Så, förra veckan blev
det klart att jag går med i Team Kastaplast. Det är väldigt
peppande för mig att bli upplockad av ett Team. Det är ett kvitto
på att jag är bra. På väg åt rätt håll. Idag plingade det till
i telefonen. Paket från Kastaplast att hämta ut. Två veckor till
tävlingspremiär. Hur ska det gå?
För det innebär
förändringar. Kastaplast har ännu så länge en begränsad upplaga
discar, så jag kommer att experimentera lite fram och tillbaka och
komma fram till hur jag ska bygga min nya bag. En vän sade att jag
har ett ”old school-släpp”, jag tackar och bockar. Här i
trakterna kallas det Grebosläpp. Kärt barn har många namn, jag
gissar att om jag skriver hyzersläpp så är de flesta med på vad
jag menar. Det här är något jag har burit med mig sen jag var UJ
(ungjävel) och kastade mackfribbor på gatorna runtom Åtvidaberg.
Långt innan någon av oss i kompisgänget visste att det fanns något
som hette discgolf så spelade vi mack-frisbeegolf. Vi hade
höjdskillnader, vatten i spel, bilar i farozonen och träffade en
och annan fönsterruta på vägen. Väldigt oskyldigt. Surgubbarna i
området var sura på oss, men det ska surgubbar vara. Och ungar ska
ställa till hyss så att surgubbarna har nåt att vara sura på. Det
är tingens ordning. Jag hade bäst fribba i gänget. Feipan stod det
på den. Jag har den fortfarande kvar, och en vacker dag ska jag ta
fram den igen för att se hur den flyger. Feipan var stabilast, eller
om jag redan då hade insett vikten av ett rent släpp och mycket
spinn? Det innebar att jag oftast gick segrande ur bataljerna, som
kunde pågå i timtal och spelas över 100 hål. Backe upp och backe
ner, lyktstolpe efter elskåp efter träd. När jag och en polare
bestämde oss för att testa discgolf i början av 2009 så gick jag
de första rundorna med min Feipan. Det blev inga birdies.
Hursomhelst så har jag
ett Grebosläpp. Det här håller inte med nya discar från
Kastaplast. Jag har länge varit på det klara med att jag behöver
räta upp mina kast, allt som oftast är en insliten TL för stabil
för mig. Så jag ser det som en nödvändig utmaning. Jag behöver
räta upp mina släpp. Detta gör att jag behöver se över min
uppsättning discar oavsett. Det har jag vetat om ganska länge. Men
man blir bekväm. Det har funkat skapligt. Klart man surat ur ibland
och tänker att ”nej nu j-lar tar jag tag i det här”. Men det
har inte blivit så. Jag skulle lära mig forehand också. Det var
2012 den insikten kom till mig. Vi får väl se när jag tar tag i
det.
När jag gjorde min
senaste och enda teknikförändring, inför säsongen 2012, så var
det väldigt tungt. Jag träffade inte en linje på flera månader.
Allt kändes nattsvart. Så jag vet att det tar tid. Två veckor, det
är väl gott om tid, eller? Förväntningarna inför premiären på
Kärsön måste skruvas ner. Jag har inte längre som mål att,
precis som ifjol, bli bäste Openspelare i fältet. Haha. Det var min
sponsor som tröstade mig med de orden efter min bedrövliga
andrarunda. Den sitter i Anders! Målet är att göra så många bra
kast som möjligt och ha roligt. Hoppas att min nya sponsor köper
det. De bra resultaten kommer förhoppningsvis så småningom.
Berg har jag i väskan
sen mitten av förra sommaren. På Järva är det bland den
viktigaste discen man kan ha med sig, tycker jag. Så den känner jag
väl. Även om jag fortfarande inte greppar hur trög den är. Kan
det vara så att jag är lika trög som en Berg? ”Oj den där är
för hård. Dö! Dööööö!!!! Nehej den var visst sju kort???”
Reko kommer jag överens
med direkt. Inga problem. Här har jag min nya putter och
inspelsdisc. Mer Pure än Aviar efter ett 30-tal kast. Kanske en
stabilare variant i premiumplast vore nåt? Jobba sponsorn!
Kaxe har jag haft
problem med. Den gillar inte mina hyzersläpp. Om jag får ordning på
det kommer jag att ha stor glädje av discen. Smalrimmat med bra
längd? Don’t mind if I do! Kaxe Z i K2-plasten är en magisk disc,
kan jag konstatera efter en timmes kastning. Tjong ner i väskan.
Rask? Överstabilt
monster. Ska väl inte vålla några problem. Spike hyzers och
forehands. Stryk forehands förresten, min är för klen för Rask.
Om man våldar iväg en backhand lågt med lite anny så kan man
faktiskt få en Rask att flyga långt, märkte jag. Undrar vad mer
man kan hitta på? Hmmm.
Jag har nog en del att
jobba med vad gäller Grym. Att kasta bredrimmat är min svagaste del
i spelet. Här blir det fältträning i mängder för att dels förstå
discen och dels lära mig lita på att jag förstår discen.
De som känner mig som
discgolfare vet att jag gärna kastar en klassisk Innova-setup. Det
har blivit så. Nu står jag inför en helt ny utmaning. De som
känner mig sen innan jag blev discgolfare vet säkert att jag är
gammal grafiker. Att Kastaplast gör snyggast och stilrenast grejer
är tveklöst. Fråga vilken grafiker som helst. Att de har varit
uppkäftiga med sina discar tilltalar mig också. De har gjort nya
saker. Av delägarna är det Anders jag känner bäst. Mannen som
gärna rollar ett korthål över vatten. Det är kaxigt. Jag gillar
det.
2015 var ett bra
discgolfår för mig. Hur 2016 blir får vi se. Det är intressant
redan, den saken är klar. Jag är mer peppad än på länge. Jag
tränar så gott jag hinner mellan jobb och andra åtaganden.
Puttningen slipas. Hyzervinkeln ska rätas upp en handfull grader. Vi
ses på banorna hörrni! Inom kort. Bli inte förvånade om jag inte
är med och hugger om segern. Till en början i alla fall.
Let’s Kastaplast!
