Då kattf-n inte lät mig sova längre än till 05:30 i morse, så fick jag lite tid över. Tid att hålla traditionen vid liv. Vi börjar kort med hedervärda omnämnanden: Dead earth, Höst. Det räcker inte hela vägen till topp 10, men det är nära. Tack för plattorna!
10: Mass Worship – Portal tombs
Egentligen gav jag den här skivan en chans enbart för att en av snubbarna kastar plast. Den första singeln var nämligen inte alls min stil och smak. Alldeles för atonalt, brutalhårt och jobbigt. Men det fanns sådant jag gillade bättre på skivan, och förvånansvärt nog har jag återkommit till den regelbundet sen släppet i våras. 38 minuters speltid är så rätt. Kanske är det åldern, men jag orkar inte mer. Ta Cult of Lunas senaste tillexempel. Trots att jag fullkomligen älskar första låten har jag fortfarande inte orkat ta mig igenom hela skivan. Det är för mycket. 38 minuter orkar jag med. Att alla låtarna på Portal tombs har en distinkt egen karaktär, trots den massiva krossen, hjälper till. Det hela känns antingen riktigt genomproducerat, alternativt har man en bra fingertoppskänsla i bandet; ingen tid ödas på något onödigt. Dålig låt? Finnes ej. Och när den förlösande avslutningslåten Deliverance klingar ut känner jag mig direkt redo för en omgång till i ringen med den här lätta tungviktaren. En överraskning, helt klart!
9: Eucharist - I am the void
Jag blir inte klok på den här skivan. Är den ens bra? Är det jag som hör saker som ingen annan hör? Jag tror inte att många väntat lika spänt på en uppföljare till 1997 (!) års Mirrorworlds som jag. Inte för att det är en helgjuten skiva. Men topparna… Debuten då, 1993 års A Velvet Creation? Låtmaterialet är legendariskt, ljudbilden likaså av en annan anledning. Inspelad på en bandare i en städskrubb? Det vore faktiskt en kulturgärning med en nyinspelning av den här skivan, energin som bandet hade på demostadiet gick totalt förlorat på skivan. Som tur är släppte Eucharist en remastrad skiva med osläppt och demomaterial. Demon låter ännu mer fantastisk, och som grädde på moset får vi underbara The View med bra ljud. Låtarna Wounded and alone och The predictable end är två höjdpunkter inom genren. Efter 1997 var det splittringar, droger, och tystnad. Snabbspola tills för några år sedan då bandet återförenades för en spelning som jag tog bilen till Varberg för att bevittna, och sen började snacket gå om en uppföljare. Nu är den alltså här. En dubbelplatta med halvtafflig black/death som känns väldigt daterad. Egentligen finns bara en sak som rättfärdigar skivan, och det är Markus melodisinne och låtsnickeri. Det är mycket mer tillbakalutat nu, åldern tar väl ut sin rätt. Det är för många och för långa låtar som är lite för snarlika. Men. Men. När det bränner till känner jag samma uppspelthet jag gjorde 1994 när jag hörde bandet för första gången. Det får räcka den här gången.
8: Watain - The agony & ecstacy of Watain
Det blev som tur var en rejäl uppryckning efter förra plattan, som nu i efterhand känns som ett tillfälligt hjärnsläpp. Det är ju så här bandet ska låta. Själutnämnda (?) arvtagare till både Dissection och Bathory, musiken hamnar också däremellan någonstans. Skivan är snarlik 2010 års Lawless darkness och 2013 års The wild hunt, utan att toppa vardera av dem. Kanske är det bara nyhetens behag som den här gången uteblir?
7: Decapitated - Cancer culture
Inte det mästerverk som bandet själva verkar tycka, men som alltid riktigt bra. Ojämnheten fortsätter att spöka för bandet, riktiga rökare blandas med fesljummet material. Så har det varit, så fortsätter det.
6: Kampfar - Til klovers takt
Det finns avarter inom metal som jag har mycket svårt för. Übertechdöds. LO-FI-BM. Pop-metal. Tough guy-metal. Och annat. En av de absolut värsta är folk-metal. Det kan bli så vidrigt att jag inte står ut. Vill du reta gallfeber på mig, dra på en låt med Finntroll. Inte många band kan göra något inom genren som jag ens kan tolerera. Thyrfing till vissa delar. Likaså Primordial. Det enda bandet jag till fullo uppskattar här är just Kampfar. De är ena riktiga överjävlar på att få med mig på tåget. Det känns aldrig glättigt eller påklistrat. Det är bara fett, stämningsfullt, medryckande och jävligt bra. På nya skivan har de dragit ner tempot ytterligare och gjort lite väl långa låtar. Skivan är inte lika direkt som de tre de släppt på rad innan. Å andra sidan är de som bäst när det går långsamt.
5: Ultha - All that has never been true
Någon gång emellanåt kommer det en skiva som jag bara inte kan lyssna mig mätt på. Så var det med Ulthas förra skiva The inextricable Wandering. Den lyssnade jag på minst en gång om dagen i flera månader i sträck när jag upptäckte den i slutet av 2018. Inget annat i deras katalog har träffat mig lika hårt, trots de uppenbara kvaliteter bandet besitter. Samma sak med årets platta. Den är nog egentligen på alla sätt överlägsen TIW, men den träffar ändå inte lika hårt. Bra är den ändå, topp tio lätt.
4: Hath - All that was promised
Sent ska syndaren vakna. Jag skyller på mina bilproblem. Då bilstereon inte funkat sen slutet på oktober har jag lyssnat mindre än vanligt på musik. Därför missade jag släppet av Hats All that was promised. Nu får jag sota för det. Skivan ska in på årsbästalistan, det är helt klart. Platsen blir lite av en chansning, då den är för ny för mig ännu. Otåligt stampandes efter ett livstecken från Slugdge, aktivt sörjande nedläggningen av Svart Crown så kommer Hath till undsättning. Förutom spåren av dessa band så får vi en skaplig portion skitighet här också, som gör saken än mer intressant och sätter prägel på materialet.
3: MCC - The dying option
Det är svårt att inte dra paralleller till Ghost här. För mig är bandens trender rakt motsatta. Jag gillade Ghosts andra platta, efter den har det stadigt gått utför. Från ockult rock till en ganska vedervärdig pastisch på 80-talets stendumma stadionrock. MCC har för första gången släppt något jag uppskattar, deras tidigare material faller mig inte på läppen. Så motsatta trender, helt klart. Vid första lyssningen så kändes det mest som Tiamat runt sekelskiftet, och fortfarande blir jag lite sugen på Skeleton Skeletron när The dying option rullar. Men framåt slutet av skivan kommer låtarna som på riktigt suger tag. Min port in i skivan blev Valkyria, och i och med det avslutande titelspåret var jag fast. Skivan blir lite baklänges för mig, vilket är en kul sak. Jag uppskattar den i sin helhet.
2: An abstract illusion - Woe
Episkt. Få är de musikaliska äventyr av den här magnituden som håller hela vägen in i kaklet. Crimson med Edge of Sanity. Light of day, day of darkness med Green Carnation. Winter’s gate med Insomnium. Sidereal journey med Oxiplegatz och Woe med An abstract illusion. Fem allt I allo alltså. Plattor som inte är plattor, utan en enda, om än uppstyckad, låt. Möjligen kan Song of the crippled bull med Black crown initiate läggas till också, men den är en EP. Woe har allt mellan himmel och jord, och vissa av partierna passar mig inte perfekt. Men i det hela är det här en skiva att beundra, njuta av och förundras över. Topparna är det bästa jag har hört i år.
1: Gaerea - Mirage
Bra produktion är inte alltid bara bra. Det känns lätt livlöst. I Gaereas fall hade jag som fiktiv producent förfulat lite, för att ge större själ i låtarna. För om man vill få folk att känna något så bör man ha krokar som biter tag. Någon dissonans någonstans. Ytan här är extremt välpolerad. Allt finns annars här, och det är en av årets stora upptäckter för mig. Bandet verkar i ungefär samma sfär som Mgla och Der Weg einer freiheit utan att för den delen vara en klon av banden. De saknar Mglas råhet och Der Weg einer freiheits storvulenhet och sorteras därmed in mellan dem. Tack vare att alla låtar är riktigt jävla bra så når den topplaceringen för mig i år.
