Halvfärdiga projekt och halvbakade
idéer. Det kryllar av dem. Jag har min beskärda del. Må det gälla
musik, text eller annat. Jag provar att damma av en. Om motivationen
rinner till kanske det till och med blir en fortsättning. De Res
Plasticae; gällande plast. Jag skriver den här texten i förhoppning
om att reda ut saker och ting för mig själv. Ofta har jag en massa
lösa tankar snurrande i huvudet, det är först när jag försöker
få dem stringent nerskrivna i en text som jag förmår mig koppla
ihop dem. Det är målet. Vad är frågan?
Motivation. Frågan är varför.
Varför? Varför gör man saker som man gör? I det här fallet
gäller det, som så många gånger förut, discgolf. Det stannar
inte där förstås. Allt sitter ihop. Men genom att begränsa mig så
kanske en tråd i nystanet frigörs. Jag vet inte hur stor hemlighet
det är, men jag har kämpat med trytande motivation hela året. Det
är dags att försöka reda ut den saken. Jag hoppades att mitt
sponsorkontrakt med KastaPlast skulle jaga bort känslan. Så blev
det inte. Tro mig, det är trevligt att känna att nån tror på en,
att vara en del i ett lag. Det har fått mig att reflektera över hur
jag uppträder på banan; jag vill kunna hålla huvudet högt och
inte bete mig dåligt även under en skräprunda. Det har hjälpt,
helt klart. Men passionen är fortfarande bortblåst.
Det sägs att män har en box i hjärnan
som kallas för ingenting-boxen. Den här tar vi fram så ofta vi
kan. Det är när hjärnan kopplar av allt. Går på tomgång. Fiske
kan vara en ingenting-aktivitet. Fotboll kanske? Jag vet inte
riktigt. Jag tycker att det är svårt att hitta ingenting-boxen. Det
är tufft att stänga av bakgrundsbruset med tusen olika tankar och
idéer som ständigt rullar på, som ett rörigt och grötigt
soundtrack till livet. Jag har varit inne på det tidigare. Mushin.
No mind. Ett tillstånd av lugn, helt enkelt, när vardagen inte gör
sig påmind. Jag hittar det ibland i en bra bok. Om jag upptäcker
och förälskar mig i en ny låt. Det är flyktigt, svårfångat och
lättflyktigt. I discgolfen har jag gång på gång funnit
tillståndet, ibland har jag upplevt det så länge som timmar i
sträck. Det har varit motivation nog att träna och tävla. Jag
lovar, om man upplever att man har ett ständigt pågående hjärnkaos
så är den känslan något man verkligen eftersträvar.
I år har det inte varit så. Jag har
känt mig stressad och rastlös. Trött och orkeslös. Som om
ingenting egentligen har spelat någon roll. Inte ens när jag har
spelat guld har det där lugnet infunnit sig. Varför? Jag vet inte.
Förut har det räckt att ställa sig på övningsfältet för att
slappna av och lugna ner mig. Jag saknar det. Jag saknar även
motivationen att ställa mig på övningsfältet, då det inte ger
mig samma belöning som tidigare. Glädjen är borta. Varför? Jag
vet inte riktigt. Så vad göra?
Tim Robbins som Andy Dufresne i filmen
The Shawshank redemption kläckte frasen ”Get busy living, or get
busy dying”. I discgolfsammanhang kan det kanske översättas till
”Gör något åt saken eller lägg ner”. Jag har funderat på
båda. Men lägga ner? Vad skulle jag då göra med mig själv? Jag
blir ju rastlös efter 15 minuters inaktivitet. Så gör något åt
det då. Men vad? Efter Lag-SM kanske polletten föll ner.
Teknikförändring.
Vad är roligt? Det man gillar att göra
förstås. Jag tycker inspel är roligt. Räddningskast. Puttar. Allt
det här är jag bra på. För att jag tycker att det är roligt. Jag
tycker inte det är kul att driva. Jag är inte bra på att driva.
Det tar tid för mig ibland. Jag brukar ofta vara snabbtänkt,
emellanåt är jag dock så trög att klockorna stannar. Om jag blir
bra på att driva också så kanske även det blir roligt?
Motivationen kanske återvänder? Ska det verkligen ta ett halvår
att kläcka en sån idé? Tydligen.
Jag är precis tillbaka från
övningsfältet nu. Klart mer kompakt i rörelsen än tidigare.
Bättre grepp. Det känns i korsryggen, latsen och armen att jag har
tränat. Jag tror att det är ett bra tecken. Jag har tränat tre
dagar i rad. Det är ett bra tecken. Visserligen fortfarande inte för
att jag har längtat efter att träna, som det varit tidigare år,
utan för att jag inte har haft nåt bättre för mig. Bättre än
inget, eller hur? Idag var det lite kul att driva. Jag har lyckats
hitta en träff som jag inte har haft på länge, om ens någonsin.
Discarna flippar upp för mig. Det känns som om jag kan chippa fram
en drive lika långt som jag kastade en fulldrive förut.
Grebosläppen är färre. Desto fler håll, men förhoppningsvis är
det bara en fas. Som en god vän sade till mig igår: ”Skit i vart
discen tar vägen, det är känslan du ska jaga. Så länge det känns
rätt, så är det rätt”. Jag kör efter den devisen.
Teknikförändring är en lång och
smärtsam process. Ödmjukande. Man bryter ner det självförtroende
man har byggt upp. Tillbaka till ruta ett. Där får man starta igen.
Prova sig fram. Försöka växa i det nya. Det tar tid. Det är
jobbigt. Frestelsen att gå tillbaka till det gamla blir stor. Jag
ser det som att sluta äta godis eller att sluta röka. Utan
motivation går det inte. Jag måste hålla i huvudet att målet är
värt resan. Att om jag vacklar och går tillbaka till det gamla så
kommer jag återigen tröttna och vilja sluta spela. En förändring
måste ske, det är jag övertygad om. I brist på passion så får
den tanken tjänstgöra som motivation.
Om jag till sist ska försöka
återkoppla till inledningen. Vad är De Res Plasticae? Det är lösa
tankar om plast. Den här texten handlar om motivation. En disc är
en plastskiva. Så långt är alla överens. Men när vi håller i
den och använder oss av den besjälar vi den, alla på sitt sätt.
Jag spelar inte discgolf med målet att växa sporten. Mitt mål,
eller kanske snarare mitt syfte, är personligt. Discgolf är på
många sätt likt golf. Men här finns något extra, som tilltalar
antingen en primitiv eller upphöjd del av mitt sinne. Men vad? We
all began as something else. Ingen av oss fick en Roc i näven på
skolgymnastiken. Ingen av oss började spela på grund av
kompistrycket i späd ålder. Så varför började vi? Vad lockades
vi av? Vad får oss att fortsätta? Vad betyder discgolf för oss?
Vad ger sporten tillbaka till oss?
Jag har tidigare sagt att mitt mål är
att spela en perfekt runda discgolf. Som längst har det hållit i
2/3 av en runda. Kanske är det så nära jag kommer? Vem vet. Kanske
är det rätt tid att ställa de här frågorna, och be om svar till
dem. Eller kanske är det lönlöst att fråga ”varför”, och
istället bara gå ut och kasta plasten. Vilken är din motivation
till att gå ut och kasta plasten? Dela med dig!
