With apologies to Kastaplast

Jag har inte tävlat så mycket i år. Jag har, när jag väl har tävlat, inte presterat särskilt bra. Jag har inte varit särskilt aktiv alls vad gäller discgolf över huvud taget. Det är inte så konstigt, med tanke på allt. Men jag tänkte att det kunde vara skönt att skriva av mig lite om det. Det är väl bara att sätta igång.

ÖVERTIDsfinalen i Norrköping. Mogge, jag, Sanel

(som vann tävlingen med en 35-metersputt/kast) och Oskar.

Jag började säsongen med andra halvan av ÖVERTID. Det är den östgötska vintertouren i discgolf det. Vi spelar osanktionerade tävlingar varannan söndag runt om i länet. Den växer för varje år. Den här gången hade vi en del Örebroare på plats emellanåt, totalsegern stod mellan mig och Sanel Besic. Kul! Kättsättersbanan var ett nytillskott på touren, om det blir tee's på plats och banan filas vidare på så kommer vi kanske återvända dit. Kanske. Vi fick inte särskilt positiv respons från spelarna, själv tog jag hem deltävlingen med ganska god marginal, men det var nog för att jag hade svårt med armbågen och inte kunde kasta hårt. Jag fick putta mig runt, något som sparar kast där. Det var inte skoj, men det var en ny upplevelse. I början av året var armbågen ett stort problem.

Armbågsbekymmer

Armbågen trilskas fortfarande. Jag får ta det lite lugnt med kastandet. Spelar jag för mycket får jag ont. Jag ska försöka ta tag i att få den i bättre skick, det kräver mer rehab samt lugn styrketräning. Helt återställd verkar den inte kunna bli tyvärr. Sorgligt men sant. Det var det ena. Sen kom nästa olycka. Artros i stortån på högerfoten. Det drabbar gärna tanter över 50, så jag är inte förvånad att det drabbade mig. Fast det är en sportskada egentligen, det drabbar idrottare också. Jag tänker att jag faller in under den kategorin och visslar lite. Käkar nyponpulver mot artrosen, och jag tycker mig märka en viss förbättring. Jag kan röra leden lite grann. Det gör förbannat ont när jag slår i tån mot nåt hårt, vilket händer typ varannan runda. Man gör ju gärna det när man traskar omkring i skogen. Annars så hindrar det mig inte så mycket.

Fotbekymmer

Allt det här gjorde i alla fall att försäsongsträningen blev lite lidande. Och så kom Elin in i mitt liv. Jag sitter ute hos henne och skriver det här. Om hon råkar läsa detta så vill jag säga puss på dig. Älskar dig. Fokus har hamnat på annat än discgolf rent naturligt. Jag tävlade ändå vidare. På Mälartouren i Örebro räddade jag mig till en hygglig förstarunda. Den andra var dålig och det var inte roligt att spela. Men så är det ibland. På hål 18's utkast stukade jag foten rejält på en rot och fick bryta. Jag försökte mig på en comeback på hemmabanan två veckor senare, men utan att vara helt återställd. Det gick uselt och jag ledsnade fullständigt på discgolfen. Jag avbröt väl mer eller mindre min tävlingssäsong där och då. För det var annat tråkigt på gång också. Saker av helt andra magnituder.

Pappa gick bort. Han hade varit i dåligt skick, till slut blev det så illa att de var tvungna att avbryta medicineringen mot cancern. Sen gick det fort. Det var lite knappt en månad sedan nu, och begravningen ägde rum förra veckan. Att smälta det kommer att ta tid. Jag är glad att han fick se mig på TV innan han gick bort, det såg han nämligen fram emot. Annars är jag inte speciellt glad.

Så var lämnar det mig nu? Jag har tävlat lite ändå. Några endagars här och där. Jag var med på NT Västervik och fick en ganska fin placering. Annars har det inte varit mycket att hurra för. Jag har spelat lite, typ ett par varv i veckan, men tränat dåligt. Det har inte varit särskilt roligt. Jag har inte spelat bra heller.

NT Västervik

Allt det här snurrade i huvudet när jag gick ut på mitt träningsvarv idag. Jag gjorde lätta birdies på hål två och tre, men de räknar jag som par 3. 4-5 blev en birdie och eagle-putten på åttan missade precis. Träffade träd på 9-12, men var väldigt nära eagle på 13. Efter att ha bränt utkastet på banans lättaste hål så surnade jag till på mig själv. Så jag gjorde birdies 15-18 också. När jag summerade kom jag fram till att jag gick på årsbästa -9, 53 kast alltså. Och inte förrän på hål 15 började det kännas bra i kastningen. Det säger ju något om hur fruktansvärt viktigt huvudet är i den här sporten. Rent tekniskt kastar jag nog det bästa jag någonsin har gjort. Runt övningskorgen sitter puttarna bra. Jag kan stå på gräsmattan hos Elin och dra i fyra 12-metersputtar i rad på min Marksman. Och så bränner jag en fyrameters sen på rundan.

Övningskorgen

Jag har inte anmält mig till några vidare tävlingar i år. Jag har nog tänkt att ge mig iväg på några fler endagars, men jag vill inte boka in något större. Det måste bli roligt igen först. Det känns som om det kan ta ett tag. Det måste nog få göra det. Det har varit struligt. Kroppen först, knoppen sen. Idag fick jag lite av en nytändning igen, hoppas att känslan håller i sig. Lade i en färsk K1 Glow Reko i bagen, för att få den här riktigt överstabila flykten på den. Petat i en Roc3X eller vad den heter, äntligen en riktigt schysst överstabil midrange! Och Falken får mer och mer flygtid. Den jag kastar mest med tål motvind skapligt och flyger låååångt för att vara en fairwaydriver. Stort tack för den, kära sponsor. Jag hoppas att jag med den i väskan kommer att återkomma till tävlingsarenorna så småningom, när jag har fått ordning på skallen.

Ursäkta sponsorn, jag kommer nog igen vad det lider.