Så, energin är på väg tillbaka.
Efter eget funderande och teknikfipplande kom jag fram till att jag
helt enkelt behövde lite bättre attack i min hit point. Det har jag
jobbat på i några veckor nu. De långa kasten har emellanåt suttit
riktigt bra. Och emellanåt har de varit precis som vanligt, dvs
kraftlösa låga hyzers som startar vänster och fortsätter däråt.
Jag har ryckt upp mig och både spelat och tränat en del den senaste
tiden. Par-SM går snart av stapeln och därefter är det inte långt
till European Masters. Det hade ju varit för sorgligt att komma dit
dels ur form, dels helt osugen på spel.
Igår bjöds det clinic i Rydskogen.
Jag tänkte att Big Jerm kunde hjälpa mig med min forehand, men
enligt honom såg den ganska bra ut. Jäla skit, tänkte jag och gick
bort till Zach Melton för att överräcka hans 3 på 13-pin. På ren
spekulation bad jag honom titta på min backhand. Jag gjorde två
drives, en bra och en dålig. Han sade åt mig att ta en rak ansats
istället för min vanliga diagonala. Jag har tidigare sagt till mig
själv att jag inte får bli för krokig i min ansats, men jag har
nog aldrig tagit en helt rak. Nu i efterhand är jag lite putt på
mig själv för det.
Jag har alltid haft en följsam
kaströrelse, men vägen dit (ansatsen) har varit ojämn. Inte en ren
acceleration från noll till max, utan en smula upp och ner i tempot.
Det löste sig med en rak ansats. Helt plötsligt släpper jag inte
discarna med hyzer, utan rakt. När jag träffade rätt med min raka
ansats kastade jag en Roc 100 meter på ett snöre. In i motvinden.
Så här uppspelt över discgolf har jag inte varit på... länge.
Jag ska jobba vidare med det så fort träningsvärken har lagt sig.
Jag hoppas att det verkligen är nyckeln, och inte bara nyhetens
behag.
Intermission
Den här texten påbörjades för en
månad sedan. Så var är jag nu? Nedbruten. Det har blivit mycket
discgolf under semestern. Kalendern har varit tom i övrigt, då blir
det gärna så. Det har varit en lång rad försök att hitta
tillbaka till någon glädje i spelet. Tyvärr fruktlöst. En ändlös
radda rundor där jag gång på gång har fallerat. Självförtroendet
är bortblåst. Glädjen likaså. Jag har framhärdat, för
alternativen har varit sämre.
Efter första rundan i European
Masters, där jag räddade mig väldigt bra, bestämde jag mig för
att åtminstone putta bra tävlingen igenom. Det höll hela vägen.
Missade en sjumeters birdieputt, men då var jag så djupt under isen
efter en dubbelbogey och en trippelbogey att jag inte förmådde mig
bry mig om putten. Annars satt allt. Var det kul då? Nej, tyvärr
inte.
Nej, jakten efter zen kan inte
forceras. Bara att försöka fånga känslan jagar iväg den. Den
finns väl där någonstans, djupt inombords, men så långt borta
att jag knappt kan minnas den. Det tar nog tid innan den finns
tillgänglig, nära ytan, igen. Tålamod. Det är disciplinen. Upp ur
sängen och ta det lugnt. Tänk inte så jävla mycket.
Intermission
En vecka senare, två bra tävlingar
senare. Ja, i Brevens bruk pajade nacken på finalrundan så jag
linkade i mål som trea. Men i Brickeberg var jag tillbaka igen.
Helgen i Örebro med omnejd är enda skälet till att jag slutför
den här texten. Egentligen var det de små styckena över som fick
mig på rätt köl igen. Jag tror det. Acceptera vad som är och gå
vidare därifrån. Var i stunden, släpp framtiden och det förgångna.
Samla ihop dig, splittrade människa, och var en helhet för en
stund. Tro på dig själv för fan. Hur svårt kan det va? Du kan det
här, du är bra på det. Du duger, du räcker till. Och om hjärnan
kommer i vägen, skratta åt det. Det är bara ett spel. Det är bara
din stund här och nu, och i det långa loppet helt förgänglig och
oviktig.
Jag ska berätta om känslan. Du har
tagit allt i beräkning; hur ska du attackera hålet och med vilken
typ av kast och disc? Hur påverkar vinden kastet? Risk och reward?
Alternativ? Fram till sweetspot eller korgen och putta i discen. Du
har gjort detta perfekt i över en timme. Du kan vandra nerför sista
hålets fairway och tillåta dig släppa disciplinen. Tillåta dig
lyfta blicken och njuta av stunden. Leendet sprider sig, från munnen
och upp till ögonen. Du vet att du har rest dig över dig själv och
presterat något remarkabelt. Ingen kan ta det från dig. Du kan
alltid bära med dig det här ögonblicket. Det kommer att finnas med
dig resten av livet. Du har vunnit. Att du har vunnit själva
tävlingen är en bisak, om än inte obetydlig. Du har vunnit mot dig
själv, det är det viktiga. Det är den riktiga segern, den som
verkligen betyder något. Det är den känslan som är värd att
vänta på.
