12/7 Decapitated - Carnival is forever
Vid sommartid kommer Decapitated med en jävla giv. Hårt men melodiöst och omväxlande. Eftersom det är ett polskt band så var det bara en tidsfråga innan de släppte nåt jag fastnade för ordentligt, jag gillar visst nästan alla större polska metalband.
9/8 Fleshgod apocalypse – Agony
Augusti var en tokbra musikmånad. Inte helt oväntat toppade Fleshgod Apocalypse sina båda tidigare släpp, minin som utkom i fjol var en fingervisning om kommande stordåd. En av årets bästa plattor! http://www.youtube.com/watch?v=xjKyzwqIT7s
19/8 Ghost brigade - Until fear no longer defines us
Det brukar falla sig så att jag delar ut ett toppbetyg per år, och i år går det betyget till Ghost Brigade med videon Clawmaster. Plattan i helhet når tyvärr inte samma höjder som den föregående Isolation songs, men så var den plattan också den bästa finska på mycket länge. Om inte någonsin.
http://www.youtube.com/watch?v=6kubmMxykI8
19/8 Leprous – Bilateral
Å ena sidan är det här rätt löjlig musik. Så fort ordet progressiv kommer på pränt så gäller det att se upp så man inte får nåt som liknar Pain of Salvation. Å andra sidan är det jättebra musik. Eget, uttrycksfullt som bara tusan men ändå ganska catchy. De har dock en bit kvar upp till sin läromästare Ihsahns nivå.
23/8 Blood red throne - Brutalitarian regime
Det här är mitt favoritband när det gäller Amerika-döds. Men nya plattan är en besvikelse! Det var bättre förr, kanske beror det på att Tchort har hoppat av? Såg nu att basisten Erlend Caspersen är borta även han, kanske sjunger (brölar) BRT på sista refrängen (något som saknas på denna platta).
13/9 Anthrax - Worship music
Det här kan släppet kan liknas vid Guns 'n' Roses – Chinese democracy. Det har tagit låååång tid att få ut och det har föregåtts av oändliga spekulationer. Liknelserna slutar som tur är där. Albumet är bra, riktigt bra till och med. Nygamla sångaren Joey Belladonna låter bättre än någonsin, vilket i detta fall räcker upp till nivån ”med knapphet godkänt”. Låtarna är den stora behållningen, In the end är absolut en av de bästa bandet någonsin har skrivit!
14/9 Opeth - Heritage
Visserligen har plattan växt lite sen första kallduschen den gav, men det här är ändå en av årets stora besvikelser. Var tog melodierna som fick mig att älska bandet vägen? Var är dynamiken mellan sprött och benhårt? Var är låtarna som fick mig att glömma tid och rum i 10 minuter? Borta, tillsammans med ambitionen att skapa något eget och nytt. Det är aldrig roligt att se något man har älskat förvandlas till mediokert skval, och insikten att man aldrig kommer att få något nytt i klass med Ghost reveries smärtar.
23/9 Machine head - Unto the locust
MH fortsätter att imponera. Finns egentligen inte mycket mer att tillägga. Ja det skulle väl vara att släktskapet med klassisk heavy metal som Iron Maiden blir tydligare för varje släpp.
http://www.youtube.com/watch?v=bU7qme80jj0&feature=related
27/9 Mastodon - The hunter
Till skillnad från Machine head så når Mastodon inte upp till samma nivå på nya plattan. Titelspåret låter förvisso som om det vore hämtat från föregångaren Crack the sky, och de avslutande Bedazzled fingernails och The sparrow är riktigt bra, men annars ger plattan intrycket av att vara lite av ett hafsverk.
28/9 Within Y - Silence conquers
Del tre avslutas med Göteborgsdöds. Stentrist,eller hur? Within Y var stentrista i början av sin karriär, de första plattorna Extended mental dimensions och Portraying dead dreams är så tråkiga att tiden går sönder. Men på 2008 års The cult vågade de ta ut svängarna mer, något som verkligen har blommat ut på nya plattan. Låtar som She, Asylum och Smothered har gått varma under de två månader sen plattan kom ut.
torsdag 15 december 2011
torsdag 8 december 2011
Musikåret 2011 del två
12/4 utkom Foo fighters nya platta Wasting light. Det här är den mest kommersiellt gångbara musiken jag lyssnar på. När jag var ung gillade jag Nirvana med Kurt Cobain i spetsen, äldre och visare så gillar jag Foo fighters mognare och följsammare musik bättre. Vem hade trott att trummisen i Nirvana var den mest begåvade i bandet? Inte jag i alla fall. Kvalitén på Wasting light är jämn och hög och det räcker gott för mig ibland.
18/4 Septic flesh - The great mass
Har jag nämnt Death... is just the beginning III? Jag tror det. På denna guldgruva till samlingsplatta finns låten Return to Carthage från bandets debut Mystic places of dawn. Vilken låt! Septic Flesh har sedan dess blivit vassare på att foga samman sina klassiska och operala influenser med sin blytunga death metal, The great mass är ett utmärkt exempel på detta. Definitivt en av årets bästa plattor alla kategorier! Lyssna!
23/4 Primordial - Redemption at the puritans hand. Har ni hört förra plattan? To the nameless dead är en fantastisk platta, uttrycksfull, stämningsfull, dramatisk och kraftfull. Låtar som Empire falls, As Rome burns, Gallows hymn och Traitors gate är obligatorisk lyssning för vurmare av denna musikstil. Jag har lyssnat mycket på den plattan och gör det fortfarande. Den nya gillar jag inte alls lika mycket. Den är tråkig. Sångaren Alan Averill, som så sent som på föregående plattan lät lidelsefull och inspirerad låter här gnällig, monoton och trött. Musikaliskt känns det som om bandet har fastnat i ett träsk fyllt av mellantempo och upprepningar. En av årets stora besvikelser för mig, särskilt med tanke på hur uppskriven skivan var när den kom.
25/4 Torchbearer - Death meditations
Det här är en av årets bästa plattor. Det är melodiskt, ösigt, välspelat, välskrivet, varierat och genombra på alla sätt och vis. Min relation till bandet började på ett konstigt sätt. Jag lyssnade ivrigt på första skivan som kom ut 2004, men trots upprepade genomlyssningar så gillade jag den inte. Den är inte alls särskilt bra än idag. Jag hade ändå höga förhoppningar när andra plattan, Warnaments utkom två år senare. Den här gången blev jag inte besviken, för den är verkligen jättebra. Till mitt stora förtret tog det fem år innan nya skivan dök upp, men jag blev i alla fall inte besviken på den. Länken är till en av många bra låtar på skivan, Coffin-shaped heart
29/4 Samael - Lux mundi
Samael är ett pålitligt band. Undantaget deras första plattor, som jag i ärlighetens namn inte lyssnat mycket på, har de släppt bra plattor på löpande band. Undantaget var väl 2009 års experiment Above, den är i stort sett olyssningsbar. Men den nya plattan visar på att det var ett temporärt snedsteg, här tuffar det på som vanligt igen.
11/5 Shining - VII - Född förlorare
Det oväntade gästspelet av Håkan Hemlin är denna plattas stora höjdpunkt. Hemlins övriga karriär är (likt Shinings) kantad av pinsamheter och musikaliska snedsteg, jag kan inte glömma denna hemskhet hur jag än försöker. SE UPP!. Ibland verkar det dock som om två fel kan bli ett rätt, och här klaffar det. Shining är ett märkligt fenomen, sången och texterna är pubertala och löjliga, medan musiken är mogen och avancerad. Ibland nästan överambitiös, jag tänker snarast på avslutande Total utfrysning från förra plattan VI Klagopsalmer. Den är tematiskt uppbyggd, med ett tema som varierats och upprepats flera gånger under plattans gång. Detta är mer avancerat än det vanliga dussinbandet. Samtidigt som sångaren alltså väser fram sin tonårsångest. Skit samma, här är Hemlins gästspel!
13/5 Deceased - Surreal overdose
Hur kan man inte tycka om ett band där trummisen sjunger? King Fowleys texter är dubbelt så långa som något annats band, bortsett från Baal-Sagoths. Hans trumspel är hela tiden på gränsen, det låter mer som om han snubblar över trumsetet än spelar på det. Till förra plattan hade bandet tagit in en riktig trummis så att King kunde koncentrera sig på sången. Det hela var en succé, plattan blev jättebra! (och sålde säkert fler än hundra exemplar runt jorden) Nu har dock King Fowley tagit förnuftet till fånga och sparkat trummisen, så allt är tillbaka till det normala tillståndet igen. Alltså är plattan lite mindre proffsig, men kanske ännu mer charmig. Om du inte har hört Deceased så har du missat nåt. Bandet bränner av fler bra riff under en enda låt än Metallica har skrivit på 20 år.
15/5 Novembers doom - Aphotic
Körgårds-doom från USA:t, jomän! Ibland blir de sådär pinsamt gravallvarliga att man stönar lite i förbifarten, men tar man sig förbi den barriären så finns här bra skit att upptäcka!
17/5 Anaal nathrakh – Passion
Det här bandet har släppt samma album fem år i rad nu, och jag börjar tröttna på det. Eftersom det första försöket, 2006 års Eschaton, fortfarande är herre på täppan. ”Sången” är som vanligt helt vansinnig och en av de största behållningarna. Musiken börjar dock likna illa maskerad power metal ibland, och de två stilarna håller inte riktigt ihop. På nästa platta hoppas jag att de släpper på alla spärrar och blir skogstokiga på riktigt!
27/5 Amorphis - The beginning of times
Jag har varit ett fan av Amorphis since the beginning of times (sheesh)! De skötte sig fram till 2001, men 2003 tappade de all ork och släppte oerhört sugiga Far from the sun. Naturligtvis sparkade de sångaren och fick sen en bejublad nytändning med 2006 års Eclipse. Tyvärr varade den nytändningen inte länge, nu är det lika repetitivt och långtråkigt igen som det var 2003. Årets största sömnpiller till platta, tillsammans med Primordial.
6/6 Morbid angel - Illud divinum insanus
Jag sålde mitt ex av Abominations of desolation för 30:- nån gång i slutet av 90-talet, nyskick på LP. Så här i efterhand inte den bästa affären jag har gjort, i alla fall ekonomiskt sett. Annars har jag aldrig förstått hyllningskören detta band har. Nu har de släppt sitt mest intressanta album någonsin. De rena death metal-låtarna låter väl ungefär som förut, kanske aningen mer lättillgängliga, men sen har de ju slängt med ett helt gäng olyssningsbara skräptechno-låtar också. Nån av dem kan jag med, men de andra är verkligen inte någonting att ha över huvud taget. Lyssna bara på det här avskrädet!
14/6 Aenaon - Cendres et sang
Ελληνική Δημοκρατία i mitt hjärta. Grekerna kan det här med Souvlaki, Ouzo och musik. Aenaon är mitt senaste fynd, det verkar vara jag och tolv till i världen som har upptäckt dem. Om fler gav dem chansen borde det ändras på ganska omedelbart, jag blir lite sur när jag tänker på hur mycket skitmusik som säljs bara på grund av folks lathet. Det här är i vilket fall en av de bästa debuter jag någonsin har hört, och definitivt en av årets bästa plattor! Hör här bara!
15/6 In flames - Sounds of a playground fading
Vi avslutar del två med ett album som i ärlighetens namn är ganska meh! Som så många andra så slutade jag köpa deras plattor efter Clayman, men sen kom A sense of purpose 2008 och tände ett nytt hopp. När jag sen glad i hågen lyssnade på nya släppet så kom jag på varför jag gav upp efter Clayman. Den stora anledningen är sångaren Anders Fridén, som mest låter som en bortskämd hund. Sånginsatsen på en del av låtarna är verkligen anskrämlig! Men allt är inte nattsvart, här finns en del att upptäcka. Men skit i det, lyssna på Aenaon en gång till istället!
onsdag 7 december 2011
Hej igen!
Det krävdes en skrämselartikel för att jag skulle skriva i min blogg igen. Här är den: blörk
Jag vet att det är illa ställt med mycket i världen, och genom denna genomgång vill jag dra mitt lilla strå till stacken. Kanske hjälper det någon att hitta något mera matnyttigt i musikväg än ”artisterna” i ovan nämnda artikel. Istället för att göra som förut, alltså att på något sätt försöka ranka årets skivsläpp i brahetsordning (jag använder det svenska språket som jag vill!) så trotsar jag alla normer och gör en kronologisk genomgång av 2011 års skivor som har betytt någonting för mig. Allt är inte med, särskilt inte skivor som jag inte brytt mig om att lyssna på, eller skivor som jag lyssnat lite på bara för att konstatera ett ”meh” och slängt i papperskorgen. Jag gillar metal i grunden, ju värre desto bättre brukar vara min standard. Finns det något som slår att bli totalt överkörd av musik? Nej, inte om vi pratar musik i alla fall. Så hatar du metal är det nog bara att sluta läsa här. Tack och hej! För er andra börjar historian här, och som sig bör, i januari 2011.
14/1 Belphegor - Blood magick necromance
Min första kontakt med Belphegor var genom samlingen Death... is just the beginning III. Året var 1995 och min skrala ekonomi tillät inte särskilt stora utsvävningar. Belphegor bidrog med låten In rememberance of hate and sorrow, en inte oäven men ganska standardiserad variant av death/black metal. Min nästa kontakt med bandet kom 2008 när jag laddade ner den nysläppta plattan Bondage goat zombie. Lysande titel eller hur? Musiken var dock meh och den åkte i papperskorgen. 2011 började lite svagt, så jag hann fatta ett litet tycke för BMN innan något annat släpp dök upp och pockade på min uppmärksamhet. Inte årets album, långt ifrån, men ändå bra nog att göra ett intryck på undertecknad. Det händer att det åker på fortfarande, i stunder av relativ uttråkning.
Det dröjde en hel månad innan nästa intressanta album läckte ut på nätet. 14/2 kom The project hate MCMXCIX - Bleeding the new apocalypse (Cum victriciis in manibus armis). Titeln är lika ambitiös som albumet. Sin största stund hade bandet enligt mig med den helt briljanta Armageddon march eternal (symphonies of slit wrists) som utkom 2005, men frågan är om nya plattan i alla fall inte tar sig in på topp tre av bandets släpp? Den nya sångerskan lämnar mig lite brydd, visserligen är hon tekniskt klart överlägsen den förra, men hennes insatser passar inte alltid in så bra. The project hate MCMXCIX är ett unikum i musikvärlden, det finns inget annat band som låter som dem. Det tråkiga är att de står och stampar på samma ställe, har man hört en platta så vet man hur resten låter. För vissa är detta ett kvalitétstecken, medan jag skruvar lite på mig och vill bli utmanad.
Länken är till första låten på plattan: Iesus nazarenus, servus mei
11/3 utkom Sylosis - Edge of the earth. Sylosis är ett band jag sprang på för något år sedan, de gjorde en riktigt stark platta i 2008 års Conclusion of an age. Tyvärr har de sedan dess blivit av med sångaren, den nya håller inte samma klass. Och jag undrar hur man tänker när man släpper ett 72 minuter långt album? För att orka sig igenom måste det vara så mycket bättre än ett album på 35-45 minuter. Det är inte det här. Men det håller att lyssna på, särskilt ett par av låtarna.
21/3 släppte The haunted – Unseen. Ett album som blivit både hyllat och sågat. Jag är närmare en sågning än en hyllning, men faktum är att jag klart hellre lyssnar på det här än deras förra sömnpiller till album Versus. Här finns ett par riktiga hits, No ghost, Unseen och Them närmare bestämt. Men att lyssna på albumet från början till slut är tyvärr mördande tråkigt. Frågan är vad som hände med The haunted? De har gått från att vara svintuffa till att vara rödvinspoeter. Jag vet att jag blev på slagsmålshumör av deras första plattor, dessutom var de livsfarliga att dricka sprit till. Minns (nåja) en nyårsafton när jag och en gammal bekant drack rent till The haunted made me do it. Det bör ha varit årsskiftet 00-01? Flaskan var slut innan plattan var slut, som jag minns det. Det var 70 cl sprit på under 36 minuter, en bedrift som i dagsläget säkert skulle sluta med pling-plong taxi till närmaste avgiftningsklinik. Nå, jag är inte lika tuff nu som då. Och det är verkligen inte The Haunted heller.
23/3 Amon amarth - Surtur rising tänker jag inte säga så mycket om. Alla som har hört Amon amarth vet hur det här låter. Inte deras bästa släpp, men inte heller deras sämsta. Kött och potatis. Mjöd och holmgång. Det är synd att klaga på bristen av intellektuell stimulering deras välfriserade skägg-döds bjuder på när deras mål inte är så mycket intellektuell stimulering som öldrickande och broderligt kramkalas framför scenen. Det är väl bara att lakoniskt konstatera att det här inte är min kopp sprit och leta vidare i mina mappar.
25/3 Vintersorg – Jordpuls tarvar dock en närmare granskning. Vintersorg har ett par album i bak-katalogen som är personliga favoriter, 1999 års Ödemarkens son och 2000 års Cosmic genesis är lysande album. Vad som hände sen är svårt att förklara. 2002 års Visions from the spiral generator har ett par bra låtar, men resten är lite atonala och konstiga. Från 2004 års The focusing blur kan jag bara med låten Curtains, eftersom refrängen låter som ett helt tivoli. 2007 års Solens rötter är tamt, tråkigt och vedervärdigt. Det känns som om Jordpuls återigen är ett steg i rätt riktning, men det är en lång väg tillbaka till storformen. Från att ha varit ett band med ganska storvulna, men utsökta melodier och krattiga texter om tomtar och troll så har de gått till att vara ett experimentellt band med småfalska melodier, tam produktion och ganska krattiga texter om... naturen?
28/3 Blackfield - Welcome to my DNA blir det sista albumet från 2011 års första kvartal som jag tar itu med. Det här är genomruttet! Fan också! Med två riktigt bra släpp i bagaget så hade jag höga förväntningar, men icke. Orkar inte skriva mer om Blackfield förutom att be dig kolla upp deras två första släpp, båda är högklassisk gitarrock. Blev lite rädd när Porcupine tree släppte The incident 2009. Hade Steven Wilson börjat få slut på bränsle? Welcome to my DNA gör inget för att slå mina farhågor ur världen. Och vem lät Israelen få sjunga? Han sjunger falskt! Illa pinkat grabbar!
Nästa inlägg behandlar april-juni, och kommer när jag får tid och lust till det!
Jag vet att det är illa ställt med mycket i världen, och genom denna genomgång vill jag dra mitt lilla strå till stacken. Kanske hjälper det någon att hitta något mera matnyttigt i musikväg än ”artisterna” i ovan nämnda artikel. Istället för att göra som förut, alltså att på något sätt försöka ranka årets skivsläpp i brahetsordning (jag använder det svenska språket som jag vill!) så trotsar jag alla normer och gör en kronologisk genomgång av 2011 års skivor som har betytt någonting för mig. Allt är inte med, särskilt inte skivor som jag inte brytt mig om att lyssna på, eller skivor som jag lyssnat lite på bara för att konstatera ett ”meh” och slängt i papperskorgen. Jag gillar metal i grunden, ju värre desto bättre brukar vara min standard. Finns det något som slår att bli totalt överkörd av musik? Nej, inte om vi pratar musik i alla fall. Så hatar du metal är det nog bara att sluta läsa här. Tack och hej! För er andra börjar historian här, och som sig bör, i januari 2011.
14/1 Belphegor - Blood magick necromance
Min första kontakt med Belphegor var genom samlingen Death... is just the beginning III. Året var 1995 och min skrala ekonomi tillät inte särskilt stora utsvävningar. Belphegor bidrog med låten In rememberance of hate and sorrow, en inte oäven men ganska standardiserad variant av death/black metal. Min nästa kontakt med bandet kom 2008 när jag laddade ner den nysläppta plattan Bondage goat zombie. Lysande titel eller hur? Musiken var dock meh och den åkte i papperskorgen. 2011 började lite svagt, så jag hann fatta ett litet tycke för BMN innan något annat släpp dök upp och pockade på min uppmärksamhet. Inte årets album, långt ifrån, men ändå bra nog att göra ett intryck på undertecknad. Det händer att det åker på fortfarande, i stunder av relativ uttråkning.
Det dröjde en hel månad innan nästa intressanta album läckte ut på nätet. 14/2 kom The project hate MCMXCIX - Bleeding the new apocalypse (Cum victriciis in manibus armis). Titeln är lika ambitiös som albumet. Sin största stund hade bandet enligt mig med den helt briljanta Armageddon march eternal (symphonies of slit wrists) som utkom 2005, men frågan är om nya plattan i alla fall inte tar sig in på topp tre av bandets släpp? Den nya sångerskan lämnar mig lite brydd, visserligen är hon tekniskt klart överlägsen den förra, men hennes insatser passar inte alltid in så bra. The project hate MCMXCIX är ett unikum i musikvärlden, det finns inget annat band som låter som dem. Det tråkiga är att de står och stampar på samma ställe, har man hört en platta så vet man hur resten låter. För vissa är detta ett kvalitétstecken, medan jag skruvar lite på mig och vill bli utmanad.
Länken är till första låten på plattan: Iesus nazarenus, servus mei
11/3 utkom Sylosis - Edge of the earth. Sylosis är ett band jag sprang på för något år sedan, de gjorde en riktigt stark platta i 2008 års Conclusion of an age. Tyvärr har de sedan dess blivit av med sångaren, den nya håller inte samma klass. Och jag undrar hur man tänker när man släpper ett 72 minuter långt album? För att orka sig igenom måste det vara så mycket bättre än ett album på 35-45 minuter. Det är inte det här. Men det håller att lyssna på, särskilt ett par av låtarna.
21/3 släppte The haunted – Unseen. Ett album som blivit både hyllat och sågat. Jag är närmare en sågning än en hyllning, men faktum är att jag klart hellre lyssnar på det här än deras förra sömnpiller till album Versus. Här finns ett par riktiga hits, No ghost, Unseen och Them närmare bestämt. Men att lyssna på albumet från början till slut är tyvärr mördande tråkigt. Frågan är vad som hände med The haunted? De har gått från att vara svintuffa till att vara rödvinspoeter. Jag vet att jag blev på slagsmålshumör av deras första plattor, dessutom var de livsfarliga att dricka sprit till. Minns (nåja) en nyårsafton när jag och en gammal bekant drack rent till The haunted made me do it. Det bör ha varit årsskiftet 00-01? Flaskan var slut innan plattan var slut, som jag minns det. Det var 70 cl sprit på under 36 minuter, en bedrift som i dagsläget säkert skulle sluta med pling-plong taxi till närmaste avgiftningsklinik. Nå, jag är inte lika tuff nu som då. Och det är verkligen inte The Haunted heller.
23/3 Amon amarth - Surtur rising tänker jag inte säga så mycket om. Alla som har hört Amon amarth vet hur det här låter. Inte deras bästa släpp, men inte heller deras sämsta. Kött och potatis. Mjöd och holmgång. Det är synd att klaga på bristen av intellektuell stimulering deras välfriserade skägg-döds bjuder på när deras mål inte är så mycket intellektuell stimulering som öldrickande och broderligt kramkalas framför scenen. Det är väl bara att lakoniskt konstatera att det här inte är min kopp sprit och leta vidare i mina mappar.
25/3 Vintersorg – Jordpuls tarvar dock en närmare granskning. Vintersorg har ett par album i bak-katalogen som är personliga favoriter, 1999 års Ödemarkens son och 2000 års Cosmic genesis är lysande album. Vad som hände sen är svårt att förklara. 2002 års Visions from the spiral generator har ett par bra låtar, men resten är lite atonala och konstiga. Från 2004 års The focusing blur kan jag bara med låten Curtains, eftersom refrängen låter som ett helt tivoli. 2007 års Solens rötter är tamt, tråkigt och vedervärdigt. Det känns som om Jordpuls återigen är ett steg i rätt riktning, men det är en lång väg tillbaka till storformen. Från att ha varit ett band med ganska storvulna, men utsökta melodier och krattiga texter om tomtar och troll så har de gått till att vara ett experimentellt band med småfalska melodier, tam produktion och ganska krattiga texter om... naturen?
28/3 Blackfield - Welcome to my DNA blir det sista albumet från 2011 års första kvartal som jag tar itu med. Det här är genomruttet! Fan också! Med två riktigt bra släpp i bagaget så hade jag höga förväntningar, men icke. Orkar inte skriva mer om Blackfield förutom att be dig kolla upp deras två första släpp, båda är högklassisk gitarrock. Blev lite rädd när Porcupine tree släppte The incident 2009. Hade Steven Wilson börjat få slut på bränsle? Welcome to my DNA gör inget för att slå mina farhågor ur världen. Och vem lät Israelen få sjunga? Han sjunger falskt! Illa pinkat grabbar!
Nästa inlägg behandlar april-juni, och kommer när jag får tid och lust till det!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
