Årsbästalistan 2019

Bättre sent än aldrig, tvånget att inte bryta min tradition tog överhanden. Topp 10 2019, inklusive spotifylista på alla låtar jag diggat hårt under året!

10 Soen – Lotus 
Se tidigare inlägg

9 Abigail williams - Walk beyond the dark
Se tidigare inlägg

8 Cult of Luna - A dawn to fear
Jag är besviken på Cult of Luna för att de inte fortsatte sitt arbete med Julie Christmass. Jag gissar att de aldrig kommer att nå högre än Mariner. Men frågan är om A dawn to fear är så högt de nått på egen hand?

7 Year of the goat - Novis Orbis Terrarum Ordinis
Jag är besviken. Eller jag vet inte. Nya plattan är mindre direkt än föregående, så kanske, med tid, blir jag nöjd och glad. Men den känns lite tamare, lite fattigare och så saknas ju den där riktiga hitten jag hade hoppats på. Kanske är det bara ljudbilden som inte passar mig perfekt. Det är lite för fuzzigt i gitarrerna. Det blir lite för proggsnällt. Jag saknar udden. För nu när jag går igenom skivan igen känns det som vanligt; jag gillar alla låtarna, men inget fastnar riktigt. Men i efterdyningarna av gårdagens morfinrus (jag skrev visst det här efter min operation och orkar inte skriva om allt) så känns det som om jag fattar grejen. Jag förväntade mig en gitarrplatta, så som föregående platta var. Men det här är en basplatta. Vrid upp basen och häng med.

6 Fleshgod apocalypse - Veleno
När extraspåret, som är en repris i annan version av en gammal låt känns vassast, så kanske det bästa krutet är bränt? Jag vet att det de facto ligger till så, det bästa krutet brändes av redan på minin Mafia. Det är tur att det är en mini, annars hade det aldrig gått att lyssna på eländet. Öronen klarar bara så mycket kross innan de ger upp.

5 The Moth Gatherer - Esoteric Opression
I samma fack som Cult of Luna kan vi placera in The Moth gatherer. Esoteric Opression är simultant deras hårdaste och mest lättillgängliga stycke musik hittills. Bästa svenska metalbandet som metalfolket inte lyssnar på? Mja, kanske inte helt, men lite ligger det nog i det påståendet. Fast vad vet jag? Hur låter det då? Ett inte lika sävligt Cult of Luna kanske? Inte för att det är poppigare, men de drar inte ut på det lika mycket. En platta helt utan svackor. Man tackor!

4 Soilwork - Verkligheten
Soilwork, jag är besviken. When the wolves are back in town är en riktig skitlåt. Förutom detta, bra jobbat! Alltså, jag förstår inte riktigt var de får allt ifrån. Jag gör ett experiment. Nu ska vi se. Här kommer antal låtar jag gillar från plattorna de släppt. Alltså gillar riktigt skarpt!
Steelbath suicide: 3
The chainheart machine: 4
A predator's portrait: 5
Natural born chaos: 6
Figure number five: 1
Stabbing the drama: 5
Sworn to a great divide: 1
The panic broadcast: 7
The living infinite: 9
The ride majestic: 5
Verkligheten: 7
Då har jag inte räknat med några extraspår eller sånt. Jag orkar inte. Frågan är hur de orkar? Ja, de har haft sina svackor, men trots det har de skrivit över 50 låtar som jag gillar riktigt skarpt! Det är inte många band som mäktat med det i min värld. Antagligen kan de räknas upp på en hand, men den exercisen orkar jag inte riktigt med nu.

3 In Mourning - Garden of storms
In Mourning har bytt ut medlemmar och förfinat sig ytterligare. Nya basisten och trummisen sköter sig utmärkt. Skönsången har snäppat upp. Bandets tidigare styrkor, gitarrerna, känns lite lämnade i bakvattnet faktiskt. Det här bandet, har trots sina höga toppar, problem att hålla kvalitén hela vägen. Det tenderar emellanåt att bli hiss-melodiskdeathmetal. Jag tror att produktionen har en del med det att göra. Skivan har deras bästa produktion hittills. Allt hörs. Alla musiker gör bra och intressanta saker. Man blir lite bombarderad av intryck, så hjärnan väljer att stänga av efter en stund. På tidigare plattor har varken basen eller trummorna haft en framträdande roll, nu har ÄVEN de det och det blir lite för mycket. Ja jag vet inte. Det är en jävla bra skiva, men något gör att det inte fastnar riktigt som det ska.

2 Diabolical - Eclipse
Diabolical, jag är besviken! Jag förstod kanske att jag inte skulle få ett nytt Neogenesis. För lång tid hade gått. Men i och med avslutande Decline på minin Umbra som kom så sent som 2016 så lyste ändå hoppets låga. Vilket ställ! Vilken nerv! Tänk om... Men nej. Eclipse besviker. Ok, det är en bra skiva. Låtar som Black sun och Failure är riktigt hårda. Inte alls lika maskinkalla som Neogenesis, men det är ju en skiva som lämnar en undrande. Hur kan något så nydanande och inspirationsrikt ändå låta så kallt och omänskligt? Om Neogenesis var en pansarvagn med en galen dator bakom spakarna så är Eclipse en ett Morbid Angel som vill spela ABBA-låtar. Det finns bara ett par spår jag inte gillar, men ställt mot sin föregångare kan jag inte vara annat än besviken.

1 The Great Old Ones - Cosmicism
Inte för att jag väntade mig annat, men TGOO tog hem titeln årets skiva 2019 utan större konkurrens. De vann senast när de släppte EOD 2018, de hade vunnit 2014 också med Tekeli-Li, men då visste jag inte ens att de fanns. Så grattis TGOO till att vara mitt topp 1-band de senaste fem åren. Några småsaker smolkar bägaren. Jag fick inte med bonusspåret när jag köpte digipack-utgåvan av skivan, det var snålt. Lost Carcosa har inte bränt sig in i min hjärna som de andra låtarna har gjort, utan att för den sakens skull vara dålig. Men annars: Of Dementia, A thousand young, Dreams of the nuclear chaos och Nyarlahotep hade alla aspirerat på titeln årets låt, om det nu inte vore för The Omnicient som tar hem det priset. Skivan är lite rappare än tidigare släpp, vilket både är intressant och lite avtändande; man blir inte på samma sätt invaggad som tidigare utan här gäller det att hänga med i svängarna. Även om det inte är bandets absoluta höjdpunkt, så utklassar den motståndet i år. Med hästlängder.

Sist men inte minst, länk till Spotify-listan.
https://open.spotify.com/playlist/2zPmpBIy1xTYiHuT14mBne?si=fmmLMb26Qsq5fL3xTOWNVA

Tackar

Kaptenens tankar, del 1

Jag vet inte hur de tänkte när de bad mig bli lagkapten. Skojar ni? Vet ni hur många lagidrotter jag ens har utövat? Noll. Gissa hur många lagidrotter jag varit kapten i? Ungefär lika många, om sanningen ska fram. Jag ser egentligen ingen tjusning alls i lagidrotter. Några fotbollsmatcher har jag bevistat, men det var för att jag gick med supporterskaran som spelade trummor. På 90-talet var vi ett gäng som gick på ÅFFs hemmamatcher med trummor och pukor och förde ett jävla liv. Jag har varit på en hockeymatch i mitt liv. Jag såg första perioden, sen satte jag mig i baren och pimplade öl under resten av matchen. Svintrist. Nej. Lagsport är inget för mig. Däremot har jag alltid fascinerats över den individuella prestationen. I ung ålder var det längdskidor som fångade mitt intresse. För lat för att åka själv så trollbands jag ändå framför teven när det vankades långlopp med individuell start. Jag minns femmilen i Nagano som en av mina bästa TV-stunder någonsin. Den, tillsammans med Ryder Cup från Valderrama 1997, framför allt matchen mellan Woosnam och Couples ligger nog nära till hands när man börjar räkna ner mot topp ett sportupplevelser. Men lagidrott har aldrig lyckats fånga mitt intresse. Ändå är det laginsatserna jag minns med störst glädje när jag tänker tillbaka på min bana som idrottsman, först inom bollgolf och sedan inom discgolf. Delad glädje är dubbel glädje, i alla fall i stundens hetta. Så kanske finns där något ändå? Även om vi åker som ett lag, så är det ju faktiskt helt upp till den individuella spelaren att prestera. Nu börjar det bli intressant...

Ok, vi leker lite med idén. Vad innebär rollen? Den innebär mycket, men att valla katter är inte så långt ifrån sanningen. Precis som jag är spelarna i laget individer snarare än ett sammansvetsat lag. Fram tills att vi blir ett lag, vilket inte är förrän vi är på plats i Tjeckien, så är vi alla katter och katter är något jag faktiskt förstår mig på. Något som är svårare att förstå mig på är anmälningsreglerna. Det är första gången det här systemet används, och hade jag vetat hur krångligt det är hade jag nog tvekat ytterligare på att anta utmaningen. Att det är svårgreppbart ökar ju givetvis min oro för att göra bort mig någonstans på vägen, men det ökar ju givetvis också den mängd frågor jag får från intresserade spelare och anhöriga. Jag har svårt med frågor. Om svaret enkelt finns att finna på sidans hemsida så blir jag genast sur på frågeställaren. Leta själv innan du stör mig, för f-n. Jag har fullt upp ändå. Men frågor är bra, för då måste jag själv stanna upp och se mig omkring. 

Jag tog mig an den här rollen på kort varsel. Hann tänka över den under några dagar. Visste inte riktigt vad den innebar, vet fortfarande inte riktigt. Men jag hyser en förhoppning om att jag, med stöd av David Swärd, Emil Isaksson och Mattias Nilsson ska kunna ro det här i hamn på ett bra sätt. Det stannar inte heller där – Christer Christiansson åker ju ner i första hand för att göra upp om guldet i MP50-klassen, men han är oss även behjälplig i en roll som, ja vad ska vi säga, språkrör kanske? Ja, språkrör mot det äldre gardet, de kattigaste av dem alla. Det känns riktigt skönt, att ha den erfarenheten i sitt läger.

För tillfället sitter jag med Excelfilen med namnen som vi ska anmäla till de individuella platserna. Jag och David har lagt ner åtskilliga timmar på att sätta oss in i förfaranden. Jag har över 100 mail i min EM-mapp, och den första anmälningen är ännu inte inskickad. Glamouröst? Mja. Det som kommer sen är det som tar upp mer och mer av mina tankar. De nationella platserna. Vi har många duktiga spelare i Sverige. Jag har bra kläm på de som varit med en tid, och tror mig veta ungefär var jag har dem. Men juniorerna? Jag tycker inte om det. Vi har en uppsjö duktiga juniorer, och bland ett tiotal riktigt intressanta namn så måste vi sålla bort över hälften. Hur gör vi det på ett bra sätt, hur förklarar vi för de bortsållade att vi inte valde dem? Det finns stöd här, och vi jobbar på att utveckla ytterligare ett stöd. Men att juniorernas deltagande är så begränsat känns som felprioriteringar från tävlingsledningen, det står jag för.

Vad tittar vi på då? Det är det vanliga. Rating, track record, utvecklingskurva, föredöme för sporten, mål, träningsupplägg, insatser för svensk discgolf, lagspelare osv. Inga konstigheter egentligen. Jag vill ändå alltid gå djupare. Inom sporter som fotboll och hockey kan man faktiskt nära en dröm om att kunna leva på sin sport. Många har den vägen vandrat, så stigarna är väl upptrampade. Men inom discgolf? Inte många lever på den här sporten. Visst lever drömmen om att man kan göra det så småningom, särskilt för våra yngre förmågor. Men de som har kommit längre i livet? Antagligen finns här inga allmängiltiga svar att få, men det är ändå intressant vad som driver en satsning. Att jag är intresserad av detta beror nog på att jag aldrig lyckats formulera en gedigen tanke om min egen satsning. Vad driver oss att göra vad vi gör? Mitt nästa mål, när min rehab är klar, är nog att gå en runda på eller under min ålder. Inom bollgolf är det en större bedrift, men jag kan inte skaka tanken på att det vore häftigt. Visst vore det det? Eller? Vem bryr sig? Jag köpte tre skivor i förrgår. Varför? Alla finns att lyssna på på Spotify. Det är samma musik. Men jag ville ha dom ändå. Varför? Vad är mervärdet? Precis som i discgolf; banan finns där och discarna finns där, vare sig jag suger eller är duktig. Varför lägga en massa tid och energi på att förbättra sig själv, när ingen ekonomisk vinning står att finna. Det blir intressant, för nu är man ju inne på drivkrafter och petar. Är ekonomi en giltig drivkraft? Den måste ju vara det för att vårt samhälle ska fungera, men gör det att den drivkraften upphöjs över personliga drivkrafter. Nej, blir mitt svar. En del av oss har den här ådran som gör att man inte nöjer sig med att gå ut på banan och kasta för sällskapets skull eller det egna nöjets skull. Vi måste utveckla oss. Det finns inget annat val. Utvecklas eller tröttna och gå vidare till nästa fix. Så jag hoppas att få en fingervisning om vilka drivkrafter andra kan tänkas ha.

Det drog iväg lite där. Det brukar göra det när jag skriver. Men där har ni det, första stegen i resan mot EM i Tjeckien är tagna. Jag återkommer när det finns mer att skriva om. Hej på er!