Martin och samhällsutvecklingen. Del tre: välfärden

Välfärden är ett infekterat ämne. Alla har en åsikt. Lika bra att inte ens försöka vara fin i kanten och förstående här, eftersom de som inte delar min åsikt säkert ändå tar illa upp. Handsken är kastad!

Ni som anser att varje försök till reformering av välfärden inklusive privatisering är otänkbart, öppna ögonen för fan! De som förespråkar denna förändring gör det inte för att få mer pengar på fickan eller få in sina gamla föräldrar på lyxboenden. De gör det för att försöka rädda största bit möjligt av välfärden. Pensionssystemet vi hade var helt ohållbart och fick reformeras, på samma sätt är det med en stor del av välfärden. Jag vill måla upp två bilder här, så ni förstår hur jag ser på saken:

1938
Medellivslängd 65 år. Välfärden är en ny idé från socialdemokraternas sida. Sverige står i stor förändring. Industrialisering, urbanisering. Den ekonomiska tillväxten är oerhörd. Det finns ingen välfärd över huvud taget. Skattesatsen ligger på 10% ungefär. Idén är att staten ska fördela resurser (skattepengar) ut på kommuner och landsting som har hand om välfärdsproduktionen. Självklart gick det att finansiera välfärden, som från början byggdes ut i liten skala på ökade skatteintäkter, det var ju bara att höja skatten. Vem ser mörka moln på horisonten när det gäller tillväxten?

2011
Befolkningen blir äldre och äldre. Medellivslängd 81 år. Våra yrkesverksamma liv är kortare (vi går i skolan längre). Tillväxten har avstannat. Marknaden avstannar.

Välfärden har aldrig varit stabil. Den ökar och minskar med de resurser som finns tillhanda. Så länge som folk dör ungefär vid pensioneringen, som läget var när pensionssystemet infördes, så länge som det föds många barn, så länge som marknaden ökar, tillväxten ökar, ekonomin ökar, ja då fungerar det. Men som det är nu? Var ända in i helvete har ni tänkt er att vi ska få pengar till att driva ett välfärdssystem, som i ärlighetens namn inte var avsett för de förhållanden som nu råder? Kolla på valresultaten de senaste åren, hur mycket mer är svenska folket villiga att höja skatten? Ska mer än halva lönen gå till staten och välfärden? Jag tror ärligt inte att 50% skulle räcka, men orkar givetvis inte räkna på det. Folk som tjuter som ungar som har fått sitt godis knyckt borde verkligen tänka efter: Är det humant att framhärda i kraven på en orimlig nivå på välfärden, eller ska man rätta munnen efter matsäcken? Vad händer om vi inget gör åt saken? Sverige blir bankrutt. Det är nämligen dit det bär, om vi inte gör något åt saken.

Vad finns då för alternativ? Privatisering är ett sätt att sänka kostnaden för staten, men det räcker inte. Vi måste helt enkelt ändra våra levnadsmönster radikalt för att klara saken. Själva och tillsammans ta hand om barn och äldre bättre, och inte skjuta över det ansvaret på staten. Arbeta längre, vi får helt enkelt inse att det inte räcker att hälften av befolkningen arbetar och försörjer både sig själva och den andra halvan, som läget är idag. Klara oss på mindre, även om det svider.

I verkliga livet måste den ekonomiska verkligheten gå före fina politiska ideal. Så även i det här fallet. Att kräva oförändrad välfärd är i mina ögon korkat, naivt, och extremt kortsynt!

Så, jag hoppas att ni är upprörda nu! Tycker ni att jag har fel? Eller är jag inhuman? Skriv då gärna ett svar, tystnad är medhåll som alltid!

Martin och samhällsutvecklingen. Del två: politisk likriktning

Att Sveriges politik mer och mer likriktas är förstås ganska naturligt. Vi får överstatliga direktiv från EU. Men detta är inte det stora problemet. Media missköter sin uppgift i mina ögon. De har själva tagit på sig och skrivit under på dessa uppgifter, men visst klingar de formuleringarna ganska tunt i dagens samhälle? Vill man läsa om politiska skeenden i olika vinklingar och uppfattningar bör man hålla sig långt borta från tabloidpressens sensationsorgier. Jag vänder mig mot bloggosfären och kommentarerna på tidningarnas hemsidor snarare än artiklarna själva. Mycket vinklat och rent nonsens får man vada igenom, men när man står på andra sidan strömmen och ser tillbaka över det grumliga vattnet känns det ändå som om man har ett bättre grepp om situationen än vad medias förenklade, vridna och tabloidanpassade översiktsbild ger. En politiker måste nästan göra bort sig för att hamna i tidningen, ett väl utfört arbete går osett förbi oss. Media kan gnälla bäst de vill om sjunkande upplagor och sina försök att bara ge folket vad de vill ha, men det är verkligen att göra det alltför enkelt för sig. Jag har större förhoppningar om folket, större krav tom, än att vi enbart vill läsa om fylla och brott bland politiker. Jag tror att om media höjer ribban en smula så har folket inget emot att följa med.

Ett annat problem medias rapportering åtminstone är delskyldiga till är personifieringen av politiken. Vi har egentligen inte personval, eftersom väljarna i vallokalen i väldigt liten utsträckning nyttjar sig av denna möjlighet. Väldigt få personer har blivit inkryssade i riksdagen. Jag förstår till viss del medias försök att sätta ett ansikte på svensk politik, men kontentan blir att de målar upp en falsk verklighetsbild. Jag för min egen del kunde inte få mig att rösta på sossarna i förra valet pga Mona Sahlin. Jag förknippar socialdemokratin i Sverige med Mona. Hur fel är egentligen inte det? Valet handlar helt enkelt inte längre om politik, det handlar om vilken person jag ogillar minst. När media endast skriver om personerna i partierna gör de helt fel i sina uppgifter om att upplysa det svenska folket.

Ett annat problem är USA. I USA har de tvärtom mot här personval, där står och faller partierna med kandidaterna. Valcirkusen följs noga av media, då denna är en av världens mest utstuderade politiska processer. När sedan den svenska valrörelsen, som traditionellt har väldigt lite gemensamt med den amerikanska drar igång, då kläs den av media upp i samma skrud. Hätska ord mellan politiker medan partipolitiken och sakfrågorna ofta står i skamvrån. Här hjälper media i stor utsträckning till att sätta agendan, och bör ta ett större samhälleligt ansvar.

Allt hänger samman med vartannat. Så även kommersialiseringen av politiken. Svenskarna är inte längre statiska i sina politiska val, man är inte längre sosse för livet. Man är inte längre medlem i ett politiskt parti. Allt fler väntar längre och längre in i valkampanjerna innan man bestämmer vilket parti man lägger sin röst på, och media spelar större och större roll för valutgången. Väljaren måste mer och mer ses som en konsument av politik snarare än en medveten medborgare, och detta likriktar politiken. Man kan inte längre på ett effektivt sätt sälja in en komplex och idealbaserad politik, utan politiken måste kunna sammanfattas på 30 sekunder för att man ska kunna få ordet i en debatt.

Del 3 följer...

Martin och samhällsutvecklingen. Del ett: identitetskris

Har mycket snurrande i huvudet just nu, och bästa sättet att få rätsida på snurrande huvuden brukar vara att samla ihop tankarna till en text. Det började egentligen med en video på youtube där Jimmie Åkesson ställer frågan till statsministern varför svenskar som folkgrupp inte innefattas i lagstiftningen om hets mot folkgrupp. Antar att många har sett klippet och har en åsikt om det. Annars har du en länk till det här. Läser man lite i kommentarsfältet på så verkar folk uppfatta Reinfeldts svar som om han förnekar att det finns något svenskt. Jag skulle vilja säga att Reinfeldt hävdar att svenskar och svenskt är så diversifierat i Sverige att det inte går att lagskydda svenskar på samma sätt som minoriteter. I Sverige finns redan lagstiftning som skyddar mot kränkning, hets mot folkgrupp är ett ytterligare skydd för utsatta grupper, bortom individens skydd. Att inkludera "svennar" i hets mot folkgrupp skulle skapa ytterligare motsättningar mellan svenskar och invandrare. Jag är ingen lagexpert, men vad jag förstår så tillkom lagen om hets mot folkgrupp 1948 för att ge ett speciellt skydd för extra utsatta folkgrupper.

Många har dock tolkat Reinfeldts retorik på ett annat sätt, vilket säger mig att det här inte är så självklart som den gode statsministern försöker få det att framstå. Vad är egentligen svenskt? Jag har själv inte lätt att sätta fingret på vad som är svenskt, förutom självklarheter som språket, smörgåstårta och Pripps blå. Det känns som om hela den svenska kulturen har hamnat i en identitetskris. Visserligen har vår nationaldag nyligen blivit en helgdag, men vad görs egentligen för att bevara vårt kulturarv?

I en riktigt intressant föreläsning förra veckan så sade föreläsaren att SD hänger sig åt kulturrasism. Att de tycker att den svenska kulturen är överlägsen andra. Så? Jämför med denna artikel. Vad tror ni Japanerna skulle säga om vi kallade dem för kulturrasister? Jag tycker att den svenska kulturen är överlägsen många andra. Talibankulturen. Mellanöstern. Afrika. Ryssland. Jag menar då alltså inte kulturarvet dessa länder och människor har, utan den levande kulturen. Dagens samhälle. Om vi inte anser vår kultur bättre, om vi inte är stolta över den, hur ska vi då kunna kommunicera den och lära ut den till flyktingar och invandrare som kommer hit? Vi marknadsför den väldigt dåligt, och det tror jag är en bidragande orsak till att integrationspolitiken fungerar så dåligt. Vem vill ta till sig något som knappt ens vi infödda vill kännas vid?

Ica-reklamen under fångade mitt intresse just av dessa skäl. Vi blandar ihop folkdräkter och taco fiesta. Och den har en poäng. Vi svenskar är väldigt snabba att uppsnappa saker utifrån. Vem förknippar inte redan tacos med helger trots att det inte funnits i Sverige i mer än knappa 20 år? Samtidigt sticker den mig i ögonen av det skälet att jag inte ens kommer ihåg vilken maträtt eller vilken företeelse som tacon ersatte. Jag antar att den sedan länge är glömd.

Ica-reklam

Del 2 följer...