Musikåret 2012

2012 börjar lida mot sitt slut. Detta faktum kräver i vanlig ordning en ordentlig sammanfattning av årets musikaliska begivenheter. 2012 har varit ett svagt år, det svagaste på länge. 2011 bjöd på grymma givar av Fleshgod apocalypse, Decapitated, Machine head, Septic flesh, Torchbearer och Aenaon. 2012 har snarare känts som året då band jag räknat ut sedan länge har tagit sig i kragen och släppt något riktigt bra. Samtidigt som band jag förväntade mig stordåd av har fallit kort om de förväntningarna.

Vi börjar med grymmaste plattan 2012: 

Miseration - Tragedy has spoken
Ett i raden av Christian Älvestams band. Miserations två tidigare plattor är högst kompetenta, men ganska anonyma death metal-givar. Här på den tredje plattan blandas det friskt mellan stilar, influenser och ingivelser, precis som jag vill ha det. Man kan sammanfatta plattan som 35 minuters melodiöst ångvältande, innan den avslutas med den mer tillbakalutade Waylayer. Med låtar som Stepping stone agenda, Ghost barrier, Ciniphines, Hill of the poison tree, On wings of brimstone, Tomb of Tephra och tidigare nämnda Waylayer har jag väldigt svårt att värja mig mot den här attacken. Älvestam själv hyser en stor fäbless för 80-talspop, vilket även jag gör, och visst lyser det igenom ibland. Inte minst på hans nya sologiv, som jag säkert kommer att lyssna ner mig på när inspirationen infinner sig. Här är ett smakprov därifrån: http://www.youtube.com/watch?v=OzwYo6gKR2k

Ok, det var grymmaste plattan 2012. Vad härnäst? Jag kör på nya upptäckter. Varje år hittar man alltid något nytt band att grotta ner sig i, i år inget undantag:

Daylight Dies - Frail Becoming
I en bemärkelse är jag traditionalist när det gäller musiklyssning; jag laddar ner ett album i MP3-format och lyssnar på det. Jag skyr Spotify och andra tjänster pga flera anledningar. För det första, reklamen. För det andra, mycket av det jag gillar finns inte på Spotify. Nu i dagarna såg jag att Metallica numera finns på Spotify. Det var väl bra, men om man som jag gillar hårdrock, och ett av genrens största band inte funnits att lyssna på förrän nu, så är min bojkott inte särskilt kontroversiell, eller hur? För det tredje, ljudkvalitén. För det fjärde, man slipper avbrott när man åker genom en tunnel eller skogarna utanför Degerfors. Alltså laddar jag ner ett album, lägger upp det i Winamp och lyssnar. Oftast medan jag gör något annat. Jag lyssnade in mig på Daylight dies när jag stod vid sågen i somras. När man står och sågar har man händerna upptagna, tur är väl det, annars hade jag bytt skiva innan låt tre satte igång. De två första låtarna på skivan är nämligen inte mycket att yvas över. Först på den tredje bränner det till lite. Från låt tre och framåt håller albumet riktigt hög klass, i sina bästa stunder påminner det ganska mycket om Ghost Brigade, vilket är ett gott betyg. http://www.youtube.com/watch?v=r3QVPEUJYRg

Tyvärr är Daylight dies den enda nya upptäckten för mig i år. Jag får istället gå vidare. Eller förresten, precis nu lyssnar jag för första gången på debutplattan med bandet God Seed. Jag hade verkligen inte några förhoppningar om att jag skulle gilla detta, men ta mig tusan om det inte låter rätt trevligt! För de oinvigda är God Seed alltså en sorts fortsättning på Gorgoroth. Ett högst överskattat band enligt mig, som inte har släppt nåt intressant över huvud taget. Sångaren Gaahl har dock varit en intressant person, han har farit ut och in i fängelser, han har varit med och lanserat en klädkollektion för kvinnor, han är öppet gay sedan en handfull år tillbaka. God Seed är i grunden black metal, men borde snarast falla in under paraply-genren post-black metal. Här finns passager som påminner om Dödheimsgard, annat som känns som ren 70-talsprogg, samt en hel del symfoniska inslag. Intressant, dock kan jag inte avgöra om jag tycker det är bra eller inte än på några genomlyssningar. Precis som sig bör. Och nu tre genomlyssningar senare så kan jag med glädje konstatera att God Seed är en klart positiv överraskning som kommer att spisas vidare!


Oväntade återkomster får bli nästa punkt. Det här är nog årets roligaste punkt för min del, då den är både omfattande och... oväntad. :)

Värda att nämnas är Fear Factory. Jag gillade Demanufacture på den gamla goda tiden. Sedan kom ett gäng plattor jag inte gillade. 2004 års Archetype var dock riktigt vass, varför jag såg fram emot nästa giv. 2005 års Transgression var dock helt oduglig, och när det sedan tog 5 år innan nästa platta kom, som inte heller den var någon höjdare. Så jag hade återigen räknat ut Fear Factory. Men The Industrialist är ett stort steg i rätt riktning, och klart över förväntan. En riktig överraskning!

Golden Dawn kommer härnäst. Golden Dawn släppte ett grymt album 1996. Svinbra! Jag missade uppföljaren men jag laddade glad i hågen ner Masquerade som kom ut 2003. Asdålig! Sedan dess vet jag inte vad de ha gjort, men nu i år kom alltså ett nytt album som min musiktjänst last.fm tipsade mig om. Det är inte lika bra som The art of Dreaming från 1996, men det är ändå överraskande bra. Kul! Då The art of dreaming är ett ganska okänt album, så finns inte så mycket att hitta på nätet. Jag hittade dock en fan-video: http://www.youtube.com/watch?v=IDbwsFrptYs

Marduk var bland det första black metal-bandet jag lyssnade på. En polare köpte debuten Dark endless på någon marknad i Åtvidaberg, det bör ha varit runt 92-93? Jag var väl kanske inte överdrivet imponerad, och förutom ett par låtar tycker jag fortfarande inte att den plattan är någon höjdare. Efterföljande Those of the unlight och Opus Nocturne är dock genombra enligt mig, har lyssnat dem sönder och samman under de 17-18 år jag har ägt dem. De håller fortfarande. 18 år? Jag börjar bli gammal. Här är också det roliga med det hela, på 18 år har bandet inte släppt en platta som är värd att lyssna på, förrän i år. Enligt mig. Jag vet att många gillar andra plattor de släppt, men jag gör det fan inte. Årets Serpent sermon är i alla fall riktigt bra. 

Sist ut under rubriken oväntade återkomster blir Vintersorg. Vintersorg släppte ett par tre kanonplattor under åren 99-02, de rullar fortfarande nån gång ibland när andan faller på. Med 2004 års The focusing blur gick det dock käpprätt åt helvete, och släppen efter den plattan är faktiskt ännu sämre. Solens rötter från 2007 är faktiskt pinsamt dålig, och jag lyssnar inte på den ens med hot om stryk. Med 2011 års Jordpuls anade jag dock en skärpning, och årets Orkan är den skärpningen. Bra jobbat pojkar, det verkar som om ni är på banan igen? Stanna kvar där den här gången tack!


Nästa punkt får bli artister och band som släppt ur sig nåt som varken var överraskande bra eller dåligt. Bra nog för att vara värda att nämnas är de ändå:

Abigail Williams – Becoming
Ett intressantare släpp än deras förra. Men inte bättre för den delen. Mer missar än hits faktiskt. Ascension sickness är i alla fall en grym låt. Och trots att avslutande Beyond the veil är 17:31 lång så åker den på ibland också.

Alcest - Les voyages de l'âme
Inte lika bra som den lysande föregångaren, men väl värd att låna ett öra till. Autre temps och Faiseurs de mondes är fantastiska låtar att luta sig tillbaka åt. http://www.youtube.com/watch?v=85c-P9hbmBg

Anaal Nathrakh – Vanitas
Jämn och hög kvalité, men fortfarande ingen fullträff. Ett par kanonlåtar finns här, som vanligt. To spite the face och Of fire, and fucking pigs till exempel.

Anathema - Weather systems
Inledande Untouchable, samt The beginning of the end är lysande. Däremellan är det bara bra. http://www.youtube.com/watch?v=8Ey8MLqh2Es

Asphyx – Deathhammer
Det är helt omöjligt att värja sig för titelspåret. Även inledande Into the timewaste är briljant. Synd att den kvalitén inte hålls genom hela släppet. Jag delar ut pluspoäng till genrebeskrivningen i början av klippet, och är inte Van Drunen lite lik Captain Deathbeard? Pluspoäng där med, hur som haver. http://www.youtube.com/watch?v=IXhyzGc7_pc

Candlemass - Psalms for the dead
Bra är det, men inte exceptionellt bra.

Dawnbringer - Into the lair of the sun god
Inte lika vass som föregångaren.
 
Devilish impressions – Simulacra
Jag hade hoppats på, och förväntat mig stordåd på den här plattan. Den lever inte upp till de förväntningarna.

Enslaved – RIITIIR
Om alla låtarna hade varit lika bra som Roots of the mountain hade detta varit årets platta.

Gazpacho - March of ghosts
Kanske håller det här bandet en för hög produktionstakt? Albumet är tyvärr inte i närheten av mästerverket Tick tock eller den genomstarka Missa Atropos.

Gojira - L'enfant sauvage
Även här kommer bandet inte upp i samma klass som föregångsalbumet. I detta fall The way of all flesh.

Helltrain - Death is coming
Svängigt och gött! Jämn och hög kvalitét, bara inte helt och hållet min kopp sprit.

In mourning - The weight of oceans
Synd att de blir långtråkiga och långrandiga emellanåt, topparna är nämligen skyhöga! http://www.youtube.com/watch?v=9EXD-uWAoN0

Katatonia - Dead end kings
Ett väldigt jämnt album, men utan riktiga toppar. Inget sticker ut riktigt.

Moonspell - Alpha noir - Omega white
Efter deras hittills bästa album, Night eternal, så återkommer de med ett dubbelalbum. Om de hade spolat hälften av låtarna och bara tagit med de starkaste hade detta blivit ett av årets bästa släpp, givet!

Muse - The 2nd law
Muse är inte lika bra som de var för 10 år sedan, det är väl bara för mig att inse det. http://www.youtube.com/watch?v=Ek0SgwWmF9w

Naglfar – Teras
Öppningen är årets käftsmäll, vad gäller Black metal. Sen håller bandet hög och jämn kvalitét, men det bränner aldrig till riktigt, tyvärr.

Paradise lost - Tragic idol
Faktiskt svagare än vad jag hade hoppats på. Ju hårdare de blir, desto sämre låtar verkar de tyvärr skriva. Det var bättre på In requiem, Symbol of life och allt de släppte 92-97.

Shining - Redefining darkness Undrar om de medvetet har snott riff till den här skivan? Öppningsriffet på första låten är ett av huvudmotiven till filmen ”Inception”, och öppningsriffet på andra låten är huvudmotivet till ”28 dagar senare”. Nån som vet och kan förklara?

Sylosis – Monolith
Ett klart starkare album än sömnpillret de släppte 2011. Bra jobbat! http://www.youtube.com/watch?v=tocEwt4HHOg

The pineapple thief - All the wars
Inte alls illa pinkat här. De riktiga hitsen saknas dock. http://www.youtube.com/watch?v=Nu-usPV1rlI

The wretched end – Inroads
Bra. Inroads är ett steg i rätt riktning, eftersom det låter mer som Zyklons debutalbum än vad deras första album gjorde. Om de nu kan komma ännu närmare till nästa släpp är jag ett fan på riktigt!
 
Tiamat - The scarred people
Tiamat har aldrig släppt ett dåligt album. Jag tycker att det här är lite bättre än det förra, och då var det förra riktigt bra.

Witchcraft – Legend
En ny upptäckt för mig. Anledningen till att det hamnar här är att det inte är bra nog att hamna under kategorin nya upptäckter. Det är bra nog att lyssna på dock.


Sista rubriken får bli årets besvikelser. Förutom året självt, som var en musikalisk besvikelse, så tar jag upp artister och band som har släppt svaga plattor under året. Givetvis finns det sämre plattor att hitta, men det här är sånt som jag hyste vissa förhoppningar om.

Ihsahn – Eremita
Jag inleder med ett album som jag trots allt diggar en hel del. Departure är en låt som jag håller som en av årets bästa. The eagle and the snake är riktigt cool även den. Så även Arrival. Allt Ihsahn har släppt ifrån sig är skitbra egentligen. Förutom allt han gjorde med bandet Peccatum, det är skitdåligt. Det vore väldigt synd om det blir ett nytt Peccatum av Ihsahn, men det verkar faktiskt barka iväg åt det hållet...

Swallow the sun – Emerald forest and the blackbird
Ett riktigt mediokert släpp, särskilt om man jämför det med deras två föregående skivor. Nu finns det ändå ljuspunkter, bland andra är singelspåret Cathedral walls en kanonlåt. Men jösses så sega en del av de andra låtarna är. Labyrinth of London är med sina 8:29 ett av årets största sömnpiller.

Soen – Cognitive
Nu när Opeth har spårat ur och blivit dåliga så kanske avhoppade medlemmars nya band kan hålla flaggan högt? Nehej du. Soen låter som Tool, på ett dåligt sätt. Fifan!

Between the buried and me – The parallax II: Future sequence
Nu när Opeth har spårat ur kanske arvtagare kan stiga fram ur skuggorna och ta över? Inte BTBAM i alla fall. Man blir nipprig av den här skiten. Jag tror de skulle behöva en pop-producent som klippte bort hälften av allt knäppt de pysslar med och lyfte fram guldkornen som de då och då vaskar fram istället.

Testament – Dark roots of the earth
Gubb-thrash. Tyvärr. Alltså, The gathering är en av de bästa thrash-plattorna som någonsin släppts. Tur att Testament inte gått och spårat ur lika illa som Metallica gjorde. Eller? Det vetefan förresten, balladen Cold embrace är faktiskt riktigt pinsam! http://www.youtube.com/watch?v=7RHDP2FW_vk

Accept – Stalingrad
Vilken styggelse! Var de tvungna att ta in en sångare som försöker låta som den Udo Dirkschneider? Det går inte att låta som honom. Hade de tagit in en sångare som gjort sin egen grej hade jag varit med på tåget, men det här går inte. Skäms! Jag hade inte brytt mig så mycket om inte Accept varit en av mina gamla ungdomsfavoriter, bara så ni vet.

Storm Corrosion – ST
Två av samtidens mest begåvade och inflytelserika artister, inom progressiv metal/rock i alla fall, gör en skiva ihop. Förväntningarna? Ganska höga. Resultatet? Lägg av nu för fan! Wilson och Åkerfelt har på var sitt håll skrivit Deadwing och Fear of a blank planet med Porcupine tree, samt Ghost reveries och Blackwater park med Opeth. De fyra albumen ligger på topp 10 genom tiderna för mig, alla kategorier. Jag blir så less när jag hör det planlösa plinkandet som är Storm Corrosion, att det nästan gör ont!

Musikåret 2011 del fyra

All inspiration rann ut, så det sista kvartalet på året blir extremt kortfattat:

4/10 Absu – Abzu
Lyssna, för det här är inte så dumt.

11/10 Five finger death punch – American capitalist
Sky detta som pesten.

14/10 Sólstafir - Svartir sandar
Det här är väldigt bra!

21/10 Tom Waits - Bad as me
Bästa på länge, lyssna!

25/10 Airbag - All rights removed
Det tar sig!

31/10 Metallica – Lulu
Allt ont har redan sagts. Undvik!

11/11 Agrypnie - Asche MCD
Lyssna!

15/11 Gazpacho – London
Lyssna, men vänta hellre in videon som jag förutspår kommer snart.
Så här bra är det!

5/12 Marionette – Nerve
Deras svagaste släpp hittills, men inte dåligt!