Vi kan inte börja riktigt på toppen, utan en liten bit längre ner. Där hittar vi traditionsbunden black metal i form av Imperium Dekadenz. De är inte det mest spännande tyska bandet i farten, men ibland är det inte det man vill ha. Ibland vill man bara ha småputtrig black metal utan alltför vassa kanter. Bandets skivor tenderar att bli slätstrukna och långdragna i längden, så är även fallet med When we are forgotten. Men låtarna de har snickrat ihop är nog deras jämnaste och starkaste hittills, så det här håller ganska långt. Det låter sådär naturromantiskt som bara gammal black metal kan göra. Ibland höjer de sig över detta, då rycker det faktiskt tag i mig på riktigt. På årsbästalistan letar sig både Absenz Elysium och Frozen in time in. Frozen in time kan nog vara det bästa bandet har skrivit hittills. Snyggt!
Vi kan dröja oss kvar i Tyskland och titta in till Ultha. Jag upptäckte dem i årsskiftet, och om plattan The Inextricable Wandering kommit ut under året hade den stått på pallen. Men den kom alltså 2018. I år fick vi oss i elfte timmen till livs en EP. Två låtar med en speltid på över 30 minuter. Mastigt! Och ja, det är lite väl mastigt. Låtarna hade faktiskt med fördel kunnat kapas ner till cirka halva längden utan att tappa något, kanske snarare vinna på det. Men Ultha tar sin tid för att skapa stämningar. Har man tålamodet och örat för det så öppnar de dörrar till världar man inte kände till. Slölyssnar man blir det bara brus. De båda låtarna tar tid att sätta sig in i, men jag har funnit den tiden ganska väl investerad. De når dock inte riktigt upp i samma höjd som på föregående års fullängdare. Men den är ju helt fantastisk, å andra sidan.
Nog om tysk Black metal. Vi drar till Sverige. Här finns Opeth och Soen. Jag har förut jämfört dem med varandra. Mest för att Opeths föredetta trummis Martin Lopez numera trummar i Soen, och att de vid den tiden bytet skedde lät lite lika varandra. Numer låter banden inte alls särskilt lika varandra. Soen har stadigt blivit bättre, skiva för skiva. Jag tror att så är fallet även med årets Lotus, men sanning att säga har den passerat mig ganska obemärkt förbi. Opeth gick från stordåd i slutet av 90-talet fram till mitten av 00-talet och har sedan det stora fallet som var Heritage inte kittlat mig med mer än enstaka låtar. Lotus håller hög och jämn kvalité, med toppar som Martyrs. Opeths platta är en mossig proggplatta som (som vanligt) saknar det jag älskade med bandet. Men. Det finns ett undantag. Allting tar slut är, minus growlsången, Opeth i fin form. Avslutningen på låten är sådär magnifik som bara Opeth kan vara, vilket gör mig än mer sorgsen att jag inte får mer av den varan. Nej, Mikael Åkerfelt har inget mer att bevisa. Och jag tackar storligen för My arms, your hearse, Still Life, Blackwater Park, Deliverance och Ghost reveries. Jag tackar även för låtarna Heir apparent, Folklore, Faith in others, Kontinuerlig drift och framför allt Allting tar slut. Resten kan med fördel tryckas upp i valfri kroppsöppning eller skickas tillbaka till den dammiga skivbacken de rotades fram ur. Vill jag lyssna på gammal progg (varför skulle jag vilja det?) så kan jag lyssna på... gammal progg.
Det finns mer att hämta på hemmamark, men vi kan ta en tur över pölen till MAGA-land och höra efter. Slipknot måste nämnas. Det är lite på samma sätt som Opeth där faktiskt. Men då de enligt mig bara gjort en helgjuten platta (Vol. 3: The subliminal verses) så är jag inte lika uppskörtad. Iowa och All hope is gone är fina plattor, men lägstanivån är alltför låg. .5: The Gray Chapter är förutom en handfull låtar inte mycket att hänga i granen, och ännu klenare är det på årets släpp. Men. Solway firth är en av de bästa låtarna de gjort.
Vi avslutar denna första delen med ett av Amerikas mest utskällda band. Börjar man som ett metalcoreband för att sedan bli en Dimmu Borgir-kopia så blir det nog lätt så. Bandet låter numer som ett helt eget band, och inte fan är det dåligt på en ända fläck. Jag vill ha mer Abigail Williams! Vill du veta mer? Ok då. Debuten In the shadow of a thousand suns faller mig inte alls i smaken. Här var det för mycket glättig metal kvar i ljudbilden. Det låter skit, helt enkelt. 2010 års In the absense of light låter som ett mindre symfoniskt systerverk till Dimmu Borgirs Enthrone Darkness Triumphant. Ja, 15 år för sena på bollen måhända, men faktum är att det är ett gäng riktigt bra låtar. En skiva som åker på med förvånansvärt jämna mellanrum. Till Becoming två år senare blev det skitigare och mer atmosfäriskt. Supertoppar på plattan, men lite bakgrundssurr i mina öron. 2015 års The Accuser är en mycket egen skiva. Vet inte om jag kan jämföra den med något annat alls. Inte riktigt min kopp te, men Forever kingdom of dirt är en riktig pärla till låt. Nu är vi någonstans mellan In the absense of light och Becoming ljudmässigt, men även kompositionsmässigt. Här någonstans tycker jag bandet bör hålla sig kvar ett tag till.
Nej men nu får det nog räcka. Trevlig lördagskväll på er!
