Norge
Ja vi elsker dette landet, trots att
Satyricon suger hårt nuförtiden. Det är lika bra att få det ur
världen; gillar du Satyricons senaste släpp har vi inget att prata
om. Jo förresten, vi kan prata om deras kvaliteter fram till och med
att Jonas Åkerlund gjorde en video till dem och de blev heta. Vad
som hände sen torde vara en skamfläck för Norge. Det är mitt
betyg på Satyricons senaste alster. Det finns som tur är annat att
gotta sig åt. Satyricon var bra innan
millennieskiftet. Varför jag fortsätter försöka tycka om deras
nya släpp måste bekräfta någon sorts diagnos inom mig.
Mellofestivalen eller Satyricons nya? Båda ger mig ungefär samma
njutning.
Enslaved gjorde en ganska otråkig
skiva. Deras skivor är ju i allmänhet ganska tråkiga. Bäst är
Sacred Horse, den hamnar lätt på en best of-platta med bandet.
Sämst är covern på Röyksops What else is there. Här skruvar jag
på mig. Vem kom på att den skulle göra sig i metallkostym och
grisskrik? En synnerligen dålig idé!
Helheim har jag aldrig brytt mig om.
Ett par låtar på skivan Landvargar (eller vad den nu heter) får
mig att börja fundera på att kolla upp bakkatalogen. Baklenges mot
intet till exempel. Mycket bra jobbat!
Leprous har nog hittat hem. De söker
sig allt längre vidare från var de startade sin karriär. Då
gjorde de långa låtar med skriksång. Nu gör de allt mer poppiga
låtar och sångaren låter alltjämt mer bekväm ihop med musiken.
De verkar ha varit på toaletten och äntligen släppt ur sig sin
skitnödiga ambition att öka verkshöjden på sina skivor genom att
köra låtarna ett varv genom proggfiltret. Skivan är uppfriskande
rak, samtidigt som den växer på en. Deras bästa hittills? Utan
tvekan, tycker jag!
Whoredom rife spelar ganska typisk
norsk black metal som den var. När de är vassa nog så njuter jag
för fulla muggar, men här på första fullängdaren så händer det
bara på ett par tre låtar. Resten är för anonymt och ospännande
för min del. Lovande är det, jag gissar på en bättre uppföljare
om de håller stilen!
Fleshmeadow
Teknisk norsk death/black metal typ
nånstans mellan Keep of Kalessin och svenska Diabolical. Det här är
en knepig genre att gilla. Endast undantagsfall gör jag det. Av 10
band i genren är 9 rent outhärdliga. Endast när de har
fingertoppskänslan funkar de, men då blir de å andra sidan helt
oemotståndliga. Med ett bandnamn som Fleshmeadow har man ju direkt
bakhalt, så det vill ju till att visa sig på styva linan direkt för
att undvika att lyssnaren trycker på nästa. Första låten på
skivan är långt ifrån den bästa, tur kanske att det var den andra
jag hörde först och fastnade för. Det man hittar här då: en
ettrig gitarrist som har svårt att hålla fingrarna undan. En
trummis som tävlar i VM angående flest trumslag per låt. En
skrikhals till sångare som, även om han inte är huvudpoängen i
musiken, tar lite lagom plats sådär. Men kanske framför allt, bra
låtar. Låtarna är så pass distinkta att jag håller intresset
uppe plattan igenom, varv efter varv. Närmaste parallellen får nog
ändå bli Diabolicals minutiöst polerade Neogenesis från 2013.
Umbra är inte lika polerad, men det märks att såväl arrangemang
som framförande inte hafsats igenom. Jämfört med Diabolicals musik
saknas här de episka inslagen. Vi bjuds gitarrer, bas, trummor och
sång. Synthen kommer in och förstärker, mycket effektivt
emellanåt, men den överanvänds definitivt inte. Låtar som
Doomspawn och mellanspelet Omnipresence känns en aning överflödiga,
annars är det väldigt trimmat och nätt. Så egentligen bara bra
låtar, inget onödigt tjafs och lång livslängd. Högt betyg
utdelas! En av årets bästa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar