faktiskt förstår mig på. Något som är svårare att förstå mig på är anmälningsreglerna. Det är första gången det här systemet används, och hade jag vetat hur krångligt det är hade jag nog tvekat ytterligare på att anta utmaningen. Att det är svårgreppbart ökar ju givetvis min oro för att göra bort mig någonstans på vägen, men det ökar ju givetvis också den mängd frågor jag får från intresserade spelare och anhöriga. Jag har svårt med frågor. Om svaret enkelt finns att finna på sidans hemsida så blir jag genast sur på frågeställaren. Leta själv innan du stör mig, för f-n. Jag har fullt upp ändå. Men frågor är bra, för då måste jag själv stanna upp och se mig omkring. 

Jag tog mig an den här rollen på kort varsel. Hann tänka över den under några dagar. Visste inte riktigt vad den innebar, vet fortfarande inte riktigt. Men jag hyser en förhoppning om att jag, med stöd av David Swärd, Emil Isaksson och Mattias Nilsson ska kunna ro det här i hamn på ett bra sätt. Det stannar inte heller där – Christer Christiansson åker ju ner i första hand för att göra upp om guldet i MP50-klassen, men han är oss även behjälplig i en roll som, ja vad ska vi säga, språkrör kanske? Ja, språkrör mot det äldre gardet, de kattigaste av dem alla. Det känns riktigt skönt, att ha den erfarenheten i sitt läger.

För tillfället sitter jag med Excelfilen med namnen som vi ska anmäla till de individuella platserna. Jag och David har lagt ner åtskilliga timmar på att sätta oss in i förfaranden. Jag har över 100 mail i min EM-mapp, och den första anmälningen är ännu inte inskickad. Glamouröst? Mja. Det som kommer sen är det som tar upp mer och mer av mina tankar. De nationella platserna. Vi har många duktiga spelare i Sverige. Jag har bra kläm på de som varit med en tid, och tror mig veta ungefär var jag har dem. Men juniorerna? Jag tycker inte om det. Vi har en uppsjö duktiga juniorer, och bland ett tiotal riktigt intressanta namn så måste vi sålla bort över hälften. Hur gör vi det på ett bra sätt, hur förklarar vi för de bortsållade att vi inte valde dem? Det finns stöd här, och vi jobbar på att utveckla ytterligare ett stöd. Men att juniorernas deltagande är så begränsat känns som felprioriteringar från tävlingsledningen, det står jag för.

Vad tittar vi på då? Det är det vanliga. Rating, track record, utvecklingskurva, föredöme för sporten, mål, träningsupplägg, insatser för svensk discgolf, lagspelare osv. Inga konstigheter egentligen. Jag vill ändå alltid gå djupare. Inom sporter som fotboll och hockey kan man faktiskt nära en dröm om att kunna leva på sin sport. Många har den vägen vandrat, så stigarna är väl upptrampade. Men inom discgolf? Inte många lever på den här sporten. Visst lever drömmen om att man kan göra det så småningom, särskilt för våra yngre förmågor. Men de som har kommit längre i livet? Antagligen finns här inga allmängiltiga svar att få, men det är ändå intressant vad som driver en satsning. Att jag är intresserad av detta beror nog på att jag aldrig lyckats formulera en gedigen tanke om min egen satsning. Vad driver oss att göra vad vi gör? Mitt nästa mål, när min rehab är klar, är nog att gå en runda på eller under min ålder. Inom bollgolf är det en större bedrift, men jag kan inte skaka tanken på att det vore häftigt. Visst vore det det? Eller? Vem bryr sig? Jag köpte tre skivor i förrgår. Varför? Alla finns att lyssna på på Spotify. Det är samma musik. Men jag ville ha dom ändå. Varför? Vad är mervärdet? Precis som i discgolf; banan finns där och discarna finns där, vare sig jag suger eller är duktig. Varför lägga en massa tid och energi på att förbättra sig själv, när ingen ekonomisk vinning står att finna. Det blir intressant, för nu är man ju inne på drivkrafter och petar. Är ekonomi en giltig drivkraft? Den måste ju vara det för att vårt samhälle ska fungera, men gör det att den drivkraften upphöjs över personliga drivkrafter. Nej, blir mitt svar. En del av oss har den här ådran som gör att man inte nöjer sig med att gå ut på banan och kasta för sällskapets skull eller det egna nöjets skull. Vi måste utveckla oss. Det finns inget annat val. Utvecklas eller tröttna och gå vidare till nästa fix. Så jag hoppas att få en fingervisning om vilka drivkrafter andra kan tänkas ha.

Det drog iväg lite där. Det brukar göra det när jag skriver. Men där har ni det, första stegen i resan mot EM i Tjeckien är tagna. Jag återkommer när det finns mer att skriva om. Hej på er!