Har länge brottats med frågan om jag ska starta en blogg eller ej. Tycker i allmänhet att bloggare verkar vara viktigpettrar. Självbekräftelsesökande viktigpettrar. De som skriver om vardagsting som barnhämtning och middagar finner jag tämligen ointressanta. De som amatörrecenserar filmer, musik och övrig kultur finner jag onödiga. Frågeställingen blir följande: vad ska man skriva om för att inte hamna i överstående fack? Man kan ju inte ha en tom blogg? Då jag inte lusläser dagstidningar och sällan ser nyheterna på TV kan man ju heller inte kommentera samhällets vardagliga lunk. Eftersom jag inte har nån stark politisk övertygelse flyger ju även detta ämne ut genom fönstret.
Jag är ingen sökare, snarare en betraktare. Det är lättare att kritisera än att deltaga och utforska. Jag finner ett nöje i att se på problem från så många vinklar som möjligt, vilket gör att man blir lätt vimmelkantig när man ska försöka förklara sina övertygelser. Det är roligt att gå in i en diskussion utan övertygelse bara för att ta motsatt sida. Målet är att få folk att tvivla. Inte på om de har rätt eller fel, utan på vad rätt och fel är. Amatörtyckare är nog den bästa beskrivningen om mig, B-vetare och feglirare. Sticker man inte ut hakan får man inte på käften.
Det finns en poäng i detta första inlägg jag skriver. Ett uppdrag till dig som läsare. Peta på mig. Reta upp mig. Missförstå mig. Annars kommer denna blogg att bli en orgie i navelskådande. Om du tycker att jag har fel eller är helt väck i pallet, skriv det, annars kommer jag bara att lättjefullt sitta här, tillbakalutad och dumt stirra in i väggen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar