De 15 bästa skivorna 2017

Jag hade egentligen tänkt att ta upp några länder till. USA, Danmark, Island och Sverige. Men jag känner att det är dags att avrunda nu. Så här är den. Listan. Topp 10 är väl en kutym, men jag väljer att dra gränsen vid 15. På plats 16 blir det ett litet getingbo av skivor som är bra, men inte når riktigt hela vägen. Audn, Solstafir, Ne Obliviscaris, Enslaved, Blackfield, Devilish impressions, The monolith deathcult, Ash and coal, In reverence, Mastodon och Abscission. Delad sextonde får ni och inte ett ord mer om det!

15: Mastodon

De har fixat till sin för tillfället svagaste länk; sången. Nu önskar jag att de tuffar till sig igen, och grottar ner sig i nåt obskyrt. Jag saknar nerven och integriteten från Crack the sky.

14: Hacride
Trots det korta formatet platsar Chapter I: Inconsolabilis på listan. Jag återkommer till den gång på gång. Urstarkt!

13: Cradle of filth

Skivåret var så starkt att COF bara når trettonde plats, trots att de gjort sin bästa platta på mycket länge.

12: Throne of Heresy

Med varierade låtar har pojkarna bakat ihop en riktigt stark och hållbar platta!

11: Septicflesh

Det är ganska häftigt att så här eklektisk musik ändå kan vara så lättillgänglig. Kompetent!

10: Soen

Bandets bästa platta hittills, och ännu ett tecken på att Opeths trummis lämnade ett sjunkande skepp. Det här är ganska många gånger bättre än Opeth senaste alster. På alla sätt.

9: Au-Dessus
Ett band som verkar strunta i konventioner och bara kör på med vad de känner för. Från Litauen? Jag är såld!

8: Decapitated

Nu har de, tror jag i alla fall gått så långt de kan i den här riktningen. Det blir intressant att följa utvecklingen härifrån!

7: Leprous
Ja, Leprous bästa platta hittills. Jag gissar att de i framtiden kommer att göra så världsfrånvänd och esoterisk musik att jag kommer vända dem ryggen.

6: Dèparte
Årets tyngsta, mest disharmoniska och demonutdrivande släpp. Tack, jag behövde den!

5: Au champ des morts
En av årets största överraskningar, och en av årets bästa skivor.

4: Steven Wilson
I hans mest poppigaste skrud lyckas han få ihop sin mest varierade och starkaste skiva,

3: Der Weg Einer Freiheit
Känslorna utanpå-black med ganska mycket post i sig. Klart jag hajpart!

2: Fleshmeadow
Det passar inte mig så mycket bättre än så här. Genombrott eftersökes omedelbart!

1: The great old ones

Mitt bästaste band sedan ett drygt år tillbaka!

Årsbästalistan 2017, del 10

Litauen

För första gången hajpar jag ett balt-band! Au-Dessus spelar vad som nu kallas post black metal. Det paraplybegreppet är så väldigt allomfattande så jag vet inte om det ens finns något värde i det längre. Så fort det dyker upp något i musiken hos ett band som inte är renodlat klassiskt black metal (i den mån det nu finns något sådant) så klassas det post black metal. Vad passar inte in här då? Att de inte är så snabba? Att de blandar in doom-inslag? Kanske tonen av psykedelia? Jag vet inte. Men jag vet att bandet efter en EP och en fullängdare pinkat in ett revir som ligger mellan band som Mgla och The great old ones. Här finns ganska mycket mark att sondera. De har inte heller parkerat runt lägerelden, utan de traskar runt och hittar saker lite varstans.

Saker jag inte gillar: Varför namnge låtar med romerska siffror? Varför inte ge låtarna ett riktigt namn? Förtjänar de inte namn? Blir de bättre om man inte namnger dem? Jag vet inte. Det är en sedvänja jag inte har förstått och inte uppskattar. Ibland tenderar de att fastna i ett parti lite för länge, och munkkörerna eller vad man kan kalla dem känns inte alltid klockrena, men de plockar med mycket godis också. Det är ganska fräscht. Det tar tid att smälta. Lagom skevt. Kontrasterna mellan ett högstadieriff och en fullfjädrad psykedelisk utsvävning kan vara en aning märklig till en början, men med inlyssning så uppskattar jag dem storligen.

End of chapter hamnar på min årsbästalista. Inte högst upp, men ju mer jag lyssnar på den, desto högre klättrar den!

Årsbästalistan 2017, del 9

Norge

Ja vi elsker dette landet, trots att Satyricon suger hårt nuförtiden. Det är lika bra att få det ur världen; gillar du Satyricons senaste släpp har vi inget att prata om. Jo förresten, vi kan prata om deras kvaliteter fram till och med att Jonas Åkerlund gjorde en video till dem och de blev heta. Vad som hände sen torde vara en skamfläck för Norge. Det är mitt betyg på Satyricons senaste alster. Det finns som tur är annat att gotta sig åt. Satyricon var bra innan millennieskiftet. Varför jag fortsätter försöka tycka om deras nya släpp måste bekräfta någon sorts diagnos inom mig. Mellofestivalen eller Satyricons nya? Båda ger mig ungefär samma njutning.

Enslaved gjorde en ganska otråkig skiva. Deras skivor är ju i allmänhet ganska tråkiga. Bäst är Sacred Horse, den hamnar lätt på en best of-platta med bandet. Sämst är covern på Röyksops What else is there. Här skruvar jag på mig. Vem kom på att den skulle göra sig i metallkostym och grisskrik? En synnerligen dålig idé!

Helheim har jag aldrig brytt mig om. Ett par låtar på skivan Landvargar (eller vad den nu heter) får mig att börja fundera på att kolla upp bakkatalogen. Baklenges mot intet till exempel. Mycket bra jobbat!

Leprous har nog hittat hem. De söker sig allt längre vidare från var de startade sin karriär. Då gjorde de långa låtar med skriksång. Nu gör de allt mer poppiga låtar och sångaren låter alltjämt mer bekväm ihop med musiken. De verkar ha varit på toaletten och äntligen släppt ur sig sin skitnödiga ambition att öka verkshöjden på sina skivor genom att köra låtarna ett varv genom proggfiltret. Skivan är uppfriskande rak, samtidigt som den växer på en. Deras bästa hittills? Utan tvekan, tycker jag!

Whoredom rife spelar ganska typisk norsk black metal som den var. När de är vassa nog så njuter jag för fulla muggar, men här på första fullängdaren så händer det bara på ett par tre låtar. Resten är för anonymt och ospännande för min del. Lovande är det, jag gissar på en bättre uppföljare om de håller stilen!

Fleshmeadow

Teknisk norsk death/black metal typ nånstans mellan Keep of Kalessin och svenska Diabolical. Det här är en knepig genre att gilla. Endast undantagsfall gör jag det. Av 10 band i genren är 9 rent outhärdliga. Endast när de har fingertoppskänslan funkar de, men då blir de å andra sidan helt oemotståndliga. Med ett bandnamn som Fleshmeadow har man ju direkt bakhalt, så det vill ju till att visa sig på styva linan direkt för att undvika att lyssnaren trycker på nästa. Första låten på skivan är långt ifrån den bästa, tur kanske att det var den andra jag hörde först och fastnade för. Det man hittar här då: en ettrig gitarrist som har svårt att hålla fingrarna undan. En trummis som tävlar i VM angående flest trumslag per låt. En skrikhals till sångare som, även om han inte är huvudpoängen i musiken, tar lite lagom plats sådär. Men kanske framför allt, bra låtar. Låtarna är så pass distinkta att jag håller intresset uppe plattan igenom, varv efter varv. Närmaste parallellen får nog ändå bli Diabolicals minutiöst polerade Neogenesis från 2013. Umbra är inte lika polerad, men det märks att såväl arrangemang som framförande inte hafsats igenom. Jämfört med Diabolicals musik saknas här de episka inslagen. Vi bjuds gitarrer, bas, trummor och sång. Synthen kommer in och förstärker, mycket effektivt emellanåt, men den överanvänds definitivt inte. Låtar som Doomspawn och mellanspelet Omnipresence känns en aning överflödiga, annars är det väldigt trimmat och nätt. Så egentligen bara bra låtar, inget onödigt tjafs och lång livslängd. Högt betyg utdelas! En av årets bästa!