Årsbästalistan 2017, del 2

Stundtals visade bandet vad som komma skulle på föregående plattan Stellar. Eiswanderer och kanske framför allt Letzte Sonne håller samma klass som Finisterre gör. Finisterre är, när den är som bäst i låten Ein letzter tanz så bra att jag vill gå ut, ta tag i folk, ruska om dom och bara försöka förmå dom förstå vad det är de går miste om. Det är nästan en hel kvart med gåshud och frossbrytningar, när humöret är rätt. Jag utnämner den till årets låt, rätt och slätt. Jag har svårt att se att de någonsin kommer att toppa den. För er som inte förstår storheten i det här; jag tycker synd om er. Jag har svårt att tro att ”normal” musik kan ge en sån här känslomässig tillfredsställelse. Själv har jag aldrig upplevt den känslan av normal musik i alla fall. Men vad vet jag? Musiksmak är ju en konstig sak. Med tid kan man lära sig att uppskatta nästan vad som helst. Många undergenrer inom metallen vittnar om detta. Frågan man kan ställa sig är ju varför man berörs så av något som i själva verket inte är skapat för att vara vackert? Varför gillar jag inte klassisk musik på samma sätt? Jag klarar bara av några minuter innan jag börjar skruva på mig. Men ge mig en timme med Der Weg Einer Freiheit och jag njuter. Konstigt. Jag gillar ju förvisso en del normal musik också, ibland föredrar jag det framför extrem musik. Det är när jag bara vill lyssna på något, lite vad som helst, men inte bryr mig så mycket.

Finisterre får tiden att sakta ner. Den tar plats. DWEF har satt fingret på vad jag älskar med Black Metal. BM är en melodiös ångvält. Den kör över dig när du behöver en paus från vardagen. På samma sätt som en bra bok eller film förflyttar den dig till en annan plats, där vardagen bleknar bort till förmån för förnimmelser, sinnesstämningar och tankar. DWEF utmärker sig genom att de faktiskt spelar black metal. De krossar inte bara på. De skapar låtar. Mycket av musiken som görs även i BM-scenen är faktiskt inte så annorlunda från vanlig popmusik. Ta bort disten, snabbheten och skriken och bryt ner låten i beståndsdelar så hittar du de vanliga gamla strukturerna som är så förutsägbara och tråkiga. Ta bort dessa komponenter i DWEF så har du fortfarande en intressant låt att lyssna på, då de inte följer dessa konventioner. Och där kanske vi har det. Nyskapandet, tillsammans med det faktum att det här på riktigt berör mig är nog förklaringen till varför Der Weg Einer Freiheit figurerar på min årsbästalista. Finisterre är en av årets skivor, helt klart. Även om Stellar hade några riktiga höjdpunkter, så var den inte alls på samma nivå som Finisterre. Det här är en klass bättre, helt enkelt.

Årsbästalistan 2017, del 1

Bäste läsare, 2017 är snart slut. Ända sedan 2009 har jag på detta sätt sammanfattat året som gått, och även om jag blev en aning sen med det i år så kommer du inte undan den här gången heller. Allt det gamla ska kastas ut, allt det nya ska välkomnas. Igår kastade jag ut min gamla stereo. Jag köpte den av Dman i början av 2000-talet, han ångrade sig nästan genast efteråt. Misstaget han gjorde var att tro att en ny 5.1-anläggning gjord för filmer skulle funka bra till musik också. Det misstaget har inte jag gjort. För den nyfikne blev det en sån här:

Med den nya lyssnar jag på ett mer modernt sätt på musik, då jag kan spela upp musik direkt från mobilen. Den gamla hamnar i ett garage i Motala, jag önskar den och nye ägaren all lycka och välgång tillsammans. Jag har även lovat att kasta ut juleenen (patent pending för det ordet) i den bördiga östgötamyllan utanför knuten här under dagen. Så vad passar väl bättre än att börja i samma mylla?

Throne of Herrey's hamnar väl snarare någonstans i Mjölbytrakterna, men det räknas som nära nog. Som ni hör på namnet så är detta en hyllning till de guldbeskodda bröderna som trängde sig in i våra hjärtan när 80-talet var som härligast. Jag såg TOH live för något år sedan och köpte genast föregående skivan (på guldvinyl, passande nog) och en tröja med en orm på som jag gärna skrämmer flickvännen med. De hade otur då, då ljudteknikern helt hade överstyrt gitarrljudet och hårsprayen tagit slut, ingen hade sånt där fluffigt härligt hår som jag hade väntat mig. Den nya skivan heter ”Det kommer nån” och jag förbereder mig på gladlynt körande och synkrondans. Men första låten är inte alls sådan. The Shores of Issyk-Kul? Det enda som är kul här är ju sista ordet i titeln. Fattar ni? Hah! Men snart tar det sig. Cigg och kaffe är en brottarhit, plaggskeppen (konstigt ord) är asbra och när de andaktsfullt och religiöst går på ruinvandring i Alvastra ler jag förnöjsamt.

Det kommer nån är en bättre skiva än föregående Antioch, som lämnade mig med frågan anti, och? Nu är jag med på plaggskeppet helt och hållet, när kompositionerna snurrats till ett varv och melodimakaren får större utrymme. Om den förra kan räknas som, förvisso högst kompetent, men ändock helt ordinär dödsmetall, så vill jag tvinga in den nya i ett annat fack. Visst bjöd Antioch på utsvävningar, men bandet sprang snabbt tillbaka till väl upplöjda fåror efter dessa utflykter. Nu har man inte lika bråttom, vilket gör resan klart mer spännande. Får jag nu bara se en musikvideo när de glada gossarna dansar omkring i Alvastras klosterruin iförda guldpjucks så är min lycka total.

Hoppas de inte blir sura över denna recension. Jag såg förut på internet att Rob Flynn i Machine Head bad en musikkritiker dra åt helvete för att denne inte var eld och lågor över nya skivan. Musikscenen svämmar över av sköra egon. Nu är ju det här en hyllning och inte en sågning. Jag förväntar mig ännu mer av nästa släpp. Nu har ni helt fått min uppmärksamhet, TOH. Nästa gång vill jag stå med Mjölbyhaka medans musiken strömmar ur mina nya, små, men naggande goda högtalare från Pjonjär.

Bokslut 2017

Egentligen lade jag ner säsongen i början av sommaren. Jag spelade en större tävling 2017, det var NT i Västervik. Men jag har tillbringat resten av året med att försöka hitta tillbaka till glädjen i spelet. Banne mig om jag inte har lyckats ganska bra med det!

Pallen i Kolbäck

Emellanåt har det varit tungt och trist. Jag älskar att kasta plast. Men en heldag, som en tävling är, det har blivit för mycket. Jag har pallat i en runda, sen räcker det. Sen vill jag hem. Flerdagarstävlingar har inte ens varit att tänka på; jag gjorde ett undantag med Slottsduellen, men den förtjänar det undantaget. För mycket var det på Smålandstouren i Västervik. En ganska bra förstarunda, värd 986 i rating, följt av en andra då jag från starten bara ville hem. Den landade på 922 den. Heja! Samma sak senare i Ljungby. En bra förstarunda, värd 1000 i rating, följt av en på 970. Då jag jagade segern så tvingade jag mig att kämpa, men det var mer kämpigt än roligt. På Rudan gjorde jag en godkänd förstarunda, värd 972, följt av en riktigt rutten andrarunda. Men i Kolbäck vände det litegrann. Efter en hygglig förstarunda fann jag glädjen i att kasta plast och spurtade in på en 1002-runda och en andraplats. På Järva fick jag inte alls till det, men i Eksjö klarade jag av att hålla huvudet högt och vinna. Äntligen! Jag trodde inte att jag skulle klara av att vinna något i år, men med ett kasts marginal efter en birdie på det sista hålet så tog jag hem avslutningen i Smålandstouren. Spurtade även till mig en andraplats i totalen där. Framgång!

Seger i Eksjö

Egentligen borde det vara slut här. Säsongen är oftast slut i mitten av oktober. Men suget hade kommit tillbaka. Någonstans i den här vevan beslutade vi att satsa på ÖVERTID. Jag kommer inte ihåg exakt när, men antagligen var det i september någon gång. Ja, initiativet var väl mitt, men tillsammans med övriga i kommittén har vi dragit igång det. Jag har skrivit det förut, men jag vill återigen understryka vilken fröjd det är att jobba med bra folk. Det är mycket snack och mycket verkstad på en och samma gång. Vi drar åt samma håll. Vi lägger grunden för en ny tour till sommaren med våra vintertävlingar. Det känns rätt! Och jag vill gärna understryka hur viktiga Oskar och Petra har varit i arbetet. Utan dem hade det inte nått dit vi är idag, det är alldeles säkert! Tanken väcktes av Örebros primus motor Peter Magnholt. Den underströks genom ett samtal med Peter Bygde. Mälartouren behöver avlastning. Smålandstouren har gått från ganska liten till välbesökt de senaste åren. Där mittemellan kommer vi att verka. Det är tanken.

Träningssällskap i trädgården

Allt det här är avhängigt på en sak. Inspiration. I somras ville jag knappt se åt en disc. Discgolf var motion, inget annat. Men suget har återkommit, tack vare mina vänner och min sambo Elin. Jag behöver något att se fram emot. Någon sorts vision att jobba mot. Annars sitter jag bara och surar. När jag känner att mina idéer får gehör och det blir en fixa-attityd, så vill jag bara köra på. Jag trodde inte alls att det skulle bli så här i början av sommaren, men nu är det så här och det är bara att njuta av det. Vi hade 13 juniorer på ÖVERTID i Fålehagen igår. Hur fett är inte det? De var aspepp och hade en kanondag. Det är fett... fett. Ja, vi har haft enstaka juniorer med förr. Ibland några stycken. Men med 13 på plats är det en helt annan sak. De peppar varandra utan att vi gubbar behöver lägga manken till. Jag har lovat dem träningar och annat kul till våren, återstår att försöka infria det löftet på något sätt. Jag ska passa till Jonas Hangvar och se om han är sugen på att

fånga bollen.

Jag har lagt i fler Falk i väskan. Min mest inspelade går numera spikrakt. Min lite fräschare har en liten turn. Min nya är riktigt gott understabil. De flesta discgolfarna bör skaka på huvudet över inledningen på det här stycket, men jag lovar er att det är sant! Jag kastar mycket forehandinspel med K2 Berg nu. Det går svinbra! Jag kastar mycket Reko som vanligt, och puttar K1 Reko. Snart kommer en ny disc, som av mina testkast att döma bör likna en PD/Thunderbird. Kastaplast blir, förutom att vara min sponsor, även en samarbetspartner till vår tour. Det är kul och häftigt.

Junioranstormning på ÖVERTID i Fålehagen

På premiären av ÖVERTID gjorde jag mitt i arrangörsstressen min bästa tävlingsrunda för året. -9 i Rydskogen gav 1023 i preliminär rating. Spelade tyvärr bort mig på andra varvet, jag var helt slut. Igår i Fålehagen tog det nästan 27 hål innan jag hittade flowet, men när det väl kom spurtade jag från delad nionde plats till andra plats med en 1012-runda. Det var lätt att kasta plast. Jag gjorde birdies överallt. Det är för att det är kul att kasta plast igen som det funkar, trots att träningen inte varit i varken önskvärd kvalitét och kvantitét.

Igår var egentligen den riktiga avslutningen av säsongen, idag börjar träningen för att må bättre och prestera bättre under 2018. Vi har några ÖVERTID-tävlingar kvar innan klockan slår 00 den siste december, men de är inte sanktionerade och räknas därmed inte ”på riktigt”. Vi kommer att jobba vidare med våra tourer under vintern och framåt våren, och förhoppningsvis kan vi hitta på något riktigt bra. Det finns egentligen inga begränsningar för hur bra det kan bli, förutom de vi själva sätter upp. Jag har en del att jobba med vad gäller det egna spelet också. Jag har äntligen en disc som jag gillar att kasta med, trots att den är snabbare än en Teebird. Jag känner mig duktig ända upp till 100 meter från korgen tack vare mina Falkar. Känner mig fortfarande väldigt ängslig så fort jag får tag i något bredrimmat. Om jag ska kunna spela bra på en större tävling så måste jag komma över den känslan. Resten av spelet har jag med råge. Så det får jag försöka jobba med. Det ska bli kul. Det är kul med discgolf. Hoppas att ni andra också tycker det. Let's Kastaplast!

With apologies to Kastaplast

Jag har inte tävlat så mycket i år. Jag har, när jag väl har tävlat, inte presterat särskilt bra. Jag har inte varit särskilt aktiv alls vad gäller discgolf över huvud taget. Det är inte så konstigt, med tanke på allt. Men jag tänkte att det kunde vara skönt att skriva av mig lite om det. Det är väl bara att sätta igång.

ÖVERTIDsfinalen i Norrköping. Mogge, jag, Sanel

(som vann tävlingen med en 35-metersputt/kast) och Oskar.

Jag började säsongen med andra halvan av ÖVERTID. Det är den östgötska vintertouren i discgolf det. Vi spelar osanktionerade tävlingar varannan söndag runt om i länet. Den växer för varje år. Den här gången hade vi en del Örebroare på plats emellanåt, totalsegern stod mellan mig och Sanel Besic. Kul! Kättsättersbanan var ett nytillskott på touren, om det blir tee's på plats och banan filas vidare på så kommer vi kanske återvända dit. Kanske. Vi fick inte särskilt positiv respons från spelarna, själv tog jag hem deltävlingen med ganska god marginal, men det var nog för att jag hade svårt med armbågen och inte kunde kasta hårt. Jag fick putta mig runt, något som sparar kast där. Det var inte skoj, men det var en ny upplevelse. I början av året var armbågen ett stort problem.

Armbågsbekymmer

Armbågen trilskas fortfarande. Jag får ta det lite lugnt med kastandet. Spelar jag för mycket får jag ont. Jag ska försöka ta tag i att få den i bättre skick, det kräver mer rehab samt lugn styrketräning. Helt återställd verkar den inte kunna bli tyvärr. Sorgligt men sant. Det var det ena. Sen kom nästa olycka. Artros i stortån på högerfoten. Det drabbar gärna tanter över 50, så jag är inte förvånad att det drabbade mig. Fast det är en sportskada egentligen, det drabbar idrottare också. Jag tänker att jag faller in under den kategorin och visslar lite. Käkar nyponpulver mot artrosen, och jag tycker mig märka en viss förbättring. Jag kan röra leden lite grann. Det gör förbannat ont när jag slår i tån mot nåt hårt, vilket händer typ varannan runda. Man gör ju gärna det när man traskar omkring i skogen. Annars så hindrar det mig inte så mycket.

Fotbekymmer

Allt det här gjorde i alla fall att försäsongsträningen blev lite lidande. Och så kom Elin in i mitt liv. Jag sitter ute hos henne och skriver det här. Om hon råkar läsa detta så vill jag säga puss på dig. Älskar dig. Fokus har hamnat på annat än discgolf rent naturligt. Jag tävlade ändå vidare. På Mälartouren i Örebro räddade jag mig till en hygglig förstarunda. Den andra var dålig och det var inte roligt att spela. Men så är det ibland. På hål 18's utkast stukade jag foten rejält på en rot och fick bryta. Jag försökte mig på en comeback på hemmabanan två veckor senare, men utan att vara helt återställd. Det gick uselt och jag ledsnade fullständigt på discgolfen. Jag avbröt väl mer eller mindre min tävlingssäsong där och då. För det var annat tråkigt på gång också. Saker av helt andra magnituder.

Pappa gick bort. Han hade varit i dåligt skick, till slut blev det så illa att de var tvungna att avbryta medicineringen mot cancern. Sen gick det fort. Det var lite knappt en månad sedan nu, och begravningen ägde rum förra veckan. Att smälta det kommer att ta tid. Jag är glad att han fick se mig på TV innan han gick bort, det såg han nämligen fram emot. Annars är jag inte speciellt glad.

Så var lämnar det mig nu? Jag har tävlat lite ändå. Några endagars här och där. Jag var med på NT Västervik och fick en ganska fin placering. Annars har det inte varit mycket att hurra för. Jag har spelat lite, typ ett par varv i veckan, men tränat dåligt. Det har inte varit särskilt roligt. Jag har inte spelat bra heller.

NT Västervik

Allt det här snurrade i huvudet när jag gick ut på mitt träningsvarv idag. Jag gjorde lätta birdies på hål två och tre, men de räknar jag som par 3. 4-5 blev en birdie och eagle-putten på åttan missade precis. Träffade träd på 9-12, men var väldigt nära eagle på 13. Efter att ha bränt utkastet på banans lättaste hål så surnade jag till på mig själv. Så jag gjorde birdies 15-18 också. När jag summerade kom jag fram till att jag gick på årsbästa -9, 53 kast alltså. Och inte förrän på hål 15 började det kännas bra i kastningen. Det säger ju något om hur fruktansvärt viktigt huvudet är i den här sporten. Rent tekniskt kastar jag nog det bästa jag någonsin har gjort. Runt övningskorgen sitter puttarna bra. Jag kan stå på gräsmattan hos Elin och dra i fyra 12-metersputtar i rad på min Marksman. Och så bränner jag en fyrameters sen på rundan.

Övningskorgen

Jag har inte anmält mig till några vidare tävlingar i år. Jag har nog tänkt att ge mig iväg på några fler endagars, men jag vill inte boka in något större. Det måste bli roligt igen först. Det känns som om det kan ta ett tag. Det måste nog få göra det. Det har varit struligt. Kroppen först, knoppen sen. Idag fick jag lite av en nytändning igen, hoppas att känslan håller i sig. Lade i en färsk K1 Glow Reko i bagen, för att få den här riktigt överstabila flykten på den. Petat i en Roc3X eller vad den heter, äntligen en riktigt schysst överstabil midrange! Och Falken får mer och mer flygtid. Den jag kastar mest med tål motvind skapligt och flyger låååångt för att vara en fairwaydriver. Stort tack för den, kära sponsor. Jag hoppas att jag med den i väskan kommer att återkomma till tävlingsarenorna så småningom, när jag har fått ordning på skallen.

Ursäkta sponsorn, jag kommer nog igen vad det lider.

It's not really to do with the size

Somebody recently asked me if I'd like to see smaller targets in Disc Golf. I really couldn’t answer yes or no on that one. I think you have to break down the question into smaller parts. So what is wrong with our baskets? According to me, they're pretty fine. The occasional spit out, but that's about it. I think the real issue here is ”Why are we discussing the size of our targets?” This text isn't really about whether we should make our targets smaller or not. It's about how we could go about making Disc Golf more challenging without getting lost on the way.

Why should we make Disc golf more challenging?

Disc Golf has grown a lot in the last handful of years. More players, more tournaments, more cash. More of everything. We are maybe on the cusp of becoming a recognized sport, at least in Europe and America. This is all good news! The discs are getting better. More air time produce longer shots. And the pros are getting ever better. And here is the real reason why we are discussing our targets. When someone shoots the perfect score, or very close to it, on a tournament course, we may have a problem. The solution, according to me, is providing the players with a greater challenge. We must be able to separate the best players from the rest of the field. There are sports where the perfect score is very achievable, take bowling for instance. But in bowling you don't have to factor in weather conditions, bad breaks and such. In Disc Golf we do. The better player has to be able to come out on top due to his/her ability, not freakish weather conditions or bad breaks. We really have to separate the players by making the perfect score much harder to achieve. And looking back over recent seasons, there are a few ways we have been trying to do that.

1: The elevated basket

Or hanging basket, or what have you. This accomplishes almost the same thing as a smaller target. You have the know when to go for it, and when to lay up. A misjudged or a poorly executed putt gets you in greater trouble. Good things. But fetching the disc for a junior player from a raised basket makes me feel a bit weird. Maybe weld a ladder to the pole. But no, an elevated basket is not a good thing to me.

2: The OB everywhere strategy

As seen on USDGC and more and more venues. Yes, this is way better than elevated baskets. But is it good? I myself am not very accurate of the tee. I'm way better at getting out of trouble, problem solving on the course and getting good scores despite the fact that I may be a bit off from the tee pad. With the OB everywhere strategy I'm out. I can't keep in contention. Yes, I should be punished for shanking my drive. And on most courses I am punished by getting worse lies for my upshot. If my disc lands OB I have to take a forced penalty and immediately lose one stroke to an opponent who can keep it inbounds. I have no chance to repair my error, I just get punished. The same applies in ball golf. But in ball golf par is always a good score on a hole. In Disc Golf par is a missed stroke in most cases. Just check the leaderboards and you'll see what I mean. In ball golf, the typical winning score over 72 holes is between -10 and -20. In Disc Golf it's way lower. That's because putting is way more crucial to the score in ball golf than in Disc Golf. That is why I, being poor off the tee, have a very big disadvantage to the ball golfer who can't keep it in the fairway. Trust me, I've been in the rough for 20 years at ball golf courses, I know what I'm talking about here. :)

3: Speaking of ball golf...

These courses are designed by professional course designers. There is a fair balance between risk and reward; the poor driver can make up for his driving with good upshots and putting. You can go for the greedy line and get your birdie, or play it safe and make the par. In disc golf par is most often not good enough. So you almost have to go for it. That is why we see so many big numbers on USDGC. In Disc Golf, you go for it or you’re not giving yourself the chance to win. So should we compete on golf courses instead? Here we have options to set up longer courses to challenge the top pros. There's a new disc golf video out on YouTube almost every week now; awesome! I used to watch them all. Not so nowadays. Why? Well, they´re becoming increasingly boring to me. Disc golf on a ball golf course isn't that inspiring to watch. No point of reference as to how far the discs fly. Hyzer upon hyzer. The pin usually tucked in beside a sand trap that counts as OB. The regular green is of course out of bounds. Disc golf on a ball golf course was a rare occurrence a couple of years back, but nowadays it seems that every other disc golf tournament is held on a temp layout on a ball golf course. And this takes away from our sport, rather than adding to it.

Our courses are our homes. They are where we started playing, where we play for fun, where we met our disc golf buddies, where we made our first birdie and where we compete in our weekly leagues. We're still a small sport. But we get more and more exposure. I believe in my heart that trying to sell Disc Golf as a poor cousin to ball golf is wrong. We are not in our element on a ball golf course. We should host our tournaments on our own courses, for the sake of the sport.

Some examples

Disc golf, as it is played today, is not really challenging enough. I am a 970-ish rated player. A couple of years back I shot even with Dave Feldberg over the first 36 holes on two different courses here in Sweden. They are both recognized, both have held large events. Dave is one of the best players in the world; I am a quite good amateur. The problem isn't our respective talents; the problem is that we weren't challenged. Last year I took the lead by two shots in the Swedish Championships after the first round. I'm not good enough to do that, but the course wasn't challenging enough to make that distinction. And finally, according to the stats on the DGWT-tour site I putted the best of all in European Masters 2016. Within the circle, that is. I had the same percentage as Ricky Wysocki? I'm not a bad putter, but this is more or less an insult to him. Now Järva is a challenging enough course, so Ricky came out on top and I placed waaay down in the field. Just as it should be.

The challenging courses

Järva in Stockholm, Nokia in Finland, Ale white course in Gothenburg and a few more. These are true championship courses that separates the top pros from the rest of the field. These are the venues where we are hosting our big events. This is how it should be. One problem though. Over 90% of our disc golf courses aren’t up to the challenge. Does that mean that we can't host tournaments on them? Again; no. We must do that. We must make our home courses challenging enough to host tournaments on. For the future of the sport. We can make them longer by adding a back tee. But in many cases this is not possible. We don't have room, we don't have the manpower and the economy to achieve that. We could add OB everywhere. Players like myself would then forever (finally) be out of contention. The diversity among disc golf pros would dwindle. It already has begun to do so. Elevating baskets and put ladders to the pole so that our junior players can retrieve their discs? That is just silly.

Conclusion (and hopefully debate)

If you approach the question ”should we make our targets smaller?” in this manner, I believe the answer must be ”YES!”. We could keep our courses just as they are. Our baskets could be modified in a way that would only cost us time and effort, not money. I for one am dying to try it out. I am guessing Jussi Meresmaa in Finland is thinking about these things to, it would be very interesting to hear his arguments for smaller targets. I would love to see some discussion about these subjects! We are, after all, discussing the future of our sport.