Årsbästalistan 2017, del 10

Litauen

För första gången hajpar jag ett balt-band! Au-Dessus spelar vad som nu kallas post black metal. Det paraplybegreppet är så väldigt allomfattande så jag vet inte om det ens finns något värde i det längre. Så fort det dyker upp något i musiken hos ett band som inte är renodlat klassiskt black metal (i den mån det nu finns något sådant) så klassas det post black metal. Vad passar inte in här då? Att de inte är så snabba? Att de blandar in doom-inslag? Kanske tonen av psykedelia? Jag vet inte. Men jag vet att bandet efter en EP och en fullängdare pinkat in ett revir som ligger mellan band som Mgla och The great old ones. Här finns ganska mycket mark att sondera. De har inte heller parkerat runt lägerelden, utan de traskar runt och hittar saker lite varstans.

Saker jag inte gillar: Varför namnge låtar med romerska siffror? Varför inte ge låtarna ett riktigt namn? Förtjänar de inte namn? Blir de bättre om man inte namnger dem? Jag vet inte. Det är en sedvänja jag inte har förstått och inte uppskattar. Ibland tenderar de att fastna i ett parti lite för länge, och munkkörerna eller vad man kan kalla dem känns inte alltid klockrena, men de plockar med mycket godis också. Det är ganska fräscht. Det tar tid att smälta. Lagom skevt. Kontrasterna mellan ett högstadieriff och en fullfjädrad psykedelisk utsvävning kan vara en aning märklig till en början, men med inlyssning så uppskattar jag dem storligen.

End of chapter hamnar på min årsbästalista. Inte högst upp, men ju mer jag lyssnar på den, desto högre klättrar den!