Kroppen tappar massa hela tiden, vi andas, svettas, går på toa. En modern myt säger att en människokropp tappar 21 gram i massa när personen dör. Mig veterligen finns inga seriösa studier som varken bekräftar eller dementerar detta, det vore ju ett ganska makabert arbete att genomföra. Det verkar som att många finner tröst i den tanken, att själen lämnar kroppen för att färdas vidare. Men om man tänker efter vore det en ganska hemsk sak.
Låt oss säga att själen väger 21 gram. Först kan man ju undra vad vi har hjärnan till? Om vår essens ändå kan rymmas i 21 gram är den ju till största delen dödkött. Evolutionen som har ökat hjärnans volym i årmiljoner har med andra ord bara lattjat omkring helt utan poäng. Vad skulle hända om själen lämnade kroppen? Vi antar att fysikens lagar gäller. Jag menar, om själen har en mätbar massa skulle den ju rimligtvis lyda under fysikens lagar, som alla andra ting med massa gör. Den skulle inte kunna försvinna, bara omvandlas, enligt termodynamikens regler. Den skulle falla samman eftersom ny energi inte kan tillföras (om man antar att själar inte går på McDonalds). Den skulle inte kunna färdas till något ställe långt bort, eftersom det kräver energi. Även om den skulle kunna få den energin från något ställe så kan den ändå inte färdas lika snabbt som ljuset. Med tanke på att vi kan se över 13 miljarder ljusår ut i rymden blir det en jävligt lång resa. Om man är mystiker så faller ju givetvis det här resonemanget. För de som gillar idén med en själ borde väl det bästa vara att själen var magisk och viktlös? Man slipper då alla dessa problem som vetenskapen förutser.
En kursare till mig tog upp ämnet om människans själ och mentala handikapp. Om du ådrar dig en hjärnskada, påverkar det själen? Jag blev intresserad och har bollat lite med tanken sedan dess. Kommer mentalt handikappade till himlen? Kommer djur till himlen? Kommer otrogna till himlen? Pingstvänner, Jehovas vittnen, Judar, Ortodoxa, Evangelister? Helen Keller, som var blind, döv och stum lärde sig sent i livet att kommunicera med omvärlden. Hon sade att hon inte haft någon uppfattning om andlighet eller någon gudatro. Om hon inte hade lärt sig att kommunicera och fått reda på det av andra människor, hade hon varit utdömd? Taskigt läge kan tyckas.
http://en.wikipedia.org/wiki/Duncan_MacDougall_(doctor)
måndag 22 februari 2010
lördag 20 februari 2010
Om musik och tradition
Tack store Ateismo för MSN. Det programmet förvandlade en morgon av studier till ett intressant samtal. Jag och min polare har länge grälat om varandras musiksmak. Med hans medgivande publicerar jag härmed samtalet:
D säger:
Jag vet att du inte är något större fan av Absurd och att du inte har någon vidare förståelse för min läggning åt det andliga och traditionella som jag vill sammanfatta som identitarism men seriöst: http://www.youtube.com/watch?v=IwPafWeh1Tg
Tror iofs att du uttalat uppskattning för denna bit men ändå. Det här är tysk metal. Äkta. Identitärt.
Rars säger:
Nordman på tyska med distade gitarrer är ju faktiskt inte min grej. Om de sedan sjunger om ölhävning eller andlighet spelar mig ingen större roll.
D säger:
Det avslutande riffet är så bra.
Rars säger:
Åh en schlagerhöjning fick de med :)
D säger:
Äh, lyssna på slätstruket tjafs då. Ett fattigt liv! Du måste ju förstå det eviga i att ha en tonartshöjning där. Så traditionellt.
Rars säger:
avslutningen är sköjj, det håller jag med om. Låter lite Isengard där. Men annars? Hur kan du tycka att detta INTE är slätstruket? Det är ju en tradig schlagerdänga, med traditionell låtstruktur, gladriff som bara "nationella" band vågar beblanda sig med, upprepning av refrängen tills man spyr och en hurtighet som får mig att må illa…
D säger:
Det som gör att det inte blir plast och tråk är att det talar till det eviga i människan, den är en del av den europeiska musiktraditionen (det är en gammal folkvisa) och enbart de som köpt modernismens blänkande yta och rotlöshet kan undgå att känna i ryggraden hur man tilltalas av detta.
Rars säger:
Så det är snarare konnotationerna detta ger som du gillar då?
D säger:
Nåja, det är ju ingen nyhet att vi lyssnar på musik på helt olika sätt iofs.
Du med hjärnan och jag med 75% hjärta och 25% hjärna. Jag har inte räknat ut att denna låt borde vara bra med tanke på sammanhanget utan jag KÄNNER hur rätt det är.
Rars säger:
Jag ser det från ett annat håll. Jag lyssnar mer förbehållslöst, du använder hjärnan. Detta med "det eviga i människan" ger jag dock inte mycket för.
D säger:
Sedan har jag en intellektuell förståelse för varför jag gillar det förstås, men det är en annan sak. Tja, jag tycker att ett rotlöst liv som är här och nu och inget annat känns meningslöst och fattigt bara.
Rars säger:
Det var inte det jag menade. Självklart bara skiter jag inte i historia eller framtid. Det påverkar bara inte mitt musiklyssnande.
D säger:
Det "satanistiska" upphöjandet av sig själv som det enda värdet för en själv istället för att se sig som en liten del av något stort, en liten del av en organisk gemenskap, av pusslet som är historien. Nja, jag må dra för stora växlar på saker iofs men det var vad jag syftade på med det eviga. Den organiska gemenskapen är ju i stort sett noll idag i det moderna samhället med singelliv, hyreshus osv. men det är vad jag strävar efter.
Rars säger:
Jag fattar vad du menar. Tycker dock att du sysslar med självövertygelse när du låter dina åsikter tom. styra den musik du lyssnar på. Ok att se filmer, läsa böcker, men musik är en så personlig smak och känsla att jag tycker att det är örat som måste få bestämma.
D säger:
Nja... Jag ser inte musik som underhållning eller örongodis utan snarare som en fullt integrerad del av kulturen på precis samma sätt som t ex litteratur men visst kan jag förstå att man kan lyssna på musik på olika sätt, jag kan givetvis uppskatta en trallig Beach Boys-låt men den tilltalar mig ju inte på ett djupare plan. Sedan vet jag ju att du har känsligare öron med och då kanske man vill lyssna på mer "musikalisk" musik eller så för att öronen ska få sitt men men…
Rars säger:
Traditionellt var ju musiken en stor del av kulturen. Likaså kyrkan. Likaså kärnfamiljen. Musiken var den första vågen av revolt mot det traditionella (efter litteraturen då kanske). Nu skulle jag vilja kalla musik för en egen kultur, visserligen del av hela kulturkakan men ändå stående på egna ben. Min tanke är att musik som anspelar på vår historia är en "lägre" konstform. Den lever inte sitt eget liv, står inte på egna ben. Jfr tex kristen musik.
D säger:
Men tagen ur sitt sammanhang så känns musiken lite fattig tycker jag ändå...
jag förstår hur du menar, men jag gillar inte resonemanget.
Rars säger:
Nej det bryter ju mot det traditionella så det förstår jag...
D säger:
Jag tycker nog iofs att modern "kristen musik" (alltså pop/rock och sånt) känns väldigt konstruerad.
Rars säger:
Ja den är inte längre en del av folkkulturen.
D säger:
En imitation av något den inte är och inte borde vara. Med plåklistrade floskler. En rejäl skillnad mot den traditionella kristna musiken om man säger så. Den mesta "klassiska" musiken tillexempel.
Rars säger:
Precis. Vidare tycker jag att du i ditt resonemang felaktigt kopplar ihop "frihet" med "tomhet".
D säger:
Jag anser att den moderna synen på frihet = tomhet. Rotlöshet, atomisering, avsaknad av sammanhang. Människan behöver sammanhang, traditioner, hierarkier, "veta sin plats" om man så vill. Det blir bara ett jävla kaos utan det.
Rars säger:
Jag tycker snarare "frihet" betyder en ny värld av möjligheter att utforska. En unik chans som tidigare inte har funnits för gemene man.
D säger:
Alltså, alla kommer ju inte "veta sin plats" utan sträva efter annat men det ska kräva en del för att kunna göra det. När alla strävar efter att bli rockstjärnor, filmstjärnor och kändisar så blir det bara absurt. Ett samhälle behöver, städare, läkare osv med, inte bara rockstjärnor.
Rars säger:
Jo. Jag kan ju självklart bara se det ur min synvinkel men så här kan jag säga: När jag vet det jag vet nu, skulle ett traditionellt levnadssätt (som jag tolkar det) te sig väldigt ouppfyllande. Sen att detta är en frihet man ännu känner till konsekvenserna av, det är en annan sak.
D säger:
Du hade nog säkert varit en av de som strävat efter mer än att veta sin plats i ett traditionellt sammanhang iofs. och det hade gissningsvis varit mer uppfyllande än att göra det idag... Om jag nu ens förstår själv hur jag menade där. Alltså, det finns de som är lagda för att bli t ex barnmorskor och då är det uppfyllande för dem.
Rars säger:
Man vet aldrig, det är svårt att gå utanför sina egna ramar. Affären nu, om jag hittar dit i yran häruppe.
D säger:
Yr här med du. Tack för samtalet!
Vem har rätt/vem har fel? Svårt att säga… Även om jag anser att jag står på en högre moralisk höjd här så är nog mitt liberala synsätt ganska svårt att tillämpa i verkligheten. Vad tycker ni, kära läsare? (om nu nån orkar läsa) ;)
D säger:
Jag vet att du inte är något större fan av Absurd och att du inte har någon vidare förståelse för min läggning åt det andliga och traditionella som jag vill sammanfatta som identitarism men seriöst: http://www.youtube.com/watch?v=IwPafWeh1Tg
Tror iofs att du uttalat uppskattning för denna bit men ändå. Det här är tysk metal. Äkta. Identitärt.
Rars säger:
Nordman på tyska med distade gitarrer är ju faktiskt inte min grej. Om de sedan sjunger om ölhävning eller andlighet spelar mig ingen större roll.
D säger:
Det avslutande riffet är så bra.
Rars säger:
Åh en schlagerhöjning fick de med :)
D säger:
Äh, lyssna på slätstruket tjafs då. Ett fattigt liv! Du måste ju förstå det eviga i att ha en tonartshöjning där. Så traditionellt.
Rars säger:
avslutningen är sköjj, det håller jag med om. Låter lite Isengard där. Men annars? Hur kan du tycka att detta INTE är slätstruket? Det är ju en tradig schlagerdänga, med traditionell låtstruktur, gladriff som bara "nationella" band vågar beblanda sig med, upprepning av refrängen tills man spyr och en hurtighet som får mig att må illa…
D säger:
Det som gör att det inte blir plast och tråk är att det talar till det eviga i människan, den är en del av den europeiska musiktraditionen (det är en gammal folkvisa) och enbart de som köpt modernismens blänkande yta och rotlöshet kan undgå att känna i ryggraden hur man tilltalas av detta.
Rars säger:
Så det är snarare konnotationerna detta ger som du gillar då?
D säger:
Nåja, det är ju ingen nyhet att vi lyssnar på musik på helt olika sätt iofs.
Du med hjärnan och jag med 75% hjärta och 25% hjärna. Jag har inte räknat ut att denna låt borde vara bra med tanke på sammanhanget utan jag KÄNNER hur rätt det är.
Rars säger:
Jag ser det från ett annat håll. Jag lyssnar mer förbehållslöst, du använder hjärnan. Detta med "det eviga i människan" ger jag dock inte mycket för.
D säger:
Sedan har jag en intellektuell förståelse för varför jag gillar det förstås, men det är en annan sak. Tja, jag tycker att ett rotlöst liv som är här och nu och inget annat känns meningslöst och fattigt bara.
Rars säger:
Det var inte det jag menade. Självklart bara skiter jag inte i historia eller framtid. Det påverkar bara inte mitt musiklyssnande.
D säger:
Det "satanistiska" upphöjandet av sig själv som det enda värdet för en själv istället för att se sig som en liten del av något stort, en liten del av en organisk gemenskap, av pusslet som är historien. Nja, jag må dra för stora växlar på saker iofs men det var vad jag syftade på med det eviga. Den organiska gemenskapen är ju i stort sett noll idag i det moderna samhället med singelliv, hyreshus osv. men det är vad jag strävar efter.
Rars säger:
Jag fattar vad du menar. Tycker dock att du sysslar med självövertygelse när du låter dina åsikter tom. styra den musik du lyssnar på. Ok att se filmer, läsa böcker, men musik är en så personlig smak och känsla att jag tycker att det är örat som måste få bestämma.
D säger:
Nja... Jag ser inte musik som underhållning eller örongodis utan snarare som en fullt integrerad del av kulturen på precis samma sätt som t ex litteratur men visst kan jag förstå att man kan lyssna på musik på olika sätt, jag kan givetvis uppskatta en trallig Beach Boys-låt men den tilltalar mig ju inte på ett djupare plan. Sedan vet jag ju att du har känsligare öron med och då kanske man vill lyssna på mer "musikalisk" musik eller så för att öronen ska få sitt men men…
Rars säger:
Traditionellt var ju musiken en stor del av kulturen. Likaså kyrkan. Likaså kärnfamiljen. Musiken var den första vågen av revolt mot det traditionella (efter litteraturen då kanske). Nu skulle jag vilja kalla musik för en egen kultur, visserligen del av hela kulturkakan men ändå stående på egna ben. Min tanke är att musik som anspelar på vår historia är en "lägre" konstform. Den lever inte sitt eget liv, står inte på egna ben. Jfr tex kristen musik.
D säger:
Men tagen ur sitt sammanhang så känns musiken lite fattig tycker jag ändå...
jag förstår hur du menar, men jag gillar inte resonemanget.
Rars säger:
Nej det bryter ju mot det traditionella så det förstår jag...
D säger:
Jag tycker nog iofs att modern "kristen musik" (alltså pop/rock och sånt) känns väldigt konstruerad.
Rars säger:
Ja den är inte längre en del av folkkulturen.
D säger:
En imitation av något den inte är och inte borde vara. Med plåklistrade floskler. En rejäl skillnad mot den traditionella kristna musiken om man säger så. Den mesta "klassiska" musiken tillexempel.
Rars säger:
Precis. Vidare tycker jag att du i ditt resonemang felaktigt kopplar ihop "frihet" med "tomhet".
D säger:
Jag anser att den moderna synen på frihet = tomhet. Rotlöshet, atomisering, avsaknad av sammanhang. Människan behöver sammanhang, traditioner, hierarkier, "veta sin plats" om man så vill. Det blir bara ett jävla kaos utan det.
Rars säger:
Jag tycker snarare "frihet" betyder en ny värld av möjligheter att utforska. En unik chans som tidigare inte har funnits för gemene man.
D säger:
Alltså, alla kommer ju inte "veta sin plats" utan sträva efter annat men det ska kräva en del för att kunna göra det. När alla strävar efter att bli rockstjärnor, filmstjärnor och kändisar så blir det bara absurt. Ett samhälle behöver, städare, läkare osv med, inte bara rockstjärnor.
Rars säger:
Jo. Jag kan ju självklart bara se det ur min synvinkel men så här kan jag säga: När jag vet det jag vet nu, skulle ett traditionellt levnadssätt (som jag tolkar det) te sig väldigt ouppfyllande. Sen att detta är en frihet man ännu känner till konsekvenserna av, det är en annan sak.
D säger:
Du hade nog säkert varit en av de som strävat efter mer än att veta sin plats i ett traditionellt sammanhang iofs. och det hade gissningsvis varit mer uppfyllande än att göra det idag... Om jag nu ens förstår själv hur jag menade där. Alltså, det finns de som är lagda för att bli t ex barnmorskor och då är det uppfyllande för dem.
Rars säger:
Man vet aldrig, det är svårt att gå utanför sina egna ramar. Affären nu, om jag hittar dit i yran häruppe.
D säger:
Yr här med du. Tack för samtalet!
Vem har rätt/vem har fel? Svårt att säga… Även om jag anser att jag står på en högre moralisk höjd här så är nog mitt liberala synsätt ganska svårt att tillämpa i verkligheten. Vad tycker ni, kära läsare? (om nu nån orkar läsa) ;)
fredag 19 februari 2010
Nu är det dags
Har länge brottats med frågan om jag ska starta en blogg eller ej. Tycker i allmänhet att bloggare verkar vara viktigpettrar. Självbekräftelsesökande viktigpettrar. De som skriver om vardagsting som barnhämtning och middagar finner jag tämligen ointressanta. De som amatörrecenserar filmer, musik och övrig kultur finner jag onödiga. Frågeställingen blir följande: vad ska man skriva om för att inte hamna i överstående fack? Man kan ju inte ha en tom blogg? Då jag inte lusläser dagstidningar och sällan ser nyheterna på TV kan man ju heller inte kommentera samhällets vardagliga lunk. Eftersom jag inte har nån stark politisk övertygelse flyger ju även detta ämne ut genom fönstret.
Jag är ingen sökare, snarare en betraktare. Det är lättare att kritisera än att deltaga och utforska. Jag finner ett nöje i att se på problem från så många vinklar som möjligt, vilket gör att man blir lätt vimmelkantig när man ska försöka förklara sina övertygelser. Det är roligt att gå in i en diskussion utan övertygelse bara för att ta motsatt sida. Målet är att få folk att tvivla. Inte på om de har rätt eller fel, utan på vad rätt och fel är. Amatörtyckare är nog den bästa beskrivningen om mig, B-vetare och feglirare. Sticker man inte ut hakan får man inte på käften.
Det finns en poäng i detta första inlägg jag skriver. Ett uppdrag till dig som läsare. Peta på mig. Reta upp mig. Missförstå mig. Annars kommer denna blogg att bli en orgie i navelskådande. Om du tycker att jag har fel eller är helt väck i pallet, skriv det, annars kommer jag bara att lättjefullt sitta här, tillbakalutad och dumt stirra in i väggen.
Jag är ingen sökare, snarare en betraktare. Det är lättare att kritisera än att deltaga och utforska. Jag finner ett nöje i att se på problem från så många vinklar som möjligt, vilket gör att man blir lätt vimmelkantig när man ska försöka förklara sina övertygelser. Det är roligt att gå in i en diskussion utan övertygelse bara för att ta motsatt sida. Målet är att få folk att tvivla. Inte på om de har rätt eller fel, utan på vad rätt och fel är. Amatörtyckare är nog den bästa beskrivningen om mig, B-vetare och feglirare. Sticker man inte ut hakan får man inte på käften.
Det finns en poäng i detta första inlägg jag skriver. Ett uppdrag till dig som läsare. Peta på mig. Reta upp mig. Missförstå mig. Annars kommer denna blogg att bli en orgie i navelskådande. Om du tycker att jag har fel eller är helt väck i pallet, skriv det, annars kommer jag bara att lättjefullt sitta här, tillbakalutad och dumt stirra in i väggen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
