Årsbästalistan 2017, del 2

Stundtals visade bandet vad som komma skulle på föregående plattan Stellar. Eiswanderer och kanske framför allt Letzte Sonne håller samma klass som Finisterre gör. Finisterre är, när den är som bäst i låten Ein letzter tanz så bra att jag vill gå ut, ta tag i folk, ruska om dom och bara försöka förmå dom förstå vad det är de går miste om. Det är nästan en hel kvart med gåshud och frossbrytningar, när humöret är rätt. Jag utnämner den till årets låt, rätt och slätt. Jag har svårt att se att de någonsin kommer att toppa den. För er som inte förstår storheten i det här; jag tycker synd om er. Jag har svårt att tro att ”normal” musik kan ge en sån här känslomässig tillfredsställelse. Själv har jag aldrig upplevt den känslan av normal musik i alla fall. Men vad vet jag? Musiksmak är ju en konstig sak. Med tid kan man lära sig att uppskatta nästan vad som helst. Många undergenrer inom metallen vittnar om detta. Frågan man kan ställa sig är ju varför man berörs så av något som i själva verket inte är skapat för att vara vackert? Varför gillar jag inte klassisk musik på samma sätt? Jag klarar bara av några minuter innan jag börjar skruva på mig. Men ge mig en timme med Der Weg Einer Freiheit och jag njuter. Konstigt. Jag gillar ju förvisso en del normal musik också, ibland föredrar jag det framför extrem musik. Det är när jag bara vill lyssna på något, lite vad som helst, men inte bryr mig så mycket.

Finisterre får tiden att sakta ner. Den tar plats. DWEF har satt fingret på vad jag älskar med Black Metal. BM är en melodiös ångvält. Den kör över dig när du behöver en paus från vardagen. På samma sätt som en bra bok eller film förflyttar den dig till en annan plats, där vardagen bleknar bort till förmån för förnimmelser, sinnesstämningar och tankar. DWEF utmärker sig genom att de faktiskt spelar black metal. De krossar inte bara på. De skapar låtar. Mycket av musiken som görs även i BM-scenen är faktiskt inte så annorlunda från vanlig popmusik. Ta bort disten, snabbheten och skriken och bryt ner låten i beståndsdelar så hittar du de vanliga gamla strukturerna som är så förutsägbara och tråkiga. Ta bort dessa komponenter i DWEF så har du fortfarande en intressant låt att lyssna på, då de inte följer dessa konventioner. Och där kanske vi har det. Nyskapandet, tillsammans med det faktum att det här på riktigt berör mig är nog förklaringen till varför Der Weg Einer Freiheit figurerar på min årsbästalista. Finisterre är en av årets skivor, helt klart. Även om Stellar hade några riktiga höjdpunkter, så var den inte alls på samma nivå som Finisterre. Det här är en klass bättre, helt enkelt.

Årsbästalistan 2017, del 1

Bäste läsare, 2017 är snart slut. Ända sedan 2009 har jag på detta sätt sammanfattat året som gått, och även om jag blev en aning sen med det i år så kommer du inte undan den här gången heller. Allt det gamla ska kastas ut, allt det nya ska välkomnas. Igår kastade jag ut min gamla stereo. Jag köpte den av Dman i början av 2000-talet, han ångrade sig nästan genast efteråt. Misstaget han gjorde var att tro att en ny 5.1-anläggning gjord för filmer skulle funka bra till musik också. Det misstaget har inte jag gjort. För den nyfikne blev det en sån här:

Med den nya lyssnar jag på ett mer modernt sätt på musik, då jag kan spela upp musik direkt från mobilen. Den gamla hamnar i ett garage i Motala, jag önskar den och nye ägaren all lycka och välgång tillsammans. Jag har även lovat att kasta ut juleenen (patent pending för det ordet) i den bördiga östgötamyllan utanför knuten här under dagen. Så vad passar väl bättre än att börja i samma mylla?

Throne of Herrey's hamnar väl snarare någonstans i Mjölbytrakterna, men det räknas som nära nog. Som ni hör på namnet så är detta en hyllning till de guldbeskodda bröderna som trängde sig in i våra hjärtan när 80-talet var som härligast. Jag såg TOH live för något år sedan och köpte genast föregående skivan (på guldvinyl, passande nog) och en tröja med en orm på som jag gärna skrämmer flickvännen med. De hade otur då, då ljudteknikern helt hade överstyrt gitarrljudet och hårsprayen tagit slut, ingen hade sånt där fluffigt härligt hår som jag hade väntat mig. Den nya skivan heter ”Det kommer nån” och jag förbereder mig på gladlynt körande och synkrondans. Men första låten är inte alls sådan. The Shores of Issyk-Kul? Det enda som är kul här är ju sista ordet i titeln. Fattar ni? Hah! Men snart tar det sig. Cigg och kaffe är en brottarhit, plaggskeppen (konstigt ord) är asbra och när de andaktsfullt och religiöst går på ruinvandring i Alvastra ler jag förnöjsamt.

Det kommer nån är en bättre skiva än föregående Antioch, som lämnade mig med frågan anti, och? Nu är jag med på plaggskeppet helt och hållet, när kompositionerna snurrats till ett varv och melodimakaren får större utrymme. Om den förra kan räknas som, förvisso högst kompetent, men ändock helt ordinär dödsmetall, så vill jag tvinga in den nya i ett annat fack. Visst bjöd Antioch på utsvävningar, men bandet sprang snabbt tillbaka till väl upplöjda fåror efter dessa utflykter. Nu har man inte lika bråttom, vilket gör resan klart mer spännande. Får jag nu bara se en musikvideo när de glada gossarna dansar omkring i Alvastras klosterruin iförda guldpjucks så är min lycka total.

Hoppas de inte blir sura över denna recension. Jag såg förut på internet att Rob Flynn i Machine Head bad en musikkritiker dra åt helvete för att denne inte var eld och lågor över nya skivan. Musikscenen svämmar över av sköra egon. Nu är ju det här en hyllning och inte en sågning. Jag förväntar mig ännu mer av nästa släpp. Nu har ni helt fått min uppmärksamhet, TOH. Nästa gång vill jag stå med Mjölbyhaka medans musiken strömmar ur mina nya, små, men naggande goda högtalare från Pjonjär.