10 Soen – Lotus
Se tidigare inlägg
9 Abigail williams - Walk beyond the dark
Se tidigare inlägg
8 Cult of Luna - A dawn to fear
Jag är besviken på Cult of Luna för att de inte fortsatte sitt arbete med Julie Christmass. Jag gissar att de aldrig kommer att nå högre än Mariner. Men frågan är om A dawn to fear är så högt de nått på egen hand?
7 Year of the goat - Novis Orbis Terrarum Ordinis
Jag är besviken. Eller jag vet inte. Nya plattan är mindre direkt än föregående, så kanske, med tid, blir jag nöjd och glad. Men den känns lite tamare, lite fattigare och så saknas ju den där riktiga hitten jag hade hoppats på. Kanske är det bara ljudbilden som inte passar mig perfekt. Det är lite för fuzzigt i gitarrerna. Det blir lite för proggsnällt. Jag saknar udden. För nu när jag går igenom skivan igen känns det som vanligt; jag gillar alla låtarna, men inget fastnar riktigt. Men i efterdyningarna av gårdagens morfinrus (jag skrev visst det här efter min operation och orkar inte skriva om allt) så känns det som om jag fattar grejen. Jag förväntade mig en gitarrplatta, så som föregående platta var. Men det här är en basplatta. Vrid upp basen och häng med.
6 Fleshgod apocalypse - Veleno
När extraspåret, som är en repris i annan version av en gammal låt känns vassast, så kanske det bästa krutet är bränt? Jag vet att det de facto ligger till så, det bästa krutet brändes av redan på minin Mafia. Det är tur att det är en mini, annars hade det aldrig gått att lyssna på eländet. Öronen klarar bara så mycket kross innan de ger upp.
5 The Moth Gatherer - Esoteric Opression
I samma fack som Cult of Luna kan vi placera in The Moth gatherer. Esoteric Opression är simultant deras hårdaste och mest lättillgängliga stycke musik hittills. Bästa svenska metalbandet som metalfolket inte lyssnar på? Mja, kanske inte helt, men lite ligger det nog i det påståendet. Fast vad vet jag? Hur låter det då? Ett inte lika sävligt Cult of Luna kanske? Inte för att det är poppigare, men de drar inte ut på det lika mycket. En platta helt utan svackor. Man tackor!
4 Soilwork - Verkligheten
Soilwork, jag är besviken. When the wolves are back in town är en riktig skitlåt. Förutom detta, bra jobbat! Alltså, jag förstår inte riktigt var de får allt ifrån. Jag gör ett experiment. Nu ska vi se. Här kommer antal låtar jag gillar från plattorna de släppt. Alltså gillar riktigt skarpt!
Steelbath suicide: 3
The chainheart machine: 4
A predator's portrait: 5
Natural born chaos: 6
Figure number five: 1
Stabbing the drama: 5
Sworn to a great divide: 1
The panic broadcast: 7
The living infinite: 9
The ride majestic: 5
Verkligheten: 7
Då har jag inte räknat med några extraspår eller sånt. Jag orkar inte. Frågan är hur de orkar? Ja, de har haft sina svackor, men trots det har de skrivit över 50 låtar som jag gillar riktigt skarpt! Det är inte många band som mäktat med det i min värld. Antagligen kan de räknas upp på en hand, men den exercisen orkar jag inte riktigt med nu.
3 In Mourning - Garden of storms
In Mourning har bytt ut medlemmar och förfinat sig ytterligare. Nya basisten och trummisen sköter sig utmärkt. Skönsången har snäppat upp. Bandets tidigare styrkor, gitarrerna, känns lite lämnade i bakvattnet faktiskt. Det här bandet, har trots sina höga toppar, problem att hålla kvalitén hela vägen. Det tenderar emellanåt att bli hiss-melodiskdeathmetal. Jag tror att produktionen har en del med det att göra. Skivan har deras bästa produktion hittills. Allt hörs. Alla musiker gör bra och intressanta saker. Man blir lite bombarderad av intryck, så hjärnan väljer att stänga av efter en stund. På tidigare plattor har varken basen eller trummorna haft en framträdande roll, nu har ÄVEN de det och det blir lite för mycket. Ja jag vet inte. Det är en jävla bra skiva, men något gör att det inte fastnar riktigt som det ska.
2 Diabolical - Eclipse
Diabolical, jag är besviken! Jag förstod kanske att jag inte skulle få ett nytt Neogenesis. För lång tid hade gått. Men i och med avslutande Decline på minin Umbra som kom så sent som 2016 så lyste ändå hoppets låga. Vilket ställ! Vilken nerv! Tänk om... Men nej. Eclipse besviker. Ok, det är en bra skiva. Låtar som Black sun och Failure är riktigt hårda. Inte alls lika maskinkalla som Neogenesis, men det är ju en skiva som lämnar en undrande. Hur kan något så nydanande och inspirationsrikt ändå låta så kallt och omänskligt? Om Neogenesis var en pansarvagn med en galen dator bakom spakarna så är Eclipse en ett Morbid Angel som vill spela ABBA-låtar. Det finns bara ett par spår jag inte gillar, men ställt mot sin föregångare kan jag inte vara annat än besviken.
1 The Great Old Ones - Cosmicism
Inte för att jag väntade mig annat, men TGOO tog hem titeln årets skiva 2019 utan större konkurrens. De vann senast när de släppte EOD 2018, de hade vunnit 2014 också med Tekeli-Li, men då visste jag inte ens att de fanns. Så grattis TGOO till att vara mitt topp 1-band de senaste fem åren. Några småsaker smolkar bägaren. Jag fick inte med bonusspåret när jag köpte digipack-utgåvan av skivan, det var snålt. Lost Carcosa har inte bränt sig in i min hjärna som de andra låtarna har gjort, utan att för den sakens skull vara dålig. Men annars: Of Dementia, A thousand young, Dreams of the nuclear chaos och Nyarlahotep hade alla aspirerat på titeln årets låt, om det nu inte vore för The Omnicient som tar hem det priset. Skivan är lite rappare än tidigare släpp, vilket både är intressant och lite avtändande; man blir inte på samma sätt invaggad som tidigare utan här gäller det att hänga med i svängarna. Även om det inte är bandets absoluta höjdpunkt, så utklassar den motståndet i år. Med hästlängder.
Sist men inte minst, länk till Spotify-listan.
https://open.spotify.com/playlist/2zPmpBIy1xTYiHuT14mBne?si=fmmLMb26Qsq5fL3xTOWNVA
Tackar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar